Jag tycker om att läsa trots att jag gör det relativt långsamt. Något som lägger på tid på min läsning är att min hjärna ibland gör små resor från materialet ut i fantasin suddiga tillvaro. Det brukar då ta mig ett litet tag att hitta tillbaka till det senaste jag läste OCH som registrerades i de grå zonerna. Det hör även till att jag huvudsakligen läser på engelska eftersom jag misstänker att en del nyanser försvinner i översättningen.

Jag har i dagarna avslutat ett riktigt epos av Stephen King - The Dark Tower. Ja, jag kallar den ett epos trots att herr King normalt ses som en dussinförfattare som bara skriver ruggiga skrämselhistorier för den stora massan. När det gäller denna bokserie kan jag verkligen inte hålla med en sån syn. Detta är en mustig western / sci-fi / romantisk / post-apokalyps / skräck / fantasy historia som spänner över världar, tid, människor och öden.

Sju böcker på, totalt, över 3400 sidor ger mig (dig?) som läsare en resa utöver det normala. Till sån grad att jag mot slutet av den sjunde boken kände stor olust att läsa klart. "Om jag inte läser ut den här boken så kommer serien aldrig ta slut" var väl ungefär det argument jag försökte använda för att övertyga mig själv om att inte fortsätta. Detta var, som du förstår, en dödfödd kamp då min nyfikenhet på hur det hela slutar alltid kommer övervinna ett rationellt argument.

Det har tagit herr King lika lång tid att skriva denna serie - detta epos (om ni ursäktar) - som jag har levt (själva böckerna har varit en del av mitt liv sen 1982) så det är inte så konstigt att jag känner en viss tomhet nu när det är slut. Det enda jag kan tänka mig nu är att läsa om dom - denna gång i ett streck utan att behöva vänta på att nästa släpps.

Och allt börjar så vackert...

"The man in black fled across the desert, and the gunslinger followed..."