Om du inte sett Lost in Translation - gör det först och läs inte vidare.



Lost in translation är den vackraste romansen jag någonsin sett på film. Jag vet att jag är sen och att merparten av den civiliserade världen redan sett detta romantiska opus. Men det skiter jag i! Jag är en person som har två sätt att se en film - för att hamna i ett visst emotionellt läge eller för att förhöja en känsla. Det senare kräver att jag är på ett visst humör för att det ska funka så jag har avvaktat för att ge filmen det tillfälle den förtjänar.

Tillbaka till filmen... Som en hoppfull romantiker är det inte konstigt att man kramar en kudde i förhoppning att huvudpersonerna ska leva lyckliga i all sin framtid. Inte heller förvåndande att man fäller en tår av lycka under slutscenerna. Jag kommer även på mig själv med att sitta och tänka på mina vänner och deras förhållanden, hur dom möttes och hur deras förhållande växte fram. Känslor för de kvinnor jag varit (och är) romantiskt intresserad av kom oxå upp till ytan för en nypa luft efter att ha befunnit sig djupt ned i glömskans mörka vatten.

Underbart manus som både är riktigt roligt, varmt och samtidigt vackert stillsam. Underbart foto visar lugn och kaos i skarp kontrast i en hektisk storstadsmiljö. Bill och Scarlett gör roller som känns som riktiga människor med djup, detaljer, skavanker och skönhet. Allt som allt - en fantastisk film som bara måste ses.

Välförtjänt Oscar till Sofia Coppola för manus filmen borde fått fler.