Yes på Globen, 4/6 2004

Att se sitt favoritband spela är alltid känsligt. Förväntningarna är många, och trots att jag försökt ställa ned dem en aning efter att de två senaste konserter jag sett med Yes var riktigt lysande, så blev jag ändå ganska besviken, mitt bland en del positiva överraskningar. Gårdagskvällen på Globen var ingen katastrof, men inte heller en triumf. En lovande början och en till stora delar stark avslutning punkterades av en svag mitt, och flera felsteg.

För att vara en 35-årsjubileumsspelning som dragit mestadels icke inbitna Yesfans bjöds en ganska eklektisk blandning låtar. En låtlista riktad framför allt till dem som dels redan sett Yes flera gånger och dels har ganska god koll på deras samlade utgivning. Jag skulle gissa att allra högst tio procent av de närvarande passade in i den kategorin.

Att inleda med Going for the One som de inte spelat på turné sedan 1978 och sedan gå direkt på en kraftigt omarbetad version av Sweet Dreams som inte sett dagens ljus på nästan lika länge är både lite modigt och dumdristigt i såna här sammanhang. Sen blir det desto mindre modigare. I've Seen All Good People – låten som börjar med en mycket vacker trestämmig bit och sedan abrupt och obegripligt slutar nere i boogierockens helvete (således en av Yes allra största hits, såklart) kastas fram för att tillfredsställa de mindre fanatiska. Då är jag tvungen att gå ut.

Jag mår nämligen så djävla dåligt av att se Yes sänka sig så lågt, och att de dessutom får ett sånt rungande gensvar för det. Jag tar tillfället i akt att besöka souvenirståndet och inhandla en Yeskeps till.

Väl tillbaka är det dags för kvällens allra största överraskning. Bandet ger sig på Mind Drive, en låt från 1997 som är så överskattad av många Yesfanatiker att det har tjatats i ungefär fem års tid att de ska spela den. Klokt nog delar de upp den i två delar med andra låtar inskjutna emellan – den håller nämligen strukturellt sett väldigt dåligt för sin 18-minuterslängd. Efter en stark version av Yours is No Disgrace – inte minst är sångaren Jon Anderson i absolut toppform - är det sedan dags för femton minuters paus.

I pausen spekulerar jag med andra fans i rökrutan om vad som komma skall. Vi är överens om att det är svårt att veta, efter den här ganska oväntade inledningen, men kastar ut några förhoppningar om några av de länge eposen: Gates of Delirium, Close to the Edge, Ritual. Jag är i alla fall nöjd med att äckellåten redan är avklarad, och att det därmed bara kan bli bättre. Oj, vad fel jag har.

Efter pausen är det nämligen dags för – ve och fasa – en akustisk period. Eftersom jag på jubileums-cd:n redan hört deras töntiga shuffleversion av äldsta och mest spelade hiten Roundabout anar jag fara å färde. En sån straffknullning av en lysande låt har jag verkligen ingen lust att bevittna live. Mycket riktigt låter det ruskigt gubbigt, trist och stelt. Efter ett tag vänder jag mig till min bänkgranne M och säger, Om jag går ut, ringer du mig på mobilen när Yes kommer tillbaka?

Det är väl i princip bra att Yes vågar experimentera lite med formen, men bortsett från att det akustiska upplägget är ett ganska bra sätt att beta av den allra största hiten Owner of a Lonely Heart blir resten bara töntigt och taffligt. Ska man spela avskalat måste man ha ett bra självsväng, och Yes må ha många styrkor, men ett naturligt groove är inte en av dem. Sen är Rick Wakeman en riktigt, riktigt usel pianist. Han är förvisso tekniskt duktigt, men han intonerar som en brunbjörn nitar hoppande laxar – vilket är okej när man spelar synt, men inte annars. Att han är tillbaka i bandet har av många fans utropats som det bästa som hänt Yes på många år, och de har rätt på ett sätt, men det har inget med Wakemans förmåga att göra. Det handlar om att de nu gett keyboardisten utrymme, något de inte gjorde med vare sig Igor Khoroshev eller Tom Brislin som hållit positionen på senare tid. De är båda minst lika bra tekniskt som Wakeman, men har mycket bättre syntljud och en långt större känslighet för vad som passar i låten.

Wakeman besitter dessutom en mycket begränsad solopalett, där han kombinerar tre-fyra räkor på olika sätt, om och om igen. Visst, han spelar snabbt, men det finns det bokstavligen tusentals killar som gör. Han medverkade också under inspelningen av några av Yes allra bästa stunder, men då styrdes hans insats mycket av de andra i bandet, något som inte riktigt är möjligt live.

Ja, sen slutar det akustiska, och så vaknar åtminstone jag till liv igen. Västkustrockiga Rhythm of Love är mest intressant på grund av att gitarristen Steve Howe i solot visar originalsolisten Trevor Rabin var skåpet ska stå, men sedan är det dags för de längre låtarna som lyst med sin frånvaro hittills. And You and I funkar bra och sitter ordentligt hela vägen, men i Ritual blir det desto stökigare, och Howe tappar bort sig flera gånger. Trist – kanske bör herrn fundera på att begränsa cannabisintaget en aning, jag vet inte. Extranumret Starship Trooper är helt okej och slutar i det sedvanliga soloriffandet - kompetent, men inte transcendentalt.

Ingen höjdare, alltså, men det är knappast så känslolöst som Aftonbladets residente hårdrockskribent Marcus Grahn tycker. Inte heller är det alls så tekniskt kompetent som han påstår. Man undrar varför just han valdes till det uppdraget när han uppenbarligen inte förstår genren eller dess ambitioner – de kunde lika gärna ha skickat sin dansbandsjournalist Michael Nystås. Det hade åtminstone varit intressant att läsa.

I DN skriver Thomas Anderberg mer nyanserat, och har ett par intressanta observationer. Han menar att Yes lyssnare vill ha "en snårigare väg till de refränger och riff som i rockmusiken brukar skyltas på enklaste vis". I viss mån har han rätt, även om det stämmer bättre på andra band i genren som Kansas eller Flower Kings, som binder ihop enormt konventionella rock- och poplåtsidéer med långa instrumentalsjok. Yes var vid sin höjdpunkt dock mer benägna att inte falla in i alltför uppenbara harmonier och melodier i sångpartierna. Beskrivningen passar i Yes fall bättre just på The Yes Album, som Anderberg tycker står för de mer njutbara låtarna under kvällen. Det är precis Anderbergs påpekande som jag alltid betraktat som den skivans stora svaghet: varför vara innovativ i strukturen om man inte är det rent kompositionsmässigt också?

Svenska Dagbladet har vad jag ser inte ha recenserat själva konserten, men Dan Backman skriver en bra artikel utifrån en intervju med Rick Wakeman (att Backman beskriver mästerverket The Gates of Delirium som "drygt 21 minuters musikalisk magi" gör ju inte saken sämre). Han har också en hyfsad tipslista över vilka Yesplattor man bör kolla in – även om överskattade The Yes Album nämns till förmån för det mycket mer sammanhållna verket Close to the Edge och sorgligt underskattade Drama.

Konserten må ha varit en besvikelse, men var ändå väl värd pengarna för de höjdpunkter som faktiskt uppnåddes ett par gånger. Grabbarna lirade hyfsat, sjöng nästan uteslutande suveränt och även om jag kan klara mig utan Wakeman, så var det skönt att se en Yeskonsert där klaviaturspelaren inte skuffats undan till en andraposition.

Tillbaka till Gärningsmannaprofilen.