Med klangen som värme

Nu när hösten lägrat sig över landet och åtminstone jag går i ide, kan det vara skönt att ta till sig lite ny musik.

Fyra plattor ligger på topp bland de mest spelade på min dator just nu. Det är bara en av dem som jag redan vet är ett mästerverk, de andra hoppas jag på och har inte riktigt tagit ställning till än.

Medsols från över vänstra hörnet så börjar vi med Supergrass Road to Rouen. Efter suveräna popeposet Life on Other Planets känns den lite mindre direkt, aningen grötig och kanske väl rockig. Men det är Supergrass, det hör man. Kanske fyrstjärnigt, men ingen klassiker.

David Sylvians nya band Nine Horses känns som Sylvian solo cirka 1992 med lite elektronik ovanpå. Jag hade antagligen älskat Snow Borne Sorrow oreserverat och från första början om den kommit ut då. Som det känns nu är jag lite mer tveksam. Inledningsduetten med Stina Nordenstam är kanonbra, men som helhet känns det hela lite slätstruket. Kan dock växa till sig.

Det är lite samma sak med Kate Bushs återkomstplatta Aerial. Än så länge är det med blandade känslor jag tar in den. Bra är den helt klart, men är den fantastisk? Jag får återkomma i frågan.

Tre gamla favoriter som levererar hyfsade verk, men sen... Ett band som jag alltid tyckt är halvbra kommer med en riktigt femstjärnig skiva. Det gäller Elbow, vars debut Asleep in the Back jag tidigare betecknat som nån sorts sub-Radiohead. Det är kanske lite orättvist, men de rör sig i det territoriumet, som Coldplay, om de skrev intressanta låtar som tog vägen nån vart.

De har själva kallat sig för "prog without the solos", och det är kanske inte helt fel, även om de inte prickar in särskilt många av de ljudmässiga kännetecknen (inga Mellotroner eller nån volympedalsgitarr, till exempel). På andraplattan Cast of Thousands renodlade de stilen, men kanske slätade ut sig en aning. Det var bra - mycket bra, till och med; men inget att bli fanatisk över.

Sen hörde jag plattans första singel och titellåt The Leaders of the Free World för några veckor sedan. Sällan - inte sedan jag hörde Pure Reason Revolution för första gången - har jag blivit så knockad av en låt. Det är lite grann samma riktmärken som på de första två skivorna, men nu faller allt på plats och det är nåt tydligt eget, utan att det har krystats fram. Det är melodiskt så rätt och strukturellt jättesmart (när det kommer ett nytt körparti i slutet och versens sångmelodi läggs på över den, då ryser jag nästan ihjäl). Ingenting känns överflödigt, men samtidigt är det inte upprepande och monotont.

Elbow har spelat ihop i tretton år, och det märks, för det är samspelt och sparsmakat utan att vara tomt eller stelt. Varje låt innehåller massvis med detaljer, även när de som i öppningsspåret Station Approach i princip ligger och maler på ett enda ackord.

Det kan mycket väl vara årets platta, och från rätt oväntat håll. Utmanaren heter Cautionary Tales for the Brave av ovannämnda PRR. Mer om den senare.

Rädda...nånting

När de första billiga hemmasyntarna kom, så trodde jag att det skulle leda till att folk förstod hur enkelt det är att göra den musik som går hem i de breda folklagren, och att det därför skulle höja nivån en aning. Istället fick vi Eurotechno - enklare än nånsin.

Nu när vem som helst kan fixa en hyfsad hemmastudio för mindre än det kostar att köpa en ny tv, så kan det bli...så här. Hemskt, men ändå otroligt charmigt på nåt outgrundligt vis.

Allmusic, igen

Allt tyckande om musik är ju just det: tyckande. Att Allmusics recensent sågar David Sylvians lysande Gone to Earth gör mig inget, alla kan inte gilla samma sak.

Men jag tycker det är förbannat underligt att påstå att "David Sylvian is a brilliant rock & roll guitarist and vocalist". Hade det varit bara "rock guitarist and vocalist" hade jag nästan kunnat gå med på det, för rock är ett mycket vittomspännande begrepp. "Rock & roll" däremot är en väldigt specifik musikstil, en som Sylvian aldrig varit nära, utom möjligen lite, lite i tidiga Japan när de fortfarande hade en anstrykning av glamrock.

Sedan påstås det att Gone to Earth skulle finnas i en ambientversion som skulle vara bättre, men svåråtkomlig. Nej, inte alls. Ursprungsverket bestod av två vinylskivor, varav den ena bestod av ambientstycken - ingen av låtarna på LP #2 var versioner av låtarna på LP #1. Det är svårt att få tag på
hela Gone to Earth på cd, det är sant.

Sedan har vi
biografin över Space. Hur fan är Echo and the Bunnymen "campy"? Och så har Space en singel som heter "The Female of the Species" och en som heter "Spiders", men mig veterligen ingen som heter "Female of the Spiders", även om det låter kul.

ITunesproblemet löst. För sent.

Jodå, "album shuffle" funkar fortfarande, men det förutsätter att man inte rör reglaget ovanför - det där som bestämmer hur stor variation det ska vara på blandningen - från mitten. Tack förresten för tipset om hur man får tillbaka engelskan i programmet.

Under tiden lyckades jag hitta Album Player, som gör nåt jag har bett om länge: låter en leta igenom sitt musikbibliotek visuellt. Inte nog med det, den plockar ned info om skivan från Allmusic.com, och lägger in allt i ett "cd-fodral". Genialiskt, men - som vanligt - med ett par stycken stora missar. Den sorterar in alla artister vars namn börjar med "the" under T, vilket är en dödssynd. Kan programmeraren bara fixa det och införa Album Shuffle så är det klart, tycker jag.

Polsk riksdag

Är det nån som kan förklara för mig vad MiniMax 2 är för någonting? Jo, jag ser att det är en samlingsskiva, men på vilken basis? Är det ett soundtrack? I såna fall till vad?

Man måste ju undra vilket urvalskriterium som ligger bakom en samling som innehåller Momus, Jethro Tull, UK, Sisters of Mercy, Alien Sex Fiend, Gary Moore/Phil Lynnott och Tom Waits. De musikaliska beröringspunkterna är inte så särskilt många.

Vem är denne Piotr Kaczkowski under vars namn det här ges ut? Kolla in de andra samlingarna; en har till exempel både Morrissey och Nordman. Tanken svindlar.

Kejtans återkomst

Efter tolv års tystnad och en ganska kass platta som avsked innan dess, ska Kate Bush nu komma ut med en dubbelplatta.

Min förr så intensiva kärlek till The Dreaming och Hounds of Love har visserligen svalnat en hel del, men lite spännande ska det ändå bli att se vad hon har att komma med halvvägs genom tvåtusentalets första årtionde.

Före kontoret och statisterna

Patrick hade rätt. Det är Ricky Gervais på bilden (och även till höger på denna). Från den tiden när han spelade i 80-talsbandet Seona Dances Dancing. Stora på Flippinerna.

Bilder och info här, alla släppta låtar att lyssna på här.

Tur att mitt gamla 80-talsband aldrig fick det där skivkontraktet som nästan blev av.

Uppdatering: Rättade bandnamnet.

Bleeping great

Bleep.com är en digitalmusiksajt som har förstått hur det måste se ut: ett bra gränssnitt, rimliga priser och ingen DRM.

Secondly, Bleep music has no DRM or copy protection built in. We believe that most people like to be treated as customers and not potential criminals - DRM is easily circumvented and just puts obstacles in the way of enjoying music. Apple has even privately stated that they decided to use a weak form of DRM solely to get major labels onboard.
Här nedan kan ni nu lyssna på Harmonic 33:s platta. Trettio sekunder i taget, men precis vilka 30 sekunder av precis vilken låt som helst från hela plattan, hur många gånger som helst.

Det funkar i alla fall på Safari på Macen och Explorer på PC:n, så det här får stå kvar - och så beklagar jag om det skapar problem med andra brusare.

Så fort mitt PayPal-konto börjar funka, så ska jag definitivt köpa in mig på plattan nedan. Jag har inte hört så snyggt prickad 60-talsfilmmusikskänsla sen soundtracket till Ocean's Twelve.


Mash my hits up

Att blanda två (eller flera) låtar är nåt som blivit alltmer populärt nu när en digital hemstudio är inom räckhåll för gemene man. I Sverige är det Jocke Boberg som är mest känd i fältet, och bra duktig är han också (hans I Want Oasis Back bevisar att man med rätt komp kan få Liam Gallagher att låta bra).

Den amerikanska radiostationen 99X har lagt upp många fina krockmixar, eller mashups som de kallas, på sin hemsida. Benny Hill-temat plus 50 Cent är väl mer ett kuriosum, men saker som Christina Aguilera plus Jet eller Madonna mot The Hives förbättrar originalen avsevärt och Radiohead mot Marvin Gaye fungerar bra mycket bättre än man kan tro.

En del vågar jag inte ens lyssna på (Snoop Dogg + Guns N Roses) och annat vet jag inte vad det är (Rapture VS Tiga), men det finns ett par låtar där att lägga till min MP3-samling.

MP3:ism

Jag har inte läst nån statistik i ämnet, men jag misstänker att MP3 (tillsammans med några andra format som WMA och Ogg Vorbis) snart är den vanligaste källan för folks musikkonsumtion i västvärlden.

Därför är det förvånande att alla MP3-spelarprogram - eller åtminstone de som jag har provat - känns som om de är framjäktade lösningar på ett nytt fenomen. Det är inget av de tiotal jag laborerat med genom åren som känns stadigt, lättnavigerat och flexibelt.

Varför finns det till exempel inget MP3-program som har funktionen "slumpa album"? Dvs. att den slumpar vilket album den ska spela, men sen spelar det i sin helhet, från första till sista låten, och sen slumpar ett nytt album.

Jo, jag vet att det sägs att det digitala formatet är både albumets och singelns död, att folk nu väljer just de låtar de vill höra från en platta och struntar i resten, men det finns likförbannat en hel del album som historiskt sett håller hela vägen, och många av dem har en noggrant uträknad låtföljd.

Över huvud taget tycker jag att uppfinningsrikedomen hos MP3-programmakarna är haltande. Det finns tonvis med funktioner som jag kan tänka ut som borde vara ganska enkla att programmera, men som inte finns - eller som ibland finns i ett enda program som sedan är halvdåligt i övrigt.

Det är inte ens det att jag vill ha det gratis, jag har betalat en hyfsad summa för Media Jukebox 8 bara för att den är otroligt bra på att hantera informationstaggarna i MP3-filerna. Som spelare är den på sin höjd hyfsad, och dessutom ful som stryk.

Och kom inte dragandes med iTunes; bortsett från partyfunktionen är den inte mycket bättre än nåt annat (informationshanteringsmässigt är den direkt usel).

One woman possee

Ju mer jag lyssnar på The Herbalisers Generals och ju mer jag söker på nätet, desto mer övertygad är jag att var och en av de fem gästrapparna är fejk. Dels är Jean Grae en rappare med en enorm bredd, och som är känd för att jobba under olika alias och roller, dels tycker jag mig höra att rösterna är aningen behandlade och dels går det inte att hitta information om en enda av de här gästerna på nätet, annat än att de medverkat på just den här singeln.

Det sistnämnda skulle jag kunna tro på om det gällde en rappare eller två, men att fem stycken skulle kunna hålla sig undan en enda liten notis på nätet innan de dyker upp ihop och dessutom alla är väldigt duktiga verkar mer än osannolikt (bortsett från det där med tolvåringen som jag nämnde innan).

Tufft gjort, i alla fall. Det är inte för inte som Jean Grae kallas för "Jeanius".

Pojkar, generaler, kassetter, teaser

Veckans två mördarsinglar är Boys will be Boys av The Ordinary Boys och Generals av The Herbaliser.

Den förstnämnda är poppig ska av brittiskt 80-talssnitt, som låter bra mycket mer Specials och The Beat än Madness. Nu förstår jag varför Terry Hall var med i deras förra video. Tyvärr låter albumet Brassbound lite väl Clashigt ibland. Länk till videon.

Den sistnämnda är det första Jake Wherry och Oliver Teeba släppt sedan 2002 års lysande Something Wicked This Way Comes (som ändå var deras svagaste hittills), och den följer deras grundrecept: filmmusiksanstruken trip hop med duktiga gästrappare. Här är det fem stycken, även om jag undrar om de är nån sorts Gorillaz-liknande påhittade typer, för kan det verkligen finnas en grym 12-årig tjejrappare som kallar sig MacGuyver? Länk till utdrag ur videon. Länk till radioversionen av låten. Albumet Take London är inte heller en besvikelse. Den ende som förstår agent- och deckarmusik lika väl som de här killarna är Barry Adamson, sen är de satans bra på dansmusik också. En potent kombination.

Sen några länkar från en av mina favoritproffsbloggar, Musicthing:
80-talsbergsprängare med inbyggda syntar.
Hemmabyggda kassettdäck för disckjockeys.
Kassettsamlare.
Svenska Track-kassetter!
Gitarr som matchar mössan jag länkade till förut.

Snart: mer om Madeleine Rosenberg Cohen.

Musikfrågor

1) Hur stor datamängd på din(a) dator(er) upptas av musikfiler? alt. Hur många cd- och vinylskivor äger du?

60,5 GB/c:a 500 cd-skivor

Räknar jag bort standup och annat talat har jag 791,5 timme musik på datorn. Det räcker ett tag. Mer än en månad i sträck, faktiskt.

2) Senast inhandlade skiva?

Eleven - Howling Book
Sorgligt underskattad rockduo med många kända kompisar

2) Senast spelade låt?

Kula Shaker - Hey Dude
Oförtjänt dissad flumrock

4) Nämn fem skivor som betyder mycket för dig.

Yes - Close to the Edge
Ett mästerverk som fortfarande visar nya sidor 21 år efter första lyssningen

Prefab Sprout - Jordan: The Comeback
En poptemaplatta om Michael Jackson, Elvis, Jesse James och Gud

Momus - Poison Boyfriend
Intellektuell cynism och svart humor har aldrig låtit vackrare

Squarepusher - Hard Normal Daddy
Vände totalt upp och ned på min musikvärld

Discipline - Unfolded Like Staircase
Symfonirock old skool-stylee, utan att kopiera

5) Nämn tre låtar som inte finns med på skivorna ovan, men som betyder mycket för dig

Yes - Gates of Delirium från Relayer
En låt jag aldrig trodde jag skulle få höra live. Jag grät bägge gångerna.

Lalo Schifrin - Secret Code från Whole Lalo Schifrin Goin' On
Den som fick mig att inse att agent- och deckarmusik var nåt att samla på

Chayya Chayya av A.R. Rahman från Dil Se...
Första steget in i Bollywood

6) Utse tre personer att skicka vidare frågorna till

Hakke, Emma, Johnny

Pure Reason Revolution

Innan jag återkommer med mer regelbundna inlägg i nästa vecka vill jag dela med mig av 12,5 minuter musik som knockade mig fullständigt på MTV2 tidigare ikväll.

Pure Reason Revolution - A Million Bright Ambassadors of Morning. Det där är länken till videon - den ska bara funka under en begränsad period, så...

Det här kan vara den bästa nya musik jag har hört på...fyra-fem år. Helt och hållet knäckande. Undrar om de kan leva upp till det här med ett album.

Besök Pure Reason Revolutions hemsida för mer information.

Your Allmusic Looks Different to Me

När jag vill veta mer om nåt band eller nån artist brukar jag vända mig till Allmusic.com, musikvärldens IMDB. Den är för all del inte helt perfekt - bland annat hette Suede mycket länge London Suede på sidan, eftersom det var deras amerikanska namn (det fanns nämligen en okänd jazzsångerska i USA vars artistnamn var Suede, men det gör ju inte London Suede till det engelska bandets egentliga namn).

För nåt år sedan hittade jag skivan You All Look the Same to Me med bandet Archive - vars debut Londinium var en hyfsad trip hop-platta, men inte mer - och skaffade den, mest för att den var så billig, och för att halvhyfsad trip hop kan vara rätt trevlig bakgrundsmusik. Men det var en helt annan sorts skiva än jag hade väntat mig, som snabbt visade sig vara bland de bästa köp jag har gjort; en fantastisk femstjärnig och unik musikupplevelse, i nån sorts underligt gränsland mellan Pink Floyd, Radiohead och Massive Attacks mörkare stunder. Dov och repetitiv rock som lyckas vara grandios utan särskilt stora åthävor.

Då besökte jag Allmusic.com för att få lite mer information, fick veta att det var deras andra platta, och att de inte hade gjort nåt sen dess. Båda dessa fakta är fel. Jag hittade nyligen av en slump bandets egna sajt, och fick där reda på att You All Look the Same to Me är bandets tredje skiva (även om de avskyr sin andra skiva och kallar den för en av världshistoriens sämsta), att de gjort soundtracket till racingfilmen Michel Vaillant, vilket gett upphov till två cd, och att de 2004 släppte plattan Noise (som finns att lyssna på i sin helhet på sajten - men som för mig inte funkar i Safari). Aningen mer aktivitet än Allmusic.com anger.

Lita inte på allt som finns på internet.

Tonartsbytesfestivalen

Lite senkommet, kanske, men eftersom två av fyra datorer här hemma havererade i helgen, så blev det aningen försenat att kommentera på det årliga musikspektaklet.

Naturligtvis var det gott om judar, som vanligt. Jag menar inte att det skulle vara särskilt många av den religiösa övertygelsen inblandade i festivalen, utan att den svenska traditionen att sätta hårt j-ljud i början på ordet "you" lever och frodas - inte minst i vinnarlåten Las Vegas. Rekordet slog ändå Alcazar med sin inbjudan att besöka deras "jewniverse".

Apropå vinnarlåten, så hade det varit kul om den hade haft en refräng att matcha ett hyfsat upplägg och en habil vers, och om Martin Stenmarck fått någon timme eller två med en uttalstränare. Någon annan som hade behövt lite träning i att arbeta med sin text var Sanne Salomonsen - med text-tv-textningen på var det pinsamt tydligt att hon svalde varannat ord och felfraserade de ord som faktiskt återstod. Förvånande från ett mångårigt proffs, måste jag säga.

Det som dessutom var synd med att Nanne Grönwall inte vann - förutom att nionde gången gillt vore rätt schysst - är att det var en låt på svenska, skriven av artisten själv, och som dessutom faktiskt skulle haft en rimlig chans i Kiev. Att ett startfält med rätt stor musikalisk bredd plattats ut en aning efter deltävlingarna berodde inte bara på att folkomröstningen likriktar allt (se bara på att den där bossa nova-låten faktiskt gjorde oväntat bra ifrån sig), utan på kvaliteten i de utstickande låtarna. I ett av SVT:s efterprogram ställde man frågan "när vinner en hip hop-låt melodifestivalen?", och ingen i panelen hade mage att ge rätt svar: när en tillräckligt bra hip hop-låt kommer med.

Sen hade vi Rolf Nygårds som grillade och förolämpade artisterna mellan varven. Mikael Tornvings syrliga rollfigur var alltid det enda roliga med TV3:s nyhetsskojeriprogram Godafton Sverige. Uppdykandet i melodifestivalens deltävlingar var visserligen ett småkul och positivt återseende, men det gav inga vinkar om hur lysande han skulle förhålla sig till finalen och med vilken frätande panache han skulle behandla dess deltagare.

Rolf Nygårds är Sveriges Triumph, the Insult Comic Dog. Bättre betyg är det svårt att få.