Dunderkupolen

Nu är Dunderkupolen igång. Mejla mig för adress och annat sånt skoj. Vi ses där.

John Eje Thelin 03/10 2006, 04.57
:: Meta :: Kommentera (1) ::

What's Happenin'?

Nothing. Or actually, there's lots of stuff going on and getting in the way of anything happening here within the next few weeks. So for you the reader, that of course equals nothing. I'm terribly sorry, but check my blogroll - 95% of what's on there is better than anything I can cobble together anyway.

SiDaYKI opens here on february 14th. Nothing will happen on this particular page before that date, at least not visibly. See y'all then!

Dunderkupolen öppnar kring samma datum, och så kommer jag att börja skriva lite på en redan befintlig webbsida inriktad på humor i ungefär samma veva. Vi syns då.

John Eje Thelin 20/01 2006, 14.45
:: :: Kommentera (9) ::

Framtiden och det förflutna

Jag har haft otroligt mycket jobb och smärre hälsoproblem, så jag har inte kunnat ta itu med framtidsplanerna för Supertrevligt. Men jag har tänkt mycket. Den här sidan kommer i sinom tid (antagligen inte förrän nästa år) göras om till en engelskspråkig blogg med namnet Swedish is Dead - and You Killed It.

Innan dess kommer jag dock att dra igång Dunderkupolen, ett forum för dem som vill läsa och skriva saker i Gärningsmannaprofilens anda. Det kommer att krävas att man mejlar mig för att få medlemsskap - inte för att jag tänker neka någon, men så att jag känner att de som är där verkligen bryr sig om vad som skrivs där.

Sen tänkte jag bara berätta en världen-är-bra-liten-historia. Innan jag träffade min fru, så var jag ihop med en tjej i sex års tid. Hennes pojkvän precis före mig var en kille som hette Bruck (jag trodde länge att han hette Brooke, eftersom jag först inte såg det nedskrivet). Hon nämnde nån gång att han var en av dem som blivit beskjuten av Lasermannen, och att hans kompis faktiskt blev träffad. Mycket mer än så visste jag inte om det.

När tv-filmerna om Lasermannen började, så fanns det minnet i bakhuvudet, och jag funderade på om det skulle gå att veta vem av figurerna i handlingen som var Bruck. Jodå, en av de tidigaste replikerna är "Bruck, du har en prick på kläderna", som uttalas av den kompis som sedermera blev John Ausonius första offer.

Nu kommer den lilla världen; jag känner igen skådisen som spelar Bruck. Det är Baker Karim, som regisserat och medverkat i en film som jag har textat.

För övrigt anser jag att det var fel av den svenska pressen att döpa Ausonius till Lasermannen, som ju låter som nån sorts superhjälte. Rasistpuckot hade varit mycket lämpligare.

John Eje Thelin 30/11 2005, 01.05
:: Meta :: Kommentera (10) ::

Hej då

Nu räcker det. Jag orkar inte bli arg på sånt här, så då kan jag lika gärna lägga ner.

Vi kanske syns på engelska.

Uppdatering: Jag menar det. Tack för all uppmuntran och påhejning, men det förändrar inte mitt beslut. Jag blir alldeles för upprörd, och det är inte bra för någon, allra minst mig. Ciao.

John Eje Thelin 15/11 2005, 10.54
:: Meta :: Kommentera (25) ::

Beg the existence of links

Baksidan på en dvd-bootleg av Losts första säsong. Fler såna mästerverk finns här.

The Hamburglar was a bad influence.

Jupiter Coffee Fried Chicken. Satan's Laundromat åker till Tokyo.

Så går det när man bollar med världen.

Det senaste inom ordbehandling. (via Månhus beta)

John Eje Thelin 14/11 2005, 16.24
:: länkar :: Kommentera (4) ::

Firma Ruffel & Bygg kånkar.

Fox har lagt ned Arrested Development. Den nyligen påbörjade tredje säsongen kommer att avslutas halvvägs, efter avsnitt 13. I blott två och en halv säsong fick vi njuta av familjen Bluths förvecklingar.

Detta från samma kanal som väckte nytt liv i idiotserien Family Guy i våras.

It's a sign, kids. Quality doesn't pay.

John Eje Thelin 14/11 2005, 14.07
:: media :: Kommentera (3) ::

Ett löfte

Om Linda Skugge vinner Stora Journalistpriset i morgon lägger jag ned den här bloggen, för då finns det inga som helt skäl att försöka slåss för det svenska språket i offentliga och professionella sammanhang. Om ett sånt prestigefyllt pris går till någon som så tydligt föraktar det svenska språket som Linda Skugge faktiskt gör, då har idioterna vunnit.

Då blir det Lunarsvenska och tjugohundra för hela slanten, och då kan de få straffknulla svenskan till döds, de där som värdesätter en fejkad ärlighet över allt annat, de som tror att "de e okäj, för vadårå man hajar ju" och de som tycker att sär skriv ning inte på verkar läs bar het en nämn värt.

Det har ändå känts ganska tröttsamt och i grunden töntigt att ha en blogg efter att den svenska bloggosfären översvämmats av inkompetenta journalister, skitnödigt pretentiösa skriftställare och allsköns idioter. Där jag stolt tipsade folk om min blogg i våras, så skäms jag numera för att ens nämna att jag har en - möjligen nämner jag hemsidan, men inte mer. Därav också att det har blivit lite segt här å det senaste.

Supertrevligt finns ju i alla fall kvar vad som än händer, och kanske fortsätter jag att blogga, men då blir det nog på engelska. Vinner Linda Stora Journalistpriset är nämligen svenskan om inte död, så i alla fall ett afatiskt långvårdspaket som inte jag orkar byta blöjor på.

Uppdatering: lade in den felande länken.

John Eje Thelin 14/11 2005, 12.38
:: språk :: Kommentera (74) ::

Fördelen med att tala engelska hemma

Jag sitter och bränner ned två avsnitt av Rome till en dvd, så att det ska gå att se på dem i vardagsrummet. Min fru vandrar förbi, stannar till, och säger:

So, you're fiddling with Nero while Rome burns?

Ibland vet jag precis varför jag gifte mig med henne.

John Eje Thelin 10/11 2005, 00.56
:: observation :: Kommentera (3) ::

Med klangen som värme

Nu när hösten lägrat sig över landet och åtminstone jag går i ide, kan det vara skönt att ta till sig lite ny musik.

Fyra plattor ligger på topp bland de mest spelade på min dator just nu. Det är bara en av dem som jag redan vet är ett mästerverk, de andra hoppas jag på och har inte riktigt tagit ställning till än.

Medsols från över vänstra hörnet så börjar vi med Supergrass Road to Rouen. Efter suveräna popeposet Life on Other Planets känns den lite mindre direkt, aningen grötig och kanske väl rockig. Men det är Supergrass, det hör man. Kanske fyrstjärnigt, men ingen klassiker.

David Sylvians nya band Nine Horses känns som Sylvian solo cirka 1992 med lite elektronik ovanpå. Jag hade antagligen älskat Snow Borne Sorrow oreserverat och från första början om den kommit ut då. Som det känns nu är jag lite mer tveksam. Inledningsduetten med Stina Nordenstam är kanonbra, men som helhet känns det hela lite slätstruket. Kan dock växa till sig.

Det är lite samma sak med Kate Bushs återkomstplatta Aerial. Än så länge är det med blandade känslor jag tar in den. Bra är den helt klart, men är den fantastisk? Jag får återkomma i frågan.

Tre gamla favoriter som levererar hyfsade verk, men sen... Ett band som jag alltid tyckt är halvbra kommer med en riktigt femstjärnig skiva. Det gäller Elbow, vars debut Asleep in the Back jag tidigare betecknat som nån sorts sub-Radiohead. Det är kanske lite orättvist, men de rör sig i det territoriumet, som Coldplay, om de skrev intressanta låtar som tog vägen nån vart.

De har själva kallat sig för "prog without the solos", och det är kanske inte helt fel, även om de inte prickar in särskilt många av de ljudmässiga kännetecknen (inga Mellotroner eller nån volympedalsgitarr, till exempel). På andraplattan Cast of Thousands renodlade de stilen, men kanske slätade ut sig en aning. Det var bra - mycket bra, till och med; men inget att bli fanatisk över.

Sen hörde jag plattans första singel och titellåt The Leaders of the Free World för några veckor sedan. Sällan - inte sedan jag hörde Pure Reason Revolution för första gången - har jag blivit så knockad av en låt. Det är lite grann samma riktmärken som på de första två skivorna, men nu faller allt på plats och det är nåt tydligt eget, utan att det har krystats fram. Det är melodiskt så rätt och strukturellt jättesmart (när det kommer ett nytt körparti i slutet och versens sångmelodi läggs på över den, då ryser jag nästan ihjäl). Ingenting känns överflödigt, men samtidigt är det inte upprepande och monotont.

Elbow har spelat ihop i tretton år, och det märks, för det är samspelt och sparsmakat utan att vara tomt eller stelt. Varje låt innehåller massvis med detaljer, även när de som i öppningsspåret Station Approach i princip ligger och maler på ett enda ackord.

Det kan mycket väl vara årets platta, och från rätt oväntat håll. Utmanaren heter Cautionary Tales for the Brave av ovannämnda PRR. Mer om den senare.

John Eje Thelin 09/11 2005, 14.14
:: glädjeämne :: Kommentera (7) ::

Återkomsten hägrar.

På onsdag blir det mer fart här igen. Vi ses då.

Den som saknar mitt gnäll på både det ena och det andra kan med fördel besöka Dasai och Staffan för mer (och bättre) av den varan.

John Eje Thelin 07/11 2005, 11.56
:: länkar :: Kommentera (3) ::