2005/01/05

Ögonblicksbild 

Några dagar före jul, så är jag nere på McDonald's här i Katrineholm. Jag har precis beställt klart min avhämtningsorder och kastar en blick över axeln för att se om någon står bakom mig i kö, så att jag måste flytta på mig eller om jag kan vänta på min beställning framme vid disken.

Ett snabbt ögonkast ger vid handen att två killar som står bakom mig, och jag tänker att det är första gången jag i K-holm har sett två så utpräglade bögar. Jag ler lite för mig själv medan jag betalar, och tycker att det är ganska schysst och modigt att vara så öppen i en ändå såpass liten stad.

När jag sedan vänder mig om för att ta en sittplats och invänta min beställning, så inser jag att killarna bakom mig antagligen skulle dunka ned mig och sparka mig blodig, om de insett vad jag alldeles nyss tänkt. Det är nämligen två stycken skinheads i full regalia, och inte alls två väldigt modemedvetna machobögar.

Det är sällan man tar så otroligt fel, men samtidigt ändå någonstans träffar så rätt, så rätt.

2005/01/04

Diversehandeln har öppet 

John, Paul, George, Ringo, Ad-Rock, MCA + Mike D = The Beastles.

Hitler äter melon.

Svenska Threadless. Man borde skicka in ett förslag.

Cinco! Is telephone system 4 U!!!!

Don Knotts i sitt livs roll.

Beställ nu inför Alla hjärtans dag.

2005/01/03

Jobb i kulisserna och Nigeriabrev 

Gärningsmannaprofilens nya utseende för 2005 håller fortfarande på att finslipas, men bör bli klart innan veckans slut.

Under tiden kan jag bjuda på 419eaters.com, en sajt för alla som fått för mycket irriterande spam med olika förslag om affärsuppgörelser från Nigeria och andra länder och tycker att det är kul när nån driver med dem. Det mest imponerande är när man till och med får dem att lägga ut pengar.

Favoriten är ändå Creaming and Milky Things, en kärlekshistoria med nakenbilder.

2005/01/02

Välkomna till 2005 

Eftersom vi saknar thanksgiving som tradition i Sverige, så tycker jag att början på ett nytt år är ett lämpligt ögonblick att se tillbaka på vad man är tacksam för.

På min lista för 2004 är förstaplatsen helt given. Jag är tacksam att min mor klarade sig helt oskadd igenom katastrofen i Asien. Hon till och med ringde mig innan jag ens hört om det hela, så jag slapp vara orolig för henne. Eller i alla fall för hennes liv, för nog var jag orolig för vad hon hade fått gå igenom och hur hon hade det sådär efteråt.

Det, och så de uppenbara saker som har att göra med familj, hälsa, tak över huvudet, mat på bordet och allt sånt. Att man inte är drabbad, helt enkelt.

Sen är det lite andra saker jag är tacksam för:

Att min kära fru fortfarande står ut med mig efter sju år som par och tre år som gifta - och att hon flyttat över Atlanten till kylslagna Sverige för min skull.

Att vi har flyttat till Katrineholm, fått en underbar lägenhet, och flera nya trevliga vänner och bekanta.

Att vi skaffat en ny katt - min första på drygt sex år. Han är en svart norsk skogkatt och heter Maveric.

Att Martin lånat ut sin PlayStation 2 till mig, så att jag kan spela mästerverket GTA: San Andreas.

Att Herr Starfire sålde sin iBook till mig till ett sådant facilt pris. Det är den jag nu sitter och skriver detta med på tåget hem från Stockholm.

Att vår Formel Ett-brädspelsturnering fortfarande är igång, även om det verkar vara svårt att få ihop tio spelare varje vecka.

Att jag börjat göra musik igen, om än i liten skala.

Att jag ändå fått ihop över 400 inlägg på min blogg på ett år. Målet var att nå över 366.

Att jag upptäckt BitTorrent, som gjort det möjligt för mig att följa den eminenta serien Arrested Development.

Att Canal+ haft den sällsynt goda smaken att sända The Daily Show with Jon Stewart 14 timmar efter att det sänts i USA.

Att jag, ovanligt nog i min bransch, har ett fast uppdrag - och att Letterman fortfarande känns kul att texta.

Att jag med några samtal och genom att fylla i några blanketter sänkte min skatteskuld med 99%.

Att det finns smarta och roliga människor som skriver bloggar som ger en både hopp och underhållning.

Att någon alls bryr sig om vad jag skriver. Gott nytt 2005 på er. Till skillnad från depressionsminister Göran Persson tror jag att 2005 bara kan bli bättre än 2004 var. Om inte annat tänker jag utgå från, jobba för och tro på det.

2004/12/31

Mamma mår bra 

Till dem som kommit hit efter en nätsökning på mitt namn, eftersom de är oroliga för min mor Margareta i Thailand, kan jag bara meddela att hon har haft änglavakt och är inte bara oskadd, utan också har kvar sin bungalow och sina ägodelar. För mer och närmare info kan man mejla mig på adressen som står till vänster.

2004/12/14

God jul, bättre nytt år 

Efter nyår ska det åter bli full fart på Gärningsmannaprofilen. Jag har vidtagit en del åtgärder för att det ska kännas kul att blogga igen, och satsar på om inte varje dag, så i alla fall måndag, onsdag och fredag i varje vecka.

Under tiden hoppas jag att ni som fortfarande orkar läsa här har en trevlig helg och så syns vi igen 2005.


2004/11/07

Mina två hjälpredor 

Det finns två små, små svenska ord som jag i min yrkesgärning är mer tacksam till än nästan några andra ord. Det är två ord som man inte direkt lägger märke till i vanliga fall, men som man som undertextare har enormt stor nytta av.

Det första är "ju", som väldigt enkelt ger mer tryck till ett vanligt påstående, och därmed skär ned en mening som "Jag är helt säker på att det han som är pianisten" till "Det där är ju pianisten". Det andra är "väl", som funkar på liknande sätt, men med en frågeställning; "Är det inte den där killen som är pianisten?" blir "Det där är väl pianisten?".

Effektiva sätt att skära ned meningar när de inte får plats på raden, eller den tid som finns tillgänglig. De har räddat mig fler gånger än jag kan räkna. För att vara så kompakta, så har de en enastående förmåga att kort sammanfatta begrepp som kräver flera ord i engelskan.

That was good, wasn't it? Yeah, I told you it was.
Det var väl bra? Ja, jag sade ju det.

Photoshopperi 

Jag hänger lite grann på Boyahed.coms forum, och det har dryftats om man kanske skulle börja försöka ha nån sorts Photoshoptävlingar. Det har inte hänt mycket på den fronten, så jag drog till med en liten början, som man kan se här.

Vi får se om andra bidrag dyker upp med tiden. Varför inte från Gärningsmannaprofilens läsare?

2004/11/05

Tänka sig... 

Jag var nästan beredd att tro på att Bush vunnit valet, eftersom allt annat låter som paranoia av värsta sort. Men nu börjar jag faktiskt tvivla.

En av de saker det anmärkts på var att vallokalsundersökningarna i det amerikanska valet diffade rätt rejält i vissa fall. Underligt nog så diffade det som allra mest i de områden där man hade elektroniska röstmaskiner utan någon som helst möjlighet att kontrollera rösterna i efterhand. Jämför själva (och kom ihåg att rött betecknar höger och blått vänster, eftersom amerikanerna alltid ska vara aviga med sånt där), och tänk sen på att om Kerry tagit hem just Ohio och Florida, så skulle Bush vara ute på öronen.

Visst, det är någonstans möjligt att republikaner i just de stater där man hade elektroniska valmaskiner ljög om vad de lagt sina röster på (eller vägrade svara), men sannolikheten lutar ändå åt at maskinerna gav fel siffror. Det skulle sedan kunna vara ett tekniskt fel som inte var medvetet, men det är också rätt svårt att tro på. Jag sätter pengar på att amerikanska media helt och håller kommer att strunta i vad som borde vara allra minst ett skäl att undvika elektroniska röstmaskiner utan papperskvitton i framtiden och som mest en skandal av regeringsstörtande proportioner.

För den som behöver piggas upp med en stor dos allvar i botten bör läsa vad den okände presidentkandidaten Adam Felber (egentligen en komiker från New York) sade när han gav upp sin dröm om presidentskapet.

Till sist: en ny karta för Nordamerika?

2004/10/28

Tales of Incompetence 

De flesta program jag textar kommer till mig på band, och sedan digitaliserar jag själv den fil jag jobbar ifrån. Allt oftare distribueras filerna helt digitalt, vilket jag tycker är bättre, men ännu så länge får jag ganska många videokassetter skickade till mitt hem.

I måndags kom bandet för onsdagens Letterman, och jag satte det på digitalisering utan att se på det - som är brukligt. Tisdag morgon upptäckte jag att även om jag hade en 44 minuter lång digital fil, så var det bara 32 minuter program i den. De sista tolv minuterna (notera att det absolut aldrig heter "minutrar") bestod av en blå skärm först med REW i vita bokstäver och sedan STOP. Viasats traffic-avdelning i London, de som kopierar bandet från sändningsbandet, hade nämligen lyckats med konststycket att försöka spela in ett 44-minutersprogram på ett 30-minutersband.

Det låter som en idioti så djup att det ändå borde vara ett rätt sällsynt fenomen, men det här var inte mindre än tredje gången detta hände. Nu kanske man kan tro att de videoband som används vid sådan har hantering inte har den där lilla extrafinessen som dem som man har i videobandaren hemma; de där siffrorna tryckta på kortsidan som visar hur långt bandet är - men, jodå. Det står E30 SHG på bandet, och det är en tjockare spole i mitten också, som är brukligt med 30-minutersband, och den syns genom videobandets lilla plastfönster. Det torde vara svårt för någon som jobbar med videoband på daglig basis att ta fel. Tycker man.

Lösningen var i alla fall att Viasats traffic-avdelning skulle åtgärda felet genom att skicka ett nytt band till min uppdragsgivares Londonkontor, där filen skulle digitaliseras och läggas upp på ftp, så att jag kunde hämta den via sånt där internet.

Framåt fyratiden på eftermiddagen kommer så samtalet som jag inte alls väntar mig. Jodå, Viasat traffic har faktiskt skickat ett nytt band till Londonkontoret. Ett 30-minutersband.

Ibland saknar man både ord och spöstraff.