Fy fan

Fick häromdagen ett lite rushigt uppdrag att texta ett avsnitt av Insider till engelska, antagligen för att de ska försöka sälja programmet eller programidén på nån tv-mässa.

Satte igång med det först igår kväll. Lite ont om tid för ett program på 45 minuter som skulle lämnas idag, men med ett par muggar te skulle det inte vara några problem.

Avsnittet visade sig handla om pedofiler, och av nån anledning har produktionsbolaget Strix tyckt att man då *måste* visa barnporrbilder som man har censurerat ytterst lite. Samma med en del klipp ur barnporrfilmer. Man ser exakt vad fan det föreställer. Urgh.

Fine. Jag kan jobba med en fasttejpad papperslapp på skärmen som täcker allt utom textytan och tidskoden. Det går långsamt och det blir inte särskilt bra, men det går. Deadlinen kommer att spricka, men jag kan lämna filen under eftermiddagen...tror jag.

Då tar de djävlarna - de spekulativa djävla svindjävlarna - och lägger in ljud på ett barn som gråter förtvivlat. Jag samlar mig med nöd och näppe och intalar mig att det kommer från nån ljudeffektdatabas, att det egentligen bara är en unge som ramlat och skrubbat knäet.

Nästa rad i speakertexten: "Ljudet kommer från en film vi laddat ned från internet".

Då brast det.

Okej, okej...jag samlar mig, jag klarar det ändå.

Då börjar den satans speakern beskriva vad som *sker* i den här filmen.

Fjorton minuter textning kvar, deadlinen redan spräckt med två timmar, men jag kan inte. Det går inte att jobba med tårar i ögonen.

Uppdatering: Strix ska tydligen ta sig en funderare på om det här verkligen är det bästa avsnittet att visa internationellt. Således ligger det hela på is och min utläggare (kontakten mellan mig och kunden) är helt och hållet på min sida och klandrar mig inte för min oförmåga att avsluta uppdraget. Puh.

Hå och hej

En tokdåre skriver till Metro och får sin text publicerad. Här är mitt svar:

När insändarskribenten Mats Freij i Metro 27/9 klagar på att det skulle finnas en "översättarmaffia" som har bestämt sig för att straffa alla dokusåpetittare med att texta över befintliga skyltar är han inte bara härligt paranoid, utan avslöjar också en djup okunskap om ämnet.

Huruvida textrader lyfts för skyltar är inget beslut som undertextaren tar, utan det är kanalerna själva som avgör såna saker. I översättningar man gör för Discovery Channel är det t.ex. ett absolut krav att man lyfter texten när skyltar ligger i bild.

Personligen skulle jag (i egenskap av capo inom översättarmaffian) föredra att man lät texten ligga kvar, men lade in en textrad högt upp i bild som översatte den skylt som täckts. Tyvärr är det ofta kanalernas uråldriga teknik som hindrar sådana lösningar.

Vi får se om de publicerar det.

Tidsförskjutning

Letterman spelar bara in måndag till torsdag. På torsdagar gör man två program, varav ett sänds på fredag.

Av nån anledning vände man tydligen på sändningsordningen i USA i förra veckan (och den ordningen följer ju vi här). I onsdagens avslutning sa Dave att Jennifer Lopez och James Blake var morgondagens gäster. Men torsdagsprogrammet innehöll D.L. Hughley och Jamie Oliver, stående fredagsinslagen "Flyter det?" och "Veckan som gått" plus att Dave avslutade med "Trevlig helg!". Det bör alltså ha varit tänkt som fredagens avsnitt.

Fredagens program innehåller ett av gå-ut-bland-publiken-inslagen ("Nutidsorientering" i det här fallet) som sedan länge ligger på torsdagar och gästerna är...Jennifer Lopez och James Blake.

Jag förstår bara inte vad syftet med förflyttningen skulle varit.

Spejsmoped

Igår sände TV3 den sista av de tre ursprungliga Stjärnornas krig-filmerna, som på svenska fått heta "Jedins återkomst". Egentligen borde ju första ordet vara i pluralis; "Jediernas", eller ännu hellre "Jediriddarnas", men skitsamma.

Det är i alla fall helt tydligt den film vars många och uppenbara brister George Lucas studerade noga och förädlade innan han satte igång med att göra den moderna trilogin.

Undertextningen var i det här fallet hyfsad, om än lite tondöv. Ända tills de där svävarfordonen på bilden dyker upp. Första gången nämns de i dialogen som "Take your ride" och då står det "ta vespan". Snacka om att man hickade till i tv-soffan.

Men bättre blev det. När nån säger "There are two more speeders" står det...håll i er..."Det finns två rymdvespor till". Rymdvespor? De flyger inte ens i rymden!

Okej för att man ibland kan känna för att smyga in saker i en undertext för att roa sig själv, särskilt om man tycker att det man översätter är skit. Men man står emot frestelsen, det gör man bara.

Skriv om, skriv kort

Språkkunskaper och allmänbildning i alla ära, den egenskap som man nästan har mest nytta av när man är undertextare är fömågan att kunna komprimera. Rebecca från Mitt liv som populärkultursjunkie mejlar några frågor om min födkrok.

Ibland när det skämtas i teveserier hinner inte textremsorna med, förmodligen för att det går för snabbt och något skämt därför måste rationaliseras bort.

Exemplet som jag fastnade för igår var när Milhouse skaffar ett örhänge och Bart också gör det. Marge säger då "so if Milhouse would jump off a cliff..." varpå Bart säger "Milhouse jumped off a cliff?!" som om han också skulle vilja göra det. Skitroligt! Men inget av det kom med i textningen för att ett annat (tidigare) skämt redan låg där.

Varför blir det så och hur väljer man vilket som är "värt" att översätta och inte? Finns det en standardtid som varje textremsa måste ligga ute?

Man får plats med 37 tecken på två rader, och fyller man båda raderna ska texten ligga inne i minst fyra fem sekunder (gärna lite längre om meningarna är det minsta knepiga). Folk kan hinna säga väldigt mycket på fyra fem sekunder, så nog får man rationalisera bort en hel del. Som kortast kan en text ligga inne i två sekunder - i ytterst få undantagsfall kanske en och en halv. Just i Simpsons är det mycket skyltar och sånt som ligger i bild väldigt kort tid, och då brukar jag tillåta det även med den svenska texten.

Med tiden lär man sig vissa platsbesparande åtgärder. Jag börjar sällan en mening i en undertext så här: "Om jag går till...", utan hellre "Går jag till...". Då har man sparat tre tecken, räknat med mellanslaget. Funderingar som "I wonder what would happen if..." kortas allt som oftast till "Tänk om...". Som jag tidigare nämnt så är "ju" och "väl" enormt användbara förkortningsord. "Tycker om" blir nästan alltid "gillar", utom om det verklgien inte passar i ton.

Det är nog inte helt fel att ha lite copywriterbakgrund, som jag har, för där får man ofta höra "Kan du skriva exakt samma sak, fast på 60% av utrymmet?" Min kollega Henrik Elmér påpekade också att ståuppkomikervana inte är helt fel heller, eftersom man där gärna jobbar på att slipa ned varje skämt till sin absoluta kärna.

Sen den svåra frågan; Hur väljer man vad man skriver och vad man hoppar över? Det är helt och hållet en smaksak. I många av de Simpsonsavsnitt som gjordes precis innan jag fick ta över serien var det ofta hyfsat översatt, men inte särskilt kul. Översättaren hade valt att ta med informationen, men inte lyckats/orkat/velat få till själva skämtet, och som gammal ståuppkomiker blir jag galen på sånt.

Men ibland får man släppa det roliga och gå vidare, så är det bara. Det kan kännas surt, men det är ändå inte hälften så frustrerande som en perfekt formulerad rad som har 37 tecken, men där man ännu inte skrivit dit en punkt. Då är det bara att börja stuva om...och spara sina långa utläggningar till bloggen.

Uppdatering: David Weman påpekar att jag siktat lite lågt med fyra sekunder för 2 x 37 tecken. Det är närmare fem sekunder som gäller - minst. Till mitt försvar ska sägas att undertextningsprogrammen håller ordning på det där och varnar om en text ligger inne för kort (eller för lång) tid.

Smärta av dental natur

Efter en tandvärkshelg, så har jag nu befriats från min övre vänstra visdomstand. Så jag försöker jobba, samtidigt som jag spottar lite blod.

Dessutom är huskatten Maveric nykastrerad, så min stackars fru har två patetiska sjuklingar att se om.

Därför är alltså Simpsons 1603 uppskjuten till imorgon, och ska in samtidigt som Letterman. Tjohej. Jag har tio timmar på mig att texta 65 minuter material, så det blir lagom stressigt.

Väntbonus: How to teach non-Swedes about "sair-screevning".

Allt är tillåtet i ugnskrig

Rubriken är en direktöversättning av Simpsons 1602, All's Fair in Oven War, Som tur är behöver titlarna sällan översättas till svenska.

I det här avsnittet hittar Bart och Milhouse ett par gamla nummer av Playdude med bara artiklarna kvar (eftersom Homer drar till med den gamla dängan om att han läser tidningen för artiklarna skull) och försöker leva ungkarlsliv enligt Playboy 1965. Frågan är vad jag ska kalla Playdude - det kanske får stå som det är.

Sen den här:

Bart: Be there or be square

Ralphie: I want to be a triangle!

Jag hade redan skrivit "Den som inte kommer är en tråkmåns" när lille idiot-Wiggum (som stått för många, många klassiska Simpsonsrepliker) dyker upp. Kanske kommer han vilja vara en kulmåns?

1 klar, 17(?) kvar

Då var Skräckens trädkoja XV lämnad. "Dust for prints/prince"-skämtet fick mindre elegant, men uthärdligt bli så här:

-Vad gör vi med kroppen?
-Obducera...

-Vad då?
-Ob du ser att kroppen syns...

...se till att täcka den när prinsen kommer

Aningen forcerat, men vad gör man?

"What the Family Circus?" blev "Vad i fridens liljor?" med efterföljande (som jag nu när jag skriver tycker är uselt, men det är redan lämnat): "Ännu en syn som kommit till byn". Usch.

Nåväl, arbetet med 1602, All's Fair in Oven War har börjat. Än så länge är det begreppet "walk-in" som jag har svårt att få till. En walk-in closet är ju en klädkammare, men vad är då en walk-in microwave? Mikrokammare låter helt fläppo.

Skräckens trädkoja #15

Årtes första Simpsonsavsnitt innehåller bara en riktig knepighet, resten är tonfallssaker och detaljer. Den riktigt svåra biten är i den delen av avsnittet som utspelar sig i 1890-talets London (med några riktigt gräsliga "brittiska" dialekter från Simpsonsskådisarna) när Wiggum på bårhuset säger till en av sina assistenter:

W: Dust her for prints.

E: What does that mean?

W: The Prince is coming by and I want her clean when he looks her over

Problemet är dels att det är en svår ordvits att få till, men också att det vore skönt att behålla referensen till prinsen om det går (eftersom han ju är en av de många misstänkta för Jack the Ripper-morden).

Sen nämner man, bland annan läbbig engelsk mat, "head pudding". Min första reflex är att det är en blandning av head cheese och blood pudding, men det låter osannolikt. Googling leder till en hel del svar, få särskilt samstämmiga, och inget av dem med ett svenskt namn. Som tur är ligger den här rätten mitt i en lista, och då går det alltid att kapa den vid behov (det som finns i början och slutet bör dock alltid vara med, bara det får plats).

Den andra matfrågan är modern, och gäller en brödtyp: Country Parmesan. Vi har inget direkt motsvarande i svenskan, men tanken är att det är ett lyxigt, lite finare bröd.

Sen är det lite syntaktiska saker med den gode Ned Flanders. Han har ju ett ganska eget sätt att tala, och det är inte alltid man kan skildra det på svenska. Här utropar han "What the Family Circus? The second premonition came to fruition" Den första är svår, eftersom helylleserien Family Circus inte är känd i Sverige, och rimmet i den andra meningen är inte heller helt enkelt. Det enkla vore att skriva nåt i stil med "Vad i hela fridens namn? Den andra förutsägelsen slog in", men då försvinner det roliga fullständigt.

Och till sist en av de mer subtila flanderismer jag sett, från när Ned ligger i sjukhussängen efter att ha fått ett bowlingklot i huvudet: "Concussion...diddly, haemorrage...doodly, injury...bodily". De första två är typiskt Nednonsens, medan den sista är mer medicinsk samtidigt som den passar fonetiskt med de första två. Hrm.

Nåväl, det mest är gjort, och jag har en dag på mig att grunna på ovanstående (medan jag börjar texta en dokumentär om stavningstävlingar i USA).

Gula faran

Som brukligt vid den här tiden på året är det nu dags för mig att ta itu med The Simpsons. Man har nått säsong 16, som är den tredje säsong som jag fått ynnesten att undertexta (jag gjorde dessutom halva säsong 13). Jag ska försöka skriva rätt aktivt om arbetsprocessen här på bloggen (ställ gärna frågor i kommentarerna eller via mejl). Kanske kan ni som läser här hjälpa mig med vissa svårigheter.

Den som inte vill få något som helst avslöjat om den kommande Simpsonssäsongen (som börjar sändas på TV3 på lördag) bör alltså sluta läsa här och vara väldigt försiktig med att läsa den här bloggen under de närmaste tre månaderna.

Avsnitt ett är Treehouse of Horror XV, med delarna The Ned Zone där Flanders blir synsk, Four Beheadings and a Funeral med Lisa som Sherlock Holmes och In the Belly of the Boss där en krympt Simpsonsfamilj ger sig in i Mr Burns kropp på jakt efter Maggie.

Jag har digitaliserat 1601 och 1602, som ska lämnas på tisdag och fredag, respektive. Jag sätter igång med 1601 nu, och bör ha en grovöversättning klar till ikväll, sedan blir det till att brottas med de svårare vitsarna.

Wish me luck.

Tider, tänder, siffror, serier, etc.

För den som bryr sig, har jag gått från att texta The Late Show with David Letterman måndag, onsdag och fredag till onsdag, torsdag, fredag. På det viset får jag i alla fall sammanhängande ledigheter när det av nåt skäl inte finns andra jobb att tillgå.

Skönhetssalongen i min kåk har en skylt utanför dörren där de annonserar: Permanent ögonfransfärgning (håller upp till sex veckor). De tolkar uppenbarligen ordet "permanent" aningen mer flexibelt än vad jag gör.

Om man är hos tandläkaren och sköterskan säger "då ses vi nästa gång onsdagen den 15:e" och det är tisdagen den 14:e, är det så djävla fel om man får för sig att det är minst en vecka bort eftersom hon inte har vett att säga "i morgon"?

Avsnitt nio av Numbers var bara lite bättre. Fortfarande är manusförfattarna antingen slöa eller rejält puckade.

Warren Ellis City of Silence är bland det bästa (och mer obehagliga) jag läst på länge. Torrent här för den som vill prova på.

Lintzerpe

Månhus beta har plåtat en intressant textremsa på Canal+.

Ett riktigt luftlågeögonblick, kan man säga.

Uppdatering: mer info förmedlat av samma källa som ovan på http://www.moonhouse.se/posts/664

Jag kan inte kinesiska

Eller, jo... lite kan jag. Jag kan säga "jag är inte kines", men det räcker inte särskilt långt när jag sitter och textar en dokumentär om en kinesisk folkstam som en gång i tiden hängde upp sina likkistor hundra meter upp på bergsväggar, och en av de inblandade plötsligt står och pratar rätt in i kameran på kinesiska.

Jag kollar in manuset, men där står det ingenting. Det är bara att hoppa över, och sen låta utläggaren veta att det saknas översättning på minst ett ställe. Senare i manuset finns det faktiskt översättning på den kinesiska som pratas, men det är ju omöjligt för mig att veta när till exempel en mening slutar och en annan börjar. Framför allt verkar de ha kortat rejält när åtta sekunders snack med trettiofem-fyrtio kinesiska stavelser blir till en mening på fem ord.

Nåväl, som tur är ordnas man fram en undertextare som kan kinesiska och kan fylla i luckorna och rätta mina väldigt gissningsmässiga tider.

Bara en vanlig dag i undertextningens underbara värld.

I arbetsveckans slut

Jag har haft det stora nöjet att texta Ulf Malmros kommande film Tjenare, Kungen till engelska. Men eftersom jag erbjöds uppdraget när min vecka redan var mer än fullbokad, så har det inte blivit mycket sova av sen i måndags. Snart ska jag stupa i säng, men först detta:

Nöjd med i kvällens Letterman:

Våtvarma omslag
Tuppköttsrippel
Thriller
Tjernvapen

Mindre nöjd med:

Som An Vil
Driver ut och driver med

God natt.

Ett fel till

I gårdagens Letterman lyckades jag - av någon helt outgrundlig anledning - få Ray Romano till Bono. Fråga mig inte hur, för när jag lyssnar på det nu, så är det ingen som helst tveksamhet. Och jag var inte ens särskilt stressad när jag gjorde avsnittet. Mystiskt.

Djävlar, djävlar, djävlar

Jag har stavat basebollspelaren Jose Cansecos namn fel i minst två, kanske tre avsnitt av Letterman. Jag var helt och hållet övertygad om att hans efternamn stavades Conseco, men se där hade jag fel. Jag brukar nästan maniskt kolla alla stavningar, men det är vissa namn jag är säker på - och i det här fallet blev det fel.

Jag blir tokig på sånt.

Jubileum

I måndags lämnade jag in min tvåhundrade undertext till ett avsnitt av Late Night with David Letterman. Och den 3 april firar jag två år med serien. Jag hoppas det blir minst lika många avsnitt till, för det här tänker jag inte lägga av med så länge jag inte blir tvingad till det (eller blir oväntat stormrik).

Madeleine, kan inte, svenska

Det är ingen hemlighet att nivån på svenska undertexter - framför allt i de kommersiella kanalerna - lämnar en del att önska. Jag tycker mig visserligen ana att det har blivit aningen bättre under det senaste året, alltefter att saker och ting har stabiliserat sig efter den period då många, många meriterade och duktiga undertextare försvann ur branschen sedan priserna rasat. Nu befolkas branschen till stor del av såna som jag, som aldrig upplevt en bättre betalningsnivå, men som ändå fortsätter jobba.

De missar man ser allra mest av är kognitiva, alltså att undertextaren inte riktigt förstått vad det är som sägs i programmet. Alltmer sällan ser i alla fall jag grova missar i svenskan och onödiga anglicismer som "Du är en smärta i stjärten", eller liknande. Kanske har jag blivit lite immun, men det tror jag inte.

Men inget - absolut inget - kunde ha förberett mig på det som jag sett ett flertal gånger på National Geographic Channel de senaste månaderna. Allt som oftast dyker det upp översättningar där som har så många fel att man inte hinner anteckna ett förrän två till har passerat. Och det är inte bara missuppfattningar av vad som sägs, utan riktigt usel svenska blandat med en fullständig brist på kunskap om de enklaste undertextregler.

När man ser såna texter är det ofelbart ett företag som heter O.I.S Translations som ligger bakom (ja, utom den gång då det proffsigt nog stod "O.I.S. Tranlations"). Är de dessutom på gränsen till att vara helt obegripliga, så är namnet på översättaren alltid Madeleine Rosenberg Cohen.

Vi kan börja med kommateringen, som är helt fri och mycket entusiastisk. Här är ett exempel, från ett avsnitt av Havets jägare: "John berättade, vad han såg, besättningen hade, inga fönster." Just det, och utan punkt eller ens det bindestreck man sätter i slutet på en insättning om man vill binda vidare till nästa.

I samma avsnitt nämns orden "zepplinare" och "eklod" (alltså "ekolod") flera gånger, andra ord som "påminnare" är helt påhittade och sammansatta ord särskrivs allt som oftast. Ibland läggs tre personers repliker på två rader (absolut inte tillåtet) och textrader som skulle få plats tillsammans delas upp i två eller tre av ingen anledning alls.

I ett program om en firma som spränger hus drämmer hon till med förkortningar så fort det är möjligt, oberoende av om det är brist på plats på raden. Vissa funkar någorlunda, som "sek" och "min" för sekunder och minuter, andra mindre bra som "vån" för våning och värst av alla: "vek" för vecka. Alla naturligtvis utan punkt, för det skulle ju bli alldeles för begripligt.

Sedan översätter hon till exempel rader som "Worried, Michael goes back into the shop" ord för ord som "Orolig, Michael går in i butiken". Genomgående använder hon "dom" istället för "de" och "dem", som om hon vore en tolvåring som skrev ett kjamisinlägg på Lunarstorm.

En Madeleine Rosenberg Cohen-översättning är alltid så fruktansvärd att det nästan är underhållande på kalkonnivå, om det inte vore för att de som verkligen vill se på programmet förtjänar en undertext som på ett vettigt sätt faktiskt skildrar det som sägs.

Och vilka är då O.I.S Translations som låter en sådan lurendrejare göra mängder med undertexter för en prestigefylld kanal som National Geographic? (Jag säger lurendrejare, eftersom hon uppenbarligen utgett sig för att kunna svenska, vilket hon verkligen inte kan) Att söka på nätet ger inte många napp, men via några kollegor får jag reda på att de är ett lågprisföretag som är baserade i Israel. Jag hittar namnet OISTV.com, men det finns ingen aktiv sajt på den URL:en. Det visar sig dock att den är registrerad av en firma som heter Orion Communications (i skrivande stund verkar det dock som om de har ändrat sin Whois-information).

Orion Communications har en hemsida där de säger sig syssla med översättning. Trots detta är engelskan på sajten nästan oläsligt dålig. Man kan undra om de kunder Orion säger sig ha (National Geographic, BBC Prime och Hallmark) har läst den här sidan, för det borde avskräcka vem som helst från att jobba med dem, i alla fall i språkliga sammanhang.

Efter lite mer detektivarbete hittar jag OIS:s telefonnummer i en gammal PDF-fil från nån tv-konferens (det är alltid trovärdigt med firmor som är nästan omöjliga att få tag på). Jag ringer numret och får till slut kontakt med chefen Ayelet Sacharov. Hon hävdar att alla hennes översättare är noggrant kollade och att allt korrekturläses innan det går i sändning. Som ni naturligtvis förstår, så kan det inte alls vara sant.

Samtidigt så verkar hon genuint intresserad av det jag har att säga, och förvånad över att det är så dåligt som jag säger . Självklart kan hon ju inte själv bedöma nivån på svenskan, och jag märker att hon har svårt att acceptera att det kan ha blivit så fruktansvärt fel. Till slut går hon med på att jag kan ha rätt och ber om några exempel.

Jag har mejlat några såna till henne (tre-fyra gånger fler än ovan), och inväntar hennes svar och reaktion. Hon verkar faktiskt ärligt bekymrad över situationen, och jag hoppas att hon kan göra nåt åt saken. Vi får se hur det går.

Apropå National Geographic Channel, så verkar de inte hysa särskilt stor respekt för den svenska delen av sin verksamhet. Går man till deras svenska hemsida, så saknas det dels en programmeny (vilket de flesta andra länder verkar få), och det enda sidan innehåller är en serie texter som är så uselt översatta att de börjar med den särskrivna rubriken "Viking genier".

Daveupdate

Det visar sig att ZTV - av någon anledning som ingen lyckats förklara - under de senaste veckorna legat två dagar efter med sina Lettermansändningar, de har alltså inte repriserat avsnitt helt omotiverat som jag tidigare trodde. Från och med måndag i nästa vecka kommer de att ligga rätt igen (och de skippar därmed bara två av repriserna som annars skulle ha sänts denna vecka).

Yrkesbeskrivning

Eftersom frågan uppstått i kommentarerna, så tänkte jag gå igenom vad det är jag översätter.

Jag gör Letterman måndag, onsdag och fredag i princip varje vecka, 46 veckor om året. Sedan har jag gjort alla Simpsons de senaste två säsongerna, inklusive hälften av säsongen innan dess. Scrubs gjorde jag sex avsnitt av i säsong två. Saturday Night Lives ZTV-sändningar har jag gjort cirka hälften av.

Sedan gör jag en del Discovery-jobb när jag hinner klämma in dem, och eftersom jag räknas som en av de få undertextarna i Sverige som faktiskt talar genuint flytande engelska (plus att jag har en amerikansk fru som kan korrläsa), så gör jag en del saker till engelska, mest långfilmer som ska till filmfestivaler eller tv-program som ska visas på internationella mässor. Till exempel har jag gjort de engelska texterna till Smala Sussie, Babylonsjukan, Fröken Sverige, Sandor Slash Ida och Fjorton Suger.

Jag är i den avundsvärda sitsen att jag kan tacka nej till en hel del saker, och därför ytterst sällan behöver genomlida usla program eller göra s.k. andraöversättningar (alltså de där en översättning redan finns, och man bara bearbetar den till svenska). Det är inte illa - jag minns den där obehagliga delen av en frilansares vardag: att man inte vet när man får nästa jobb, och att man tvingas ta jobb man inte alls vill ha (som Waltons och Ricki Lake).

Repris 2 Pekoral

I fredags lämnade jag in min Letterman som vanligt, men trots detta så sände ZTV onsdagens Letterman i repris. Det är inte första gången nåt sånt har hänt heller (dock första gången med ett avsnitt jag har textat - vad jag vet). Dags att ringa och kolla vad det är som pågår. Visst, jag får ju betalt vare sig de sänder det eller inte, men jag tycker synd om alla Dave-fans som ska behöva se Giuliani sitta och försvara Bernard Kerik en gång till, istället för att få se Amy Sedaris göra can can-sparkar.

Canal+ har - av någon outgrundlig anledning - bestämt att man inte får ha siffror som ersättning för ord i filmtitlar. Ta till exempel Jah Rule/Jet Li-rullen Cradle 2 the Grave, som på Canal+ heter “Cradle to the Grave”. Tja, där funkar det väl. Värre är det när de försöker få bilåkarfilmen 2 Fast 2 Furious till “To fast to Furious”, som väl då får förmodas handla om hur arg man blir om man inte äter nåt.

När man textar något så blir man nästan alltid lite engagerad - eller jag blir det, i alla fall. Efter att jag hade översatt en dokumentär om kampsport, så var jag intresserad av kickboxning i ungefär en vecka. Därför blir det extra svårt när man textar nåt man inte gillar, eller som man tycker har stora svagheter. Så är det för tillfället. Jag textar en film till svenska som jag någon gång i somras textade till engelska (den har nämligen några olika språk i sig). Jag är inte helt säker, men det kan vara den sämsta svenska film som gjorts det senaste decenniet. Allvarligt. På grund av hur mitt kontrakt ser ut, så tror jag inte att jag kan gå in på detaljer förrän filmen släppts officiellt, men då... Pekoral är egentligen ett alldeles för snällt ord.

Som om jag skulle förklara hur en bilmotor funkar

På internet kan det vara svårt att veta vem som sitter bakom datorn och knappar. Men ibland kan man ändå ana vissa karaktärsdrag som gör att man har ett hum om personens kön och ålder (eller om det är - som i illustrationen - en hund).

Via en kollega fick jag ett tips om en utläggning om hur undertextning faktiskt går till och det kan inte vara annat än en kille som har skrivit det, för det är fanimej ett utmärkande manligt drag att låta som en tvärsäker auktoritet i ett ämne man uppenbarligen inte kan ett dyft om.

Utläggningen föddes ur en debatt på ett roll-, data- och brädspelsforum om de ofta undermåliga översättningar som drabbat tv-serien Buffy the Vampire Slayer (som jag inte ser på, eftersom jag varken tål Sarah Michelle Gellar, Alyson Hannigan eller han den där britten - alla säger de sina repliker som om de läste direkt ur manus). Då träder en viss "Dudde" fram och vill hemskt gärna visa var skåpet ska stå.

Det finns egentligen två sorters översättningar - "direkt" och "indirekt".
Lustigt. Under mina tre år i branschen har jag aldrig hört talas om någondera formen. Men, låt oss då se vad dessa två former egentligen innebär (enligt Dudde, alltså).
Den "direkta" översättningen går till så att översättaren ser avsnittet/filmen och plitar ner texten direkt.
Tidskodningen? Hur är det med den? Görs den före, efter eller samtidigt som den "direkta översättningen"? Dudde behagar inte upplysa om det, men fort ska det gå, som ni snart får se.
Den "indirekta" utgår från en sorts manuskript som vanligtvis följer med avsnittet/filmen
En sorts manuskript? Vilken sort då? Vi som inte förstår det här med hur undertextning egentligen går till vill ju veta!
och här sker oftast översättningen utan att översättaren ser det som översätts
Jaså, gör det oftast det? I de ytterst sällsynta fall där översättaren inte får se och höra det han eller hon översätter handlar det om andraöversättningar, där en annan översättare redan gjort grovjobbet med tidskodning och en översättning till ett närliggande språk (eller en ren transkription till engelska). Vad jag vet sker detta bara i yttersta nödfall - det enda fall där det är praxis som jag känner till är när The Daily Show andraöversätts från svenska till norska, danska och finska (detta beronde på den enorma tidspress de har när de sänder det i Norden med under 24 timmars fördröjning från USA) .
- han eller hon översätter bara texten så att en textsättare kan lägga in de översatta texterna på avsnittet/filmen.
Tja, att tidskodningen görs av någon annan var väl sant för en fyra-fem år sedan, och är väl fortfarande praxis vad det gäller spelfilm, men även i det sistnämnda fallet så får man se filmen innan man ens sätter igång, plus att man får en kopia på ljudspåret och ett riktigt manus (till skillnad från ett "sorts" manus, alltså).
Fördelen med "direkt" översättning är tidsbesparing.
Jo, om begreppet fanns, så vore det väl sant, särskilt när man läser nästa rad.
Har man en skicklig person på jobbet kan ett buffyavsnitt på 45 minuter översättas på kanske 90 minuter.
Ja, och en riktigt skicklig cyklist kan hoja från Stockholm till Göteborg på en timme - på en trehjuling. För helvete, läser människan inte själv vad han skriver? Enkel logik säger ju att 90 minuter skulle innebära att man lyssnar en gång på det som sägs, och sedan skriver ned det på lika lång tid som det tar att säga, utan att tänka efter, formulera om det, eller behöva passa in det på raden. Sen ska vi inte prata om tidskodningen, som är c:a 30% av arbetsbördan. Man ska anpassa in- och utgångarna efter hur programmet är klippt, och det kräver precision på bildrutan när.

Jag gör personligen 45 minuter på en vanlig arbetsdag - och jag räknas som fruktansvärt snabb - snittet för ett fyrtiofemminutersprogram ligger på två arbetsdagar. Mitt absoluta rekord, när det på grund av en kommunikationsmiss blev totalpanik, var ett avsnitt Saturday Night Live (kanske 38-39 minuter material om man räknar bort band och för- och eftertexter) är 3,5 timme, och det blev riktigt dåligt och gav inte utrymme för att tänka om på en enda replik, utan man fick nöja sig med att det gick in på raden.

Nackdelen är att man blir helt beroende på att översättaren tydligt kan höra vad som sägs.
Bortsett från att det är rätt stor skillnad på "beroende på" och "beroende av", så är det här faktiskt sant. Många s.k. manus man får är bara transkriptioner och innehåller grova hörfel redan från den (förmodat) engelskspråkiga person som knåpat ihop det. Med vissa serier (t.ex. Simpsons och Scrubs) får man helt suveräna manus som till och med förklarar syftningar, slanguttryck och annat.
Fördelen med "indirekt" översättning är korrekt översättning av allt som sägs, ordagrant.
Jag kan inte nog betona att en ordgrann översättning aldrig är något annat än fullständigt felaktig, och skulle man i undertexten skriva allt som sägs skulle man i ett program som Gilmore Girls knappt hinna läsa en enda rad innan den ersattes av nästa.
Med den längre tid man har på sig, desto bättre formuleringar kan man ta till, vilket gör denna typ av översättning att föredra vid exempelvis en filmatisering av en shakespeare-pjäs.
Lång tid är alltid att föredra, men ska man få nån ekonomi på det här jobbet går det inte att ta för mycket tid på sig, utom om man jobbar på SVT - och då får man helt säkert mer än bara ett manus i handen.
Nackdelen är att det tar betydligt längre tid att göra och att man därför sällan väljer denna metod till annat än långfilmer som skall upp på biografer.
Det skulle inte behöva ta längre tid att göra, snarare tvärtom, eftersom man med den här metoden inte behöver bry sig om tidskodning eller ens radernas längd (man ska ju översätta allt ordagrant, ju).

Så kan det alltså gå till på nätet. I'm not an expert, but I play one on the internet!

(KFC-klag imorgon)