Jag håller på Djibouti i Olympiska Spelen eftersom det bara var en enda person som marscherade in på olympiastadion för landet. En ensam kvinna kom med flaggan i hand och det är sånt som jag tycker gör dessa spel intressanta.

En annan glädjande sak var att Irak möttes av stor glädje och varma applåder när de kom in på planen under invigningen. Härligt att man lämnar politik utanför denna världshändelse.

Under inmarschen fick vi även ännu mer bevis på att de snyggast klädda i världen är afrikanerna. Genomgående riktigt snygga kläder på de afrikanska trupperna. De västerländska länder hade mest trista vanliga kläder med, eventuellt, någon flärdfull detalj. Varför kan vi inte piffa upp oss när det är dags för OS?

Under invigningen var det tyvärr ett fasligt pladder från de svenska kommentatorerna på Eurosport. Speciellt irriterande blev det när de under det otroliga slutfyrverkeriet tjattrar på om personen som tände elden. Vafaaan?! Uppskatta det vackra och pampiga firandet istället!

Men jag vill inte slut med en negativ ton. Jag erkänner gärna att jag inte är särskilt intresserad av sport men tycker Olympiska Spelen är kul eftersom det, i stort, handlar om kamp och möten. Men bakom detta finner man det viktiga och vackra i OS. Det finns hos atleterna. Stolhet, glädje och passion. Det är sånt som får mig att tro på godheten i människan. Godhet som, för mig, alltid varit det ädlaste känslan och som ofta får mig att torka bort en tår på kinden.

Hoppas vi får ett spel med mycket glädje, kamp och godhet.