SiDaYKI opens here on february 14th. Nothing will happen on this particular page before that date, at least not visibly. See y'all then!

Dunderkupolen öppnar kring samma datum, och så kommer jag att börja skriva lite på en redan befintlig webbsida inriktad på humor i ungefär samma veva. Vi syns då.

Innan dess kommer jag dock att dra igång Dunderkupolen, ett forum för dem som vill läsa och skriva saker i Gärningsmannaprofilens anda. Det kommer att krävas att man mejlar mig för att få medlemsskap - inte för att jag tänker neka någon, men så att jag känner att de som är där verkligen bryr sig om vad som skrivs där.

Sen tänkte jag bara berätta en världen-är-bra-liten-historia. Innan jag träffade min fru, så var jag ihop med en tjej i sex års tid. Hennes pojkvän precis före mig var en kille som hette Bruck (jag trodde länge att han hette Brooke, eftersom jag först inte såg det nedskrivet). Hon nämnde nån gång att han var en av dem som blivit beskjuten av Lasermannen, och att hans kompis faktiskt blev träffad. Mycket mer än så visste jag inte om det.

När tv-filmerna om Lasermannen började, så fanns det minnet i bakhuvudet, och jag funderade på om det skulle gå att veta vem av figurerna i handlingen som var Bruck. Jodå, en av de tidigaste replikerna är "Bruck, du har en prick på kläderna", som uttalas av den kompis som sedermera blev John Ausonius första offer.

Nu kommer den lilla världen; jag känner igen skådisen som spelar Bruck. Det är Baker Karim, som regisserat och medverkat i en film som jag har textat.

För övrigt anser jag att det var fel av den svenska pressen att döpa Ausonius till Lasermannen, som ju låter som nån sorts superhjälte. Rasistpuckot hade varit mycket lämpligare.

Vi kanske syns på engelska.

Uppdatering: Jag menar det. Tack för all uppmuntran och påhejning, men det förändrar inte mitt beslut. Jag blir alldeles för upprörd, och det är inte bra för någon, allra minst mig. Ciao.

The Hamburglar was a bad influence.

Jupiter Coffee Fried Chicken. Satan's Laundromat åker till Tokyo.

Så går det när man bollar med världen.

Det senaste inom ordbehandling. (via Månhus beta)

Detta från samma kanal som väckte nytt liv i idiotserien Family Guy i våras.

It's a sign, kids. Quality doesn't pay.

Då blir det Lunarsvenska och tjugohundra för hela slanten, och då kan de få straffknulla svenskan till döds, de där som värdesätter en fejkad ärlighet över allt annat, de som tror att "de e okäj, för vadårå man hajar ju" och de som tycker att sär skriv ning inte på verkar läs bar het en nämn värt.

Det har ändå känts ganska tröttsamt och i grunden töntigt att ha en blogg efter att den svenska bloggosfären översvämmats av inkompetenta journalister, skitnödigt pretentiösa skriftställare och allsköns idioter. Där jag stolt tipsade folk om min blogg i våras, så skäms jag numera för att ens nämna att jag har en - möjligen nämner jag hemsidan, men inte mer. Därav också att det har blivit lite segt här å det senaste.

Supertrevligt finns ju i alla fall kvar vad som än händer, och kanske fortsätter jag att blogga, men då blir det nog på engelska. Vinner Linda Stora Journalistpriset är nämligen svenskan om inte död, så i alla fall ett afatiskt långvårdspaket som inte jag orkar byta blöjor på.

Uppdatering: lade in den felande länken.

So, you're fiddling with Nero while Rome burns?

Ibland vet jag precis varför jag gifte mig med henne.

Fyra plattor ligger på topp bland de mest spelade på min dator just nu. Det är bara en av dem som jag redan vet är ett mästerverk, de andra hoppas jag på och har inte riktigt tagit ställning till än.

Medsols från över vänstra hörnet så börjar vi med Supergrass Road to Rouen. Efter suveräna popeposet Life on Other Planets känns den lite mindre direkt, aningen grötig och kanske väl rockig. Men det är Supergrass, det hör man. Kanske fyrstjärnigt, men ingen klassiker.

David Sylvians nya band Nine Horses känns som Sylvian solo cirka 1992 med lite elektronik ovanpå. Jag hade antagligen älskat Snow Borne Sorrow oreserverat och från första början om den kommit ut då. Som det känns nu är jag lite mer tveksam. Inledningsduetten med Stina Nordenstam är kanonbra, men som helhet känns det hela lite slätstruket. Kan dock växa till sig.

Det är lite samma sak med Kate Bushs återkomstplatta Aerial. Än så länge är det med blandade känslor jag tar in den. Bra är den helt klart, men är den fantastisk? Jag får återkomma i frågan.

Tre gamla favoriter som levererar hyfsade verk, men sen... Ett band som jag alltid tyckt är halvbra kommer med en riktigt femstjärnig skiva. Det gäller Elbow, vars debut Asleep in the Back jag tidigare betecknat som nån sorts sub-Radiohead. Det är kanske lite orättvist, men de rör sig i det territoriumet, som Coldplay, om de skrev intressanta låtar som tog vägen nån vart.

De har själva kallat sig för "prog without the solos", och det är kanske inte helt fel, även om de inte prickar in särskilt många av de ljudmässiga kännetecknen (inga Mellotroner eller nån volympedalsgitarr, till exempel). På andraplattan Cast of Thousands renodlade de stilen, men kanske slätade ut sig en aning. Det var bra - mycket bra, till och med; men inget att bli fanatisk över.

Sen hörde jag plattans första singel och titellåt The Leaders of the Free World för några veckor sedan. Sällan - inte sedan jag hörde Pure Reason Revolution för första gången - har jag blivit så knockad av en låt. Det är lite grann samma riktmärken som på de första två skivorna, men nu faller allt på plats och det är nåt tydligt eget, utan att det har krystats fram. Det är melodiskt så rätt och strukturellt jättesmart (när det kommer ett nytt körparti i slutet och versens sångmelodi läggs på över den, då ryser jag nästan ihjäl). Ingenting känns överflödigt, men samtidigt är det inte upprepande och monotont.

Elbow har spelat ihop i tretton år, och det märks, för det är samspelt och sparsmakat utan att vara tomt eller stelt. Varje låt innehåller massvis med detaljer, även när de som i öppningsspåret Station Approach i princip ligger och maler på ett enda ackord.

Det kan mycket väl vara årets platta, och från rätt oväntat håll. Utmanaren heter Cautionary Tales for the Brave av ovannämnda PRR. Mer om den senare.

Den som saknar mitt gnäll på både det ena och det andra kan med fördel besöka Dasai och Staffan för mer (och bättre) av den varan.

Klockan tre ringer det på Debis mobil. C:s sextonåriga son är död - polisen väntade på henne med beskedet när hon kom hem efter festen vi varit på tillsammans.

Ni har med största sannolikhet sett det som en notis i tidningen. Sextonårige Alexander skulle av nån anledning klättra över ett parkerat pendeltåg, och så gick det precis så illa som det kan.

Så det har varit lite tungt här hemma de senaste dagarna, och telefonen har ringt non-stop tills igår kväll. Jag hade egentligen tänkt blogga igång igen redan i söndags, men det blev inte så nu.

Jag kände inte Alexander - hade bara träffat honom en gång och då var han den typiske tonåringen på vuxenfest: tyst och uttråkad. Jag känner verkligen med C och hennes familj som har drabbats av nåt som är så förbannat djävla onödigt, men har ändå hållit viss distans till händelserna, inte minst för att kunna stötta Debi som varit närmare alltihop än vad jag har varit.

Det som däremot av nån anledning träffade mig rätt i hjärtat var det rakt formulerade uttalandet av en av Alexanders skolkamrater i SvD: "Det känns fett overkligt att han är död".

Jag vet inte varför det var just det som berörde mig så. Kanske för att det stämmer. Det känns faktiskt fett overkligt.

Jag vill höra i stereo, ju! Musikaliska silikontuttar.

Super seriöst. Kommentarspam för fåfänga. Idioterna bakom försöker försvara sig.

Apropå tidigare inlägg om humorbefriade människor som gör humor, så verkar skaparen av That 70's Show vara en av dem (även om serien är rätt hyfsad).

Den hemliga menyn i Windows.

Sex? Bra ny svensk blogg om...just det...sex.

Helskägg har alla sköna länkar för Lost-tittare som inte ligger fyra veckor efter via TV4.

Det gör nästan ont att skriva om Skugge i det här fallet, eftersom hon har sagt nåt som gör att jag vrider mig på det där sättet om man annars bara gör när David Brent gräver sig ännu djupare ned i pinsamheten i The Office. När hon skriver att hon "inte onanerar eftersom hon är gift", så är det dels alldeles för utelämnande, dels otroligt idiotiskt och dels pinsamt inskränkt - en triad som hon visserligen prickar in rätt ofta, men sällan med samma obönhörliga kraft som i det här fallet.

Men vad väntar man sig av en kvinna som gick från rebellisk tonåring till paranoid tanta på ett halvår, utan att passera några som helst mognadsstadier?

Och apropå bråk, så har jag den senaste veckan deltagit i en ganska intressant och belysande debatt med några unga män vars ambitioner med god marginal överstiger deras talang. I egenskap av f.d. ståuppare, så är jag fortfarande med på ståuppkomikernas mejllista. I torsdags dök den här länken upp där, med ett inslag från P1 Morgon där Lars "Dr Gormander" Orlander fajtas med Özz "Özz" Nûjen.

Efter att ha hört det konstaterade jag lakoniskt att det var pinsamt att höra på, men ändå roligare än någon av sketcherna i Stockholm Live. När sedan en av listdeltagarna inte kunde höra programmet, så skrev jag en sammanfattning, som slutade så här:

Det är absolut inte drängstugehumor om det har 600 000 tittare.

"Live" i programnamnet syftar bara på att publiken inte är fysiskt avliden, inte på sändningsformen eller publikens hjärnaktivitet.

Sedan var debatten igång, där två av seriens skapare gick i någon sorts svaromål som gick ut på att ingen ska ha en åsikt om ett programs nivå, för då försöker man utöva censur och det finns faktiskt folk som inte gillar The Office och Seinfeld (hubris, thy name is Jakob Öqvist). Det hävdades också - och ni kan väl gissa av vem - att bara invandrare (eller, antar jag, invandrarättlingar) får bedöma om nåt är rasistiskt eller inte.

Inte helt otippat är det många aktiva komiker som inte vågar stöta sig med fyra kollegor, särskilt då de tillsammans är en stor maktfaktor inom svensk standup. För utöver att ligga bakom programmet som skrämmer bort den intelligenta publiken från Sveriges standupscener, så driver de här grabbarna faktiskt en bra klubb, står för Skattstockfestivalen varje år, och håller i Svenska Stand Up Galan [sic]. Jag klandrar ingen för att det kan kännas lite väl mycket att slänga bort - jag vet inte om jag hade vågat bråka om jag fortfarande höll på.

Jag fick i alla fall flera uppmuntrande mejl från folk som av helt förklarliga skäl inte ville hamna i blåsväder, och det gjorde också att jag kände mig stärkt i att den svenska ståuppens återväxt är precis så lovande som jag tyckt mig ana.

De få som faktiskt vågade kritisera Stockholm Pre-Recorded and Heavily Edited på listan var alla väldigt sakliga, genomtänkta, tankeväckande och ofta roliga.

De svarande parterna, däremot, var lite mer haltande vad det gällde argumentationen. De sade aldrig att de gör det program de själva skulle vilja se, utan påpekade att de inte hade råd med manusförfattare, hänvisade till tittarantalet, beundrarbreven - och även på klassiskt skräptillverkarmanér till det faktum att folk alls reagerar - som någon sorts kvalitetsmärkning. Allt det kan man argumentera om, men det som framför allt var slående var att SL-killarnas inlägg var helt och hållet humorbefriade (om man bortser från att en av dem - tror jag - försökte göra nån sorts vits av att skriva mitt namn som JON E T, antagligen en stilkänslelös anspelning på "hjonet").

Så nu vet ni. Stockholm Live ser inte ut som det gör för att männen bakom har bestämt sig för att det är stormkul med buskishumor och gamla blondin- och negervitsar, utan för att de sorgligt nog inte klarar av att prestera bättre.

Ambition klår talang. Och så var vi tillbaka på Linda Skugge.

Men hon har tränat sina fans väl. Se bara här och här. Som om Linda Skugge var nån sorts representant för hela kvinnosläktet. Jag har tusenfalt mer respekt för kvinnor än att få för mig nåt så tragiskt.

Det påminner - som kommentatorn Anna på Modernista påpekade - om Alexandra Pascalidous bisarra rasistanklagelser mot Kjell Häglund när han avslöjade att hon har spökskrivare. Helskägg har samlat länkarna.