Emma skriver

2005-05-31

utseendet emot sig - på omvänt sätt 



Ibland brukar man ju säga att folk som är fula har utseendena emot sig. Men om man som jag, och säkert fler än jag, tycker att folk som ser för bildsköna bara ser tråkiga ut, kan man också vända på det där. Det finns till exempel vissa artister som jag har haft ett motstånd mot att ta till mig på grund av ett alltför tvålfagert yttre. Här kommer en liten lista:

Jeff Buckley
Ben Harper
Rufus Wainwright
och kanske
Phantom planet
, lite osäker på hur de ser ut faktiskt.

Tänkte först ta med Ryan Adams också, men insåg att han har trashat sig ur i gruppen.

Så vad kan man lära sig av detta? Att jag är fördomsfull och utseendefixerad? Inte alls! Tvärtom, faktiskt. Att jag gillar dem - trots att de "ser bra ut" - är beviset på motsatsen!


kosmisk lättnad 

En av dem jag träffade på Bloggforum var Mats Klocklös i tiden - Freudianska felskrivningar Andersson. Han gillade min musik, och gav mig sin skiva med ett koncept vars namn påminner väldigt mycket om det gamla humorkollektivet Comic Relief. Trummor och synt. Det är, uppenbarligen, allt som behövs för att skapa bra musik (=kosmisk lättnad).

Och för den som inte besökte Bloggforum, läs Mats summering. Jag lovar, typ allt finns med.

Uppdate: Lite teknikproblem. Vissa låtar verkar inte funka. Man får testa sig fram helt enkelt. Min andra skiva finns, åtminstone delvis, här. "Water" funkar iaf, för den testade jag nu.


medier och bloggning 

I dag skriver bloggaren och DN-journalisten Andreas Ekström om mediernas förhållande till bloggfenomenet, och jag instämmer till hundra procent.

Andreas Ekström talar också om att skilja på redaktionellt material och sånt man skriver om på sin privata blogg. Det är bra, och väldigt viktigt att diskutera!
Spelreglerna när det gäller avlönat journalistiskt arbete och bloggning är inte direkt glasklara, särskilt inte om man är anställd av ett medie- eller public service-företag.

Att informationstekniken plötsligt erbjuder en massa människor möjligheten att agera egna utgivare, utan mellanhänder eller filter, är givetvis fantastiskt men kan vara svårt att hantera för en medieanställd med händerna fulla av "affärshemligheter". Den egna etiken är avgörande.

Som jag ser det finns det två trista scenarion att undvika: Gudmundson-ödet och Expressenbloggar-fenomenet. Alltså: antingen jobbar du exklusivt för ett medieföretag eller så jobbar du exklusivt för ett medieföretag. Eh, typ.

Det vore tråkigt - men tyvärr inte helt otänkbart - med förbud. Men det det bästa är ju om arbetsgivaren kan behandla sina anställda enligt frihet-under-ansvarsprincipen.

I vilket fall som helst tycker jag att Andreas Ekström hanterar det väldigt bra.


2005-05-30

återvinningspost 

Finns det något mer meningslöst och irriterande än spam? Förmodligen inte. Vissa hävdar ju att denna utveckling till och med hotar e-post som framtida kommunikationsform. Men som den evigt optimistiska, om än något morbida, analytiskt lagda miljövän jag trots allt är kan jag inte låta bli att försöka hitta något av värde i spamhögen som bildats under min utlandsresa.

Så. Angående detta med potenshöjande preparat. De måste ju ändå avslöja något om det manliga psyket. Kanske inte om hur män verkligen funkar, men kanske att det säger något om det förmodade manliga psyket, enligt marknadsföringens målgruppstänkande? Jag tar ett exempel, i rent återvinningssyfte:

"Increase your cum volume and orgasm length. Main benifits:
- The longest most intense orgasms of your life
- Erections like steel
- lncreased libido/desire
- Stronger ejaculaton (watch where your aiming)
- Multiple orgasms
- Up to 500% more volume (cover her in it if you want)
- Studies show it tastes sweeter."


Min analys: Det finns ett antagande att män vill uppfattas som starka, hårda och uthålliga. Av frekvensen av ordet "orgasm" att döma kan man ana en viss fixering vid själva utlösningen. Så långt inga nyheter. Men det här med sperman, att själva mängden skulle spela så stor roll? Och smaken! Det är en total nyhet för mig. Alltså, jag undrar, hur utbredda är dessa önskemål hos gemene man?

Får mig att tänka på en av mina favoritlåtar med Momus: "Coming in girl's mouth".

What is the cultural meaning of coming in a girl's mouth?
Do I wish to feed her?
Or fill her mouth with filth?
Is it just to test whether she accepts my messiest mess?
Or simply paint a funny milk moustache across her face?
(hela texten)

Uppenbarligen är det inte bara jag som är förbryllad över vissa inslag i den (förmodade?) manliga sexualiteten.

Uppdate: David Tjeder skriver om ett faktum som jag faktiskt kände till men saknade skriftlig hänvisning till (tack David!) som kanske på något sätt kan förklara detta behov? *harkel* Måste förresten ändra rubriken. Åhhh, vad jag håller på.


böcker (i efterhand) 

Håkans, Håkans och Saras uppmaning svarar jag (också) på några bokfrågor.

1) Hur många böcker äger du?
Dammiga böcker i bokhyllor är tråkigt. Påminner om tidens (och ens egen) otillräcklighet. Så jag har de jag inte har i källaren i dubbla rader. Antal? Ingen aning. Kanske två-, trehundra.

2) Senast köpta bok?

En riktig våldtäktsman av Katarina Wennstam. Skrev om det.

3) Senast lästa bok?
Två växelvis: Bare-faced Messiah, the true story of L. Ron Hubbard av Russell Miller och Väggen av Marlen Haushofer.

4) Fem böcker som betyder mycket för mig (m.a.o. böcker jag läst minst tre gånger).

Om man ska utgå strikt från kriterierna, "läst minst tre gånger" måste jag gå tillbaka till den allmänt så kallade "slukaråldern". Alltså barn-/ungdomstiden. Då man var som cement, och avtrycken blev bestående.

  • Eloise av Kay Thompson, med teckningar av Hilary Knight. En fruktansvärt rolig bok med tragiska undertoner om en sexårig flicka som bor på ett "hemskt mycket stort hotell" som heter Plaza.

  • Kometen kommer eller Kometjakten av Tove Jansson. Den bästa undergångsstämningen.

  • Dracula av Bram Stoker - min första vuxenroman (jag var 8). Dödsfetischism. Sträckläste den flera gånger i rad. (Dracula - nu i bloggform. Via Stationsvakt.)

  • Duktig pojke av Inger Edelfeldt. Trots att jag vare sig var homosexuell eller kille, identfikationen var total. Någon (vuxen) förstod en!

  • Oscar Wildes dramer, A woman of no importance (om jag måste välja). Livet som kortspel. Dialoger att absorbera.

    Sånt som inte går att skilja ut som särskilda böcker: Sagor, dikter och dramer. Tolkien, C.S. Lewis, Ekelöf, Fröding, Tennessee Williams, Truman Capote, Fjodor Dostojevskij.

    5) Fem personer jag skickar frågan vidare till:

    Den som känner sig manad.


  • det franska nejet 

    Jag ställer bara en öppen fråga angående det franska nejet: Kan det vara så att fransmännen genom sina egna erfarenheter av herr Giscard D'Estaing (tidigare fransk statsminister och sedan 2001 boss för det konvent som sedan mynnade ut i förslaget om den nya EU-konstitutionen) är svårare att föra bakom ljuset än andra?

    Andra teorier lär ju med all säkerhet florera. Därför ställer jag frågan. Och för att det för sent på dygnet att utveckla mina tankar om detta med EU-konstitutionen. Jag kan ju återkomma till ämnet vid ett senare (tidigare) tillfälle.


    2005-05-29

    bloggforum och nya tag 

    Just när jag - överinspirerad - kommit hem efter Bloggforum och kände mig som en ovärdig bloggare med tanke på mina sporadiska postningar hittade jag som av en händelse denna sida med tips via evigt inspirera(n)de Stationsvakt, men framför allt hittade jag för första gången hans ljudblogg! Att höra Johnny prata fritt ur hjärtat om politik är som att dricka ett glas vatten när man är törstig. Bäst!

    Så nu har jag tagit ett beslut, det får bära eller brista: jag måste bli mer produktiv. Skriva oftare helt enkelt. Och kolla upp podcasting. Även om det blir dåligt/sämre/sämst/ojämnt, vad vet jag. Jag tänker sluta fega.


    på metron 



    På väg mellan skejtarplatser.


    besserwisserns hemkomst 

    Det första jag fick syn på när jag kom hem till Sverige var denna flygbussbiljett.


    fördelarna med vandrarhem 


    På spiselkransen på Hostel Mediteranean finns böcker man får låna. Bara en sådan sak.

    Efter en veckas backpackertillvaro med sonen, överfylld med olika intryck tänkte jag nu försöka mig på att sortera. Några insikter:

  • Barcelona är fantastiskt. En vecka räcker på alla sätt och vis inte alls.
  • Antoni Gaudí har åstadkommit stora saker.
  • Sitges, väster om Barcelona, är väl värt ett besök.
  • Star Wars episod III har sina höjdpunkter.
  • Absint är mycket, mycket starkt. Man kan elda sockret och smaka litet, litet grann. Men man ska akta sig för att bli absint minded (ett litet uttryck som jag och Robban Broberg kommit på.)
  • Men kanske framför allt, fördelarna med att bo på vandrarhem är överväldigande. Skälen är följande:

    Det är billigt.
    Det finns kök.
    Man träffar folk.

    Vi träffade:

    Chiang från Sydkorea som arbetar med drogmissbrukare, "very crazy people", för en kristen organisation. Chiang älskar Jesus.

    Larry - en öppensinnad, USA-kritisk f.d. ingenjör från Philadelphia och hans tjugoåriga dotter Christina.

    Suki som studerar hydrologi på universitetet i Lancaster och hatar västvärldens kapitalism och miljöförstöring och önskar att hon vore Joni Mitchell ("Look at her features, she is an alien!").

    Filippinskfödda gitarristen Chris från Kalifornien som gillar extremsporter och vill forska i ämnet utvecklingspsykologi.

    Guillermo, snowboardare och glasblåsare från Argentina. Pratade mycket om Japan, där han bott i fyra år.

    Frederic från Montreal som, inspirerad av dataspelet Sims, studerar till stadsplanerare och under sin Europaresa börjat jonglera med pinnar.

    Rob och Suzy, två nyförälskade medelålders busschaufförer från Sydney i Australien. Med tidigare äktenskap bakom sig och en gemensam passion för piercing och tatueringar.

    En kväll sade Larry till Chiang: "The beliefs of the Christians, the Jews and the Moslems all stem from the same root. It all goes back to Abraham. I say, why don't we look at the similarities instead of focusing on the differences?" Chiang, som dittills varit optimismen själv, blev helt ställd. Men vi lyckades till slut peppa honom tillbaka till sitt vanliga jag. Kanske hjälpte absinten till.


  • 2005-05-22

    that macba feeling 

    Han skejtar och skejtar. På trottoarer, avsatser, bänkar, vad som helst. För det mesta ler ju folk. Några applåderar. Ibland blir jag sur, när jag är rädd att han ska störa någon. (Har tänkt på det där, att vissa föräldrar blir så sura på sina barn när de är ute bland folk. Det beror förmodligen på att man vill att barnet ska bli älskat och uppskattat, så som man själv älskar och uppskattar sitt barn. Man liksom fryser i hjärtat när främmande människor fnyser eller ruskar pa huvudet... Men egentligen ska man inte bry sig för mycket. Såna som är grininga är ju griniga hursomhelst.)

    I alla fall. Efter en lång dag, och ett dopp i ett lagom kallt Medelhavet, svängde vi till slut in pa Macba, platsen där alla skejtare haller till här i Barcelona. Känslan kanske inte går att beskriva, men jag ska gora ett försök: Laxar som når sitt Sargassohav, muslimer som åser sitt Mecka, konsumpunkaren* från den svenska småstaden som för första gången kommer till London. Den som kämpat motströms och slutligen kommer samman med sina egna. Så var det att komma till Macba. Så många skejtare på en och samma perfekta, enorma skejtarplats. Även om det var min son, och inte jag, kunde jag inte hjälpa det. Tårarna kom.

    * Kallades så själv när jag var 12 år och tyckte att punk helt enkelt betydde med "gör-det-själv". Och detta tog jag mycket - och kanske lite väl - bokstavligt.

    Uppdate: Var bara tvungen att lägga till prickar.


    2005-05-21

    nueva entrada 

    I Barcelona ar det varmt, trangt, vackert och valdigt internationellt. "Cosy", tillagger min son som fatt in det ratta snacket efter backpackerumganget.


    2005-05-20

    barcelona 

    Ja här sitter jag, bland klädhögar, olika väskmodeller, listor, pass, portmonnäer och grejer, grejer, grejer. Överallt. Min son sover. Jag ska sy i en knapp i en kjol.

    Vi ska till Barcelona.


    2005-05-18

    Ikea-Anna 

    Inspirerad av Stationsvakts samtal med moderat-Emma (och tidigare Kronofogdemyndigheten-Kim) vände jag mig till Ikeas Anna och frågade henne om hennes namn. Av minen att döma var det inte någon bra fråga.

    Sedan frågade jag: Om man inte har någon familj, kan man ändå vara medlem i Ikea Family?

    Anna svarade: Det finns cirka 10 000 produkter i Ikeas sortiment. Varje varuhus har ett urval av desa artiklar som beror på varuhusets storlek. Bassortimentet är detsamma över hela världen.

    Jag: Kan man köpa sig en familj?

    Anna: Allt är tillåtet så länge som det är moraliskt och etiskt riktigt.

    Hon gör lite små miner då och då, som om hon mår lite illa eller så. Fascinerande. Jag bestämde mig för att testa Annas gränser. Obegripligt nog såg hon helt obekymrad ut över min nästa fråga.


    2005-05-14

    dårar och spontanitet 

    I dag har jag sett:

  • en 25-årig, stilig dåre som pratade högt för sig själv med finsk brytning. Han sa: "Det är så onormalt det här livet som jag har. Och det är ditt fel att jag har det så här"... (Om inte detta sätter i gång några föreställningar, undrar jag om det finns något som gör det.)

  • en tunn vit kvinna i permobil, ensam och blundande i skuggan av ett träd.

  • en baglady med fötter som stack ut ur skor som verkade sakna sulor(!).

  • diverse alkisar på parkbänkar kisande mot solen.

    Och vad beror nu detta på? Jo, jag promenerade helt enkelt förbi Hornstull.

    Och jag var tvungen att kväva en plötslig lust att stanna och prata, och fråga dem om deras liv. Jag är så hopplöst nyfiken.

    Tror att denna läggning har förstärkts av att jag under många år jobbat med utvecklingsstörda, där man snabbt vänjer sig vid en helt annan grad av spontanitet. För ett par år sedan insåg jag konsekvenserna av denna "arbetsskada".

    Det var när jag var på badhus, i damernas omklädningsrum, och klädde på mig efter simningen. En kvinna i 50-årsåldern fångar min uppmärksamhet. Hon har nämligan så himla vackert, rött hår. I en fin pageaktig frisyr. Och när hon vänder sig om, naken, inser jag att hon är naturligt rödhårig, alltså även mellan benen. Min spontana impuls var att säga: "Grattis! Gud vilken snygg hårfärg du har mellan benen!" Men det KAN man ju inte säga! Så jag sa förstås inget. Men funderade över om jag kanske umgåtts alldeles för mycket med utvecklingsstörda.

    Fast ibland i mitt jobb som journalist inser jag att jag har nytta av det oändliga tålamod och den öppenhet för udda existenser som uppövats inom omsorgen. Framför allt kommer det till pass när det ringer rasister och tjafsar på telefon.

    I dag, vid Hornstull gick jag hur som helst vidare. Livet är för kort för att lyssna på allt som alla har att berätta. Fast det kändes ändå lite trist.


  • 2005-05-13

    konsten att förlora 

    Om sport hörde till mina intressen skulle jag nog uppskattat den här bloggen.


    sunkchock 

    I går på fikarasten sade en arbetskompis, över Expressens Thorsten Flinck-scoop: "Känner du Thorsten Flinck? Du är en typisk sån som känner såna som han."

    Jag är stum. Sunkchock och identitetskris på en gång. Hur gick det här till? Jag har sjunkit lägre än Glocalnet.


    2005-05-12

    fat sharking 

    Apropå humor så måste jag bara tipsa om en post på Mitt aktuellt som fick mig på väldigt gott humör.

    Detta fick mig att tänka på några andra angloförbistringar som jag hört av en kompis, som i ungdomsåren besökte London tillsammans med en extremt spontan och pratglad väninna. Hon var en sådan som bland annat sade till taxichauffören: "Do you have fart control?"

    En kväll gick de på pizzeria med några engelska tjejer. De kände inte varandra så väl. Stämningen var lite spänd. Efter maten utbrister väninnan: "Can I have your kants, please." Det blir knäpptyst. Alla vrider sig i stolarna. Då säger hon, förklarande: "You see, I looove kants! I always eat them."

    Men det bästa var ändå hennes raka översättning av "Det kan du fethaja": "That you can fat sharking, you know."


    2005-05-11

    utan humor i ankdammsland 


    Göran "the king of comedy" Hägglund.

    I mediernas rapportering av den borgerliga förvalsturnén beskrivs kd-ledaren Göran Hägglund som "en clown" och "den rolige".

    Göran. Hägglund. Rolig?

    Kan komma på en rad adjektiv för att bekriva kd:s partiledare, och "rolig" är definitivt inte ett av dem. Omdömet måste tolkas som: Göran = rolig i jämförelse med övriga.

    Och jag som trodde att maktskiftesalliansen var för konkurrensutsättning.


    2005-05-09

    rapp tabloid journalistik 

    När TV 3 gör reportage om strippor är det Paolo Roberto som ställer frågorna. Enligt TV3 är reportageserien avsedd att representera kanalens tradition av "rapp tabloid journalistik" och ge inblick i "en rad intressanta och fascinerande ämnen". Man kan fråga sig hur mycket insikt programserien kan generera med tanke på valet av programledare.

    Ett litet smakprov för er som missade nämnda avsnitt:
    Paolo: Hur mycket har du tjänat som mest?
    Strippan: 40.000.
    Paolo: Oj, vad mycket pengar!


    sorgligast 

    Läste något så fruktansvärt sorgligt. En 13-årig flicka frågar en jämnårig kille på en chat, efter fem minuters bekantskap: "Vill du ha mig?". Killen svarar "Kanske". Läs mer på gylf.se.


    2005-05-05

    projektledare sökes + bloggforum 2.0 

    En kompis från Australien, just nu bosatt i Edinburgh i Skottland, ringde mig häromdagen. Han hade ett erbjudande som jag gärna skulle tackat ja till om jag hade haft möjlighet (=inga barn). Bollar därför vidare till er.

    Hans företag söker en svensk medarbetare. Arbetet innebär att leda webbprojekt med tillhörande kundkontakter. Kunderna består av både kommersiella och statliga företag. "Diplomacy" är en viktig egenskap. "Knowing something about web technology" en annan. Att ha möjlighet att flytta till Skottland är en förutsättning. De kommer till Sverige för att hålla intervjuer senare i maj. Mejla mig på emma@mine.to om du är intresserad så förmedlar jag kontakten vidare.

    När jag ändå är i annonserartagen vill jag passa på att pusha för Bloggforum 2.0. Kom!


    kvinnoförför(lj)else 

    Sektvarning utfärdas. Denna gång för postorderföretaget Yves Rocher. Detta företag har inriktat sig till kvinnor och skickar horribelt inställsamma, personligt ställda reklamerbjudanden som fullkomligen osar av love bombing * och och manipulativa, adjektiv-indränkta fördomsfulla formuleringar och.. jag saknar ord. Citerar ur broschyren:

    Perfekt förberedd inför sommaren!
    Låt ditt ansikte stråla av lyckliga färger, lika intensiva som försommarsolen. Fresta med läppar i läskande orange. Låt ögonen förföra med paradisgrön skugga. Ge hyn lyster av gyllene aprikos.


    Bara så där sakligt redovisande.

    Och om en parfym:

    Njut av flödande solsken
    Som små solar lyser mimosans blombollar mot den blå himlen. Den varma luften är fylld av sensuell väldoft, lätt och fräsch men ändå alldeles förtrollande. Unna dig den upplevelsen, varje dag och upptäck att både du själv och alla i din närhet blir på strålande gott humör!


    Jaha, är det så det funkar?

    Och så ska man köpa parfym till sin mamma på mors dag:

    Alla älskar rosor
    Den röda rosens förförande doft är kärlekens symbol. Vad passar bättre till en älskad mamma!


    Eller, håll i er, till sin man:

    Hans drömmar är outgrundliga
    Mellan himmel och vind, i dånet av de höga vågorna, förtollas sjögångens vilda skum till fascinerande ljusreflexer. Kittlande fräsch på huden och med smaken av salt på läpparna upptäcker han en ny oändlig kraft från den vida Oceanen.
    Låt honom upptäcka Transat, den aromatiskt stimulerande havsdoften med intensiv fräschör av rosmarin och träig ambradoft - intensiv som en kraftfull våg.


    Herregud. Tror de att man automatiskt, bara för att man fötts till kvinna, har fötts utan en fungerande hjärna?

    * "Love Bombing: The practice of some cultic movements to shower new recruits or prospects with extra love and attention. Seen by many as an unethical persuasion tactic designed to hinder critical thinking regarding the pros and cons of joining or remaining with the group." ur Apologetics index.


    2005-05-04

    kändisspotting 

    Ursäkta. Det här är inte min grej. Kändisar är väl precis lika ointressanta eller intressanta som andra människor.

    Men vad ska gör man när Percy Sledge travar in och slår sig ner vid bordet bakom en på den indiska restaurang man intet anande begett sig till? Man ber sin vän mittemot att ta ett foto , förstås.

    (Och försöker att inte högstadiehumoristiskt börja sjunga "When a man loves a woman", med tillgjort överdriven, tjockgrötig röst.)


    2005-05-02

    den röda tuppen (i halsen) 

    Undrar vad som händer med vänstern. Gick till Kungsträdgården i går, på första maj, för att ta pulsen på arbetarrörelsen så där på dess internationella högtidsdag.

    Vill klargöra att: Jag tycker att arbetarrörelsen är viktig, förmodligen viktigare nu än någonsin. USA:s imperialistiska, självpåtagna världspolisroll, EU:s demokratiska underskott och utveckling mot ännu sämre folkrepresentation, mer centralisering och högre murar gentemot omvärlden, de multinationella företagens rovdrift på människor och naturresurser i låglöneländer, IMF och Världsbankens strypgrepp om skuldsatta nationer, den fria marknadens inbyggda "blind eye" när det gäller social trygghet, humanism och jämlikhet, sexismen, miljöförstöringen, privatiseringens konsekvenser ur ett globalt perspektiv - allt detta och mer - är akut viktiga frågor att hitta en motvikt till.
    Samtidigt engagerar sig allt färre i politiken, som successivt förflyttats från det offentliga rummet till lallande medier och en abstrakt, elitistisk Europa-byråkrati.

    Nu borde det vara lätt att hitta de glasklara, angelägna argumenten. Så varför är vänsterns retorik mossigare och mer osaklig än någonsin?

    Förutom ett löjeväckande högt tonläge (varför måste slagorden/de politiska talen komma från "the top of your voice"? är man rädd att ingen ska höra en annars? tror man att ingen förstår att man menar allvar annars?) så stod den förenklande vänsterpopulismen som spön i backen på vänsterns första maj-tal.
    Kalle Larsson stod i talarstolen och skrek sig blå (röd?) på ett beklämmande dammigt och daterat manér. Förutom att inleda varje stycke med det staliniststiffa utropet "Kamrater", anspelades det hej vilt på gamla tiders marxistiska klasskampsterminologi. Det utdelades klumpiga vänsterkängor åt allt från rasismens "fula tryne", till bankdirektörer "med fallskärmar stora som cirkustält" och någon diffus överklass i sjurummare på Strandvägen (och jag tror det var Djursholm eller Danderyd också, allt finns inte med i det skrivna talet).

    Varför denna idiotförklaring? Varför detta förlöjligande? Varför denna förlegade retorik? Ger inte verkligheten stoff nog för att bygga ett hållbart, politiskt resonemang? I mina ögon är det bara att besöka muf eller den borgerliga alliansen, så har man argument som räcker en livstid. Det är liksom bara att börja smula.

    Och funkar inte det, så kan man ju om inte annat gå till exempelvis Noam Chomsky eller Naomi Klein för att hitta nyanserade och fördjupande analyser? Det är ju inte så att motståndare mot tokliberalismen och katastrofkapitalismen är lite dummare än dess förespråkare. Men det skulle man nästan kunna tro, om man dömde utifrån Kalle Larssons första maj-tal.

    Visserligen låg det lite efterlängtad humor i att kalla fp-ledaren för Lars "Gollum" Leijonborg (ytterligare ett uttryck från en freestajlande, icke nedskriven Kalle Larsson) och Timbuktu var riktigt bra. Men jag kan absolut inte förstå vad tuppar i halsen och överdrivna och hatiska propagandaförsök har i den moderna politiska retoriken att göra. Underskatta inte Reinfeldt och de som tror på den "fria" marknaden*! Använd sakliga argument och tilltala dem som kloka, tänkande människor. Förstå för att kunna angripa. Know thy enemy. Kommunicera. För en annan värld är ju faktiskt möjlig.

    * Apropå borgerlig retorik, betänk följande:

    "Throughout history, even the harshest and most shameful measures are regularly accompanied by professions of noble intent and rhetoric about bestowing freedom and independence."
    Noam Chomsky