Med tanke på arbetsvillkoren inom vården är det här en himla intressant lista.

I dag hände något väldigt speciellt. Det ringde på min mobiltelefon. I luren presenterar sig en polis som jag brukade prata med för ett år sedan, när jag jobbade som Stockholmsreporter och ofta ringde länskommunikationscentralen för att höra vad som hänt. Hur som helst. Polismannen, som är i medelåldern, presenterar sig och utbrister sedan: "Varför sa du inte att du sysslar med musik?". Sen förklarar han att han varit hemma hos en annan polis - de båda gillar blues och jazz - som spelat min andra skiva Freedom gone mad, varpå han hade känt igen rösten (!) och frågat vem det var som sjöng. Efter det hade han googlat mig, laddat ner lite låtar, och sedan slagit upp mitt nummer på hitta.se. Han sa att han verkligen gillade min musik.

Jag är helt tagen. Vilken grej! Två polisfans till priset av en skiva. :)

Inga diskussioner blir så lätt infekterade som de som handlar om vad som är äkta respektive fejk.

Glömmer aldrig när jag läste musik på Skeppsholmens folkhögskola och började dissa kommersiell musik, sånt som oftast lanseras med en massa sexanspelningar. Jag ville göra ett statement: Att det går att skilja på sånt som görs för att sälja, och sånt som görs av konstnärliga ambitioner.

Jag minns att jag sa att Janet Jackson knappast kan ha så mycket att säga att hennes musik kan räknas som något annat än "bruksmusik". Att den saknade "själ". Då var det en tjej i klassen, vanligtvis lugn och vänlig, som indignerat utbrast med blossande kinder och blixtrande ögon:
- Du har väl ingen aning om ifall hon är äkta eller falsk! Hon kanske har haft det jättejobbigt och haft en massa skitjobb innan!

Kanske tycker jag fortfarande att det går att skilja på äkta och falskt. Men jag minns i alla fall fortfarande vad den där tjejen sa. Även om jag då var minst sagt skeptisk.

Uppdate: Tarik Saleh skriver om samma ämne.