Dunderkupolen

Nu är Dunderkupolen igång. Mejla mig för adress och annat sånt skoj. Vi ses där.

Framtiden och det förflutna

Jag har haft otroligt mycket jobb och smärre hälsoproblem, så jag har inte kunnat ta itu med framtidsplanerna för Supertrevligt. Men jag har tänkt mycket. Den här sidan kommer i sinom tid (antagligen inte förrän nästa år) göras om till en engelskspråkig blogg med namnet Swedish is Dead - and You Killed It.

Innan dess kommer jag dock att dra igång Dunderkupolen, ett forum för dem som vill läsa och skriva saker i Gärningsmannaprofilens anda. Det kommer att krävas att man mejlar mig för att få medlemsskap - inte för att jag tänker neka någon, men så att jag känner att de som är där verkligen bryr sig om vad som skrivs där.

Sen tänkte jag bara berätta en världen-är-bra-liten-historia. Innan jag träffade min fru, så var jag ihop med en tjej i sex års tid. Hennes pojkvän precis före mig var en kille som hette Bruck (jag trodde länge att han hette Brooke, eftersom jag först inte såg det nedskrivet). Hon nämnde nån gång att han var en av dem som blivit beskjuten av Lasermannen, och att hans kompis faktiskt blev träffad. Mycket mer än så visste jag inte om det.

När tv-filmerna om Lasermannen började, så fanns det minnet i bakhuvudet, och jag funderade på om det skulle gå att veta vem av figurerna i handlingen som var Bruck. Jodå, en av de tidigaste replikerna är "Bruck, du har en prick på kläderna", som uttalas av den kompis som sedermera blev John Ausonius första offer.

Nu kommer den lilla världen; jag känner igen skådisen som spelar Bruck. Det är Baker Karim, som regisserat och medverkat i en film som jag har textat.

För övrigt anser jag att det var fel av den svenska pressen att döpa Ausonius till Lasermannen, som ju låter som nån sorts superhjälte. Rasistpuckot hade varit mycket lämpligare.

Hej då

Nu räcker det. Jag orkar inte bli arg på sånt här, så då kan jag lika gärna lägga ner.

Vi kanske syns på engelska.

Uppdatering: Jag menar det. Tack för all uppmuntran och påhejning, men det förändrar inte mitt beslut. Jag blir alldeles för upprörd, och det är inte bra för någon, allra minst mig. Ciao.

Återställd

Blogg- och mejldatorn tillbaka (fixad gratis, då Apple erkänner skärmhaveriet som tillverkningsfel), kroppen i någorlunda fungerande skick med bara en avtagande hosta kvar och hyfsat ikapp med jobb i och med att jag slängde iväg fyra Simpsons i eftermiddags.

Nu finns det både tid och energi nog att börja blogga igen, i ett begynnande septemberrusk.

Jag hade tur nog att inte vara sjuk en endaste sekund under Istanbulresan. Dessutom hade jag ypperligt sällskap av tre inbitna F1-entusiaster vilket gjorde de tre stekheta dagarna i dammet som omger Istanbul Park-banan till ett rent nöje. Mer om vilken fysisk upplevelse det är att se F1 på plats under veckan.

Funderingar:

Varför är småflugor buslätta att mosa, medan större är helt omöjliga om man inte har flugsmälla av något slag?

Är alla FBI-agenter "special agent"? Har de inga normala agenter?

Ska man skratta eller gråta åt nedanstående?

När en viss krönikör bad om boktips för ett tag sedan, så skickade jag länkar till Komma rätt, komma fel och komma till punkt, Språkriktighetsboken, Vår svenska grammatik och Svenska skrivregler. Svaret blev (och jag citerar exakt som skrivet): kan du inte maila titlarna istället

Det dryper för mycket av ironi för att man ska bli annat än stum, faktiskt.

The Curse of Skugge

Jag verkar ha fått en släng av det som Linda Skugge skriver så gärna och entusiastiskt om: diarré. Därav försening i bloggåterkomst, och det beklagar jag, men under helgen lär jag kunna reanimera Gärningsmannaprofilens lik.

Ofrivillig bloggsemester

Nu blir det tyvärr paus på Gärningsmannaprofilen.

Jag har nämligen hela arbetsflödet för bloggen på min iBook, vars grafikkort sa upp sig i morse, och lagningen blir inte klar förrän jag kommer hem från min F1-tur till Istanbul.

Jag har dessutom all min mejl på samma maskin, så ni som skrivit til mig de senaste dagarna kanske inte får svar förrän om två veckor. Men jag kollar naturligtvis webbmejl av och till (om än inte alls lika ofta som annars).

Vi ses igen 25 augusti.

Simma lugnt tills dess.

Min adress är e-mailare än din

Den av Linda Skugge omhuldade nybloggaren Sigge Eklund ska starta bloggportal och har gett sig själv titeln "webbredaktör", vilket ju väcker frågan om vilka andra sorts redaktörer en bloggsajt hade tänkt sig att ha. Printredaktör? Programredaktör? Nöjesredaktör?

Jag fick hur som helst en inbjudan att anmäla mig, och märkte fort att 2001 inte fanns som svarsalternativ på frågan "När började du blogga?". Samtidigt såg jag att "e-mailadress" var särskrivet på sajten, så jag mejlade Sigge om båda missarna, och så fixade han bara den första.

Jag tror jag avstår, tack.

Uppdatering: Särskrivningen är fixad. Skönt att se. Därmed kan jag önska Bloggportalen lycka till.

Blog feed

David Weman på Europundit har utropat ny bloggarmiddag. Wirströms i gamla stan, lördag.

Jag kommer, så länge jag inte får ett anfall av force majeure.

Bakom kulisserna

Hej till alla som trillar in via Aftonbladet. Känn er som hemma, men försök att inte ha sönder nåt i onödan (helst inga långa länkar i kommentarerna, t.ex. - då rasar sidan i Explorer). Ställ gärna frågor och kom med kommentarer, och välkomna tillbaka när andan faller på.

För den som är underlig nog att bli nyfiken på den bild som AB krävde in för att lägga upp länken hit, så har jag dechiffrerat detaljerna här.

Dagen efter dagen efter

I lördags firade jag - enligt en tradition som kommer från min frus familj - min 39,5-årsdag.

Dagen började på Gröna lund, med vänner och bekanta båd' gamla och nya. Vi roade oss med femkamperi och diverse åkturer, med mat och dryck som interpunktion. När dagen gick hem och ersattes av kväll, tog vi färjan till Gamla stan och ockuperade inre källarvalvet på Wirströms.

Som alltid efter en god fest, så gick dagen efter i hysschandets tecken. Idag är det dock mycket bättre (inte minst för att Michael Schumacher inte kom bättre än sexa på Silverstone).

Ett stort tack till alla som kom, ett beklagande till alla som inte kunde komma av olika skäl och en ursäkt till den som tillhör min krets men som på nåt vis lyckades att inte bli inbjuden (och vill man undvika dylika fadäser i framtiden bör man mejla och/eller ringa mig, så att man finns med i mitt mejlprogram och/eller min mobiltelefonbok).

Blogging as usual will resume i eftermiddag.

Uppdatering: av min kollega Henrik fick jag - passande nog för ett halvfödelsedagsfirande - en halv blomma. Den hamnade sedan i Johnnys väska, och eftersom ett visst rus lägrat sig över de flesta deltagare då vi skiljdes åt, så glömde vi detta. Men Johnny plåtade den i alla fall, och det är den ni ser till vänster.

Jag fick även Ozzys autograf, men det är en annan historia.

Tumregler för agnar och vete

Det har formligen exploderat fram svenska bloggar (framför allt under mitt tvåmånadersuppehåll), och det finns egentligen ingen som helst möjlighet att kolla alla om man inte är både arbets- och sömnlös. Jag håller mig till ungefär samma skara som innan, men ibland kollar jag in nyligen.se bara för sakens skull, trots att jag räknar med att en bra blogg kommer att märkas via andras länkar, osv.

Följer man några enkla regler blir det lättare att sålla (även om det inte är hundraprocentigt, som alla tumregler). Följande går bort automatiskt:

Ordet "blogg" i namnet.

[Bloggarens namn/personligt pronomen]s tankar, funderingar, åsikter, liv, vardag eller synonym därav.

[Bloggarens namn/personligt pronomen] funderar, skriver, tycker, orerar eller synonym därav.

[Bloggarens namn]s [ämne]sblogg

Orkar folk inte ens kläcka ett hyfsat namn är sannolikheten låg att de har så mycket annat att komma med heller (ska jag säga - den här sidan hette Supertrevligtbloggen i ett par dagar).

Om drakbloggar på annat håll

Blind höna gör en för kvällsbladens b-bloggare förödande jämförelse med The Guardians bloggar.

Nästa: Bandhagen (vars titel för övrigt borde skickas till SL som ett exempel på var de ska sätta sitt kolon i rulltexterna på tunnelbanan) om b-bloggarnas fördummande tillbakagång till nittiotalet.

Notiser från en ö (på god väg in på min bloggrulla f.ö.) tar bladet från munnen:

Nu säger jag det! Håll i er! Expressens bloggar är överlag dåliga! Inte bara Linda Skugges!

That's not writing, that's typing

Flest bloggar i svensk press? Sällan har väl uttrycket "kvantitet före kvalitet" varit så adekvat.

Jag har funderat på det här ämnet under den gångna veckan och försökt komma fram till ett resonemang som verkar sansat och genomtänkt, men jag orkar inte längre. Det får bli så här:

Drakarnas "bloggare" kan dra åt helvete.
Långt åt helvete.

Det vore väl en sak om de försökte. Om de läst på, och sedan försökt förstå varför de bloggar som är störst i Sverige är just störst. Eller om de hade börjat anonymt på Blogspot och byggt upp en publik på...vågar jag ens säga det?...kvalitet.

Med all önskvärd tydlighet visar det sig nu att de flesta journalister som har fått i uppdrag att haka på "den nya heta trenden" dels inte har en aning om vad en bra blogg är, och dels har haft en sjuhelvetes hjälp av redaktörer genom åren.

Av Expressens knippe bloggar är det bara en som är riktigt läsvärd och skulle stå sig i ärlig konkurrens med andra svenska bloggar: Lars Lindströms. Cecilia Hagen kan i och för sig skriva och har den vane kåsörens handlag (och vem som helst som använder uttrycket "anno dazumal" får plus av mig), men det är inte mycket till blogg.

Resten är en sörja av internreferenser, meningslösa privatfakta, utvikningar utan mål, plattitydobservationer och riktigt usel formatering. Man citerar mejl så att det ser ut som man själv skrivit dem, klistrar in text med radbrytningar i, börjar nästan aldrig på nytt stycke ordentligt och verkar inte ha ett hum om vad som gör en text läslig, begriplig och tillgänglig för ögat.

Linda Skugge - som har jobbat nästan uteslutande med att skriva i minst femton år, säkert mer - visar sig ha ännu sämre språkhantering än hon visat prov på i sina tidigare spalter. Hur det går till förstår jag inte - det finns väl inte plats i skallen för enklare skrivregler bland all ångest, rädsla och missriktad ilska.

Vad jag vet har Aftonbladet än så länge bara en endaste blogg. Det är där den tidigare omnämnde Hr. Virtanen får vika ut sig i taffliga stycken om hur jooooobbigt det är att sluta röka. I skrivande stund är det dessutom det här inlägget som är det senaste, ett där han på fullaste allvar beklagar sig över att han skriver långt. Tanken svindlar, eftersom han sällan skriver mer än ett stycke text i taget, om än med många halvradbrytningar i - men det är väl så i kvällstidningsbranschen; små ord, korta stycken och enkla tankar.

Men vad förväntar man sig av nån som kallat briljanta Arrested Development "en serie som får smarta människor att känna sig smarta" (inte "intellektuella", nota bene), och menar det som kritik samtidigt som han hyllar den pinsamt svaga Vänner-spinoffen Joey? Självutnämnt dum, således. Jag antar att det har slagit honom att det är bättre att förekomma än att förekommas.

Framför allt undrar man vad kvällsbladens syfte är med att låta sina skribenters papperskorgsmaterial publiceras så här. Det är som en oändlig ström feltagningar från en film, men bara just dem där inget kul händer, utan nån bara missar repliken och tar om eller micken syns i bild.

Sensmoralen är att redaktörer är underskattade vardagshjältar. Och att drakarnas "bloggare" kan dra åt helvete, såklart.

Varför jag (inte) skriver

Jag kan bli oerhört trött på att jag är så satans kritisk hela tiden. Ärligt talat så är jag inte så otroligt negativ egentligen.

Jag har bara en önskan om att folk som gör nåt (framför allt om de gör det för betalning) ska göra det till det bästa av sin förmåga, och har man såna krav - hur rimliga de än kan verka - så går man genom livet konstant besviken.

Ofta får jag frågan hur jag orkar bry mig om särskrivningar, felöversättningar, distanslöshet, snedtänk, fulmusik, idiotkonst, pöbelhumor, fegpolitik, töntprogram, dumskribenter, folklighet, enkelspårighet, inskränkthet, slöhetsslarv, liknöjdhet, nivellering, falsk blygsamhet och inkompetens.

Svaret är att det vore en befrielse att inte bry sig, men det är helt enkelt sån jag är tillverkad: engagerad, kritisk och mer än villig att uttrycka mina åsikter. Det har ställt till det för mig mer än en gång, men det kan jag leva med.

Men å andra sidan, när jag tycker att nåt är bra, då djävlar vet man att det räknas också. Just nu är det Robert Plants Mighty Rearranger, Wipeout Pure på min PlayStation Portable, ett F1-VM som inte domineras av en tysk skomakare, Deadwood, Mystery Science Theater 3000 (som vanligt), Ben Folds Songs for Silverman, nya Doctor Who, The All-Seeing I:s Pickled Eggs & Sherbert och mycket mycket mer...

Men nog finns det att klaga på, och därför får jag nog försöka återingjuta liv i den best som kallas för Gärningsmannaprofilen. Jag lovar inget, för det är när jag lovar nåt som jag känner att det blir ett krav istället för nåt kul (och löftet om Vändåtta är nog starkt delaktigt i att jag inte skrivit på ett tag - intensiv och långvarig tandvärk och extremt mycket jobb har inte hjälpt), men när de allra mest inkompetenta kvällstidningsskribenterna plötsligt "bloggar", då måste man fan lägga upp en motvikt.

It's on.

(angående senaste kommentar: jo jag vet att det heter Late Show, men "Late Night with David Letterman" är en sån viktig historisk institution att dess effekter kommer att kännas av i många decennier till, och då blir det lätt sådär. Tack för påminnelsen.)

Vändåtta

I spalten till höger har det ett tag stått "Vändåtta (kommande)", och nu hade jag tänkt förklara det. Vändåtta är tänkt att vara min politiska blogg, så att Gärningsmannaprofilen kan fortsätta vara mer personlig och lättsam.

Eftersom den svenska bloggosfären - den politiska delen i alla fall - domineras av såna som kallar sig liberaler när de egentligen drar långt åt höger, ville jag skapa en mittenröst - en som inte är tokvänstrigt antikapitalistisk, men samtidigt inte har gått på myten att en helt fri marknad löser precis alla samhällsproblem i ett slag.

I USA har högern lyckats med konststycket att genom att intensivt banka in myten att all media är vänsterinfluerad dra debattens mitt långt åt höger, så att riktiga tokdårar som Rush Limbaugh och Ann Coulter anses i det närmaste rumsrena. När det amerikanska högerdrevet går, så kan de dra fram ett helt och hållet okänt vänsterspöke som Ward Churchill, och hävda att han är någon sorts representant för den amerikanska vänsterrörelsen. På ett par dagar gick från en obskyr lärare som skrivit en idiotisk avhandling om hur de som dog den 11 september bara hade sig själva att skylla, till att omnämnas i New York Times och på Bill O'Reillys program på Fox News. Även om alla vänsterdebattörer tydligt fjärmar sig från Churchill spelar det ingen roll, bilden är nu sådd i folks medvetande; vänstern tycker att terroroffren i New York, Pentagon och Pennsylvania bara har sig själva att skylla.

Den här sortens debattklimat har vi lyckligtvis inte i Sverige, men inom bloggosfären börjar såna tendenser göra sig gällande. Nu inbillar jag mig inte att en liten blogg som Vändåtta kommer att kunna motverka detta - särskilt eftersom jag inte är en sån människa som klarar att uppdatera den dagligen, eller ens varje vecka - men jag hoppas på att vara en röst i en gryende mängd, en av flera som säger att vi inte tolererar att högern får definiera var mitten ligger, lika lite som vi skulle acceptera detsamma från tokvänstern.

Så snart blir det Vändåtta, från den politiska lekens egentliga mitt. För att varken Timbro eller KPML(r) ska få styra debatten.

Värsta bloggen, dårå

Internetworld har en omröstning om "bästa blogg", och jag blev alldeles paff när jag såg att jag var med bland de femtio bloggar de ansåg vara värda att föreslå för röstning. Detta sedan jag i princip inte varit nästan alls aktiv sedan flytten till Katrineholm i somras. Underligt. Att jag av någon anledning hamnat i kategorin Kultur gjorde mig inte mindre förbluffad, precis.

Hur som helst...om jag bloggar mindre framöver beror det säkert delvis på det (men också på att jag har tokmycket jobb de närmaste sju dagarna). Hur hedrande det än är att hamna på en sån lista - inte minst nu när det finns fantastiljoner svenska bloggar - så är det också lite betungande. Jag tacklade av i somras mycket på grund av att jag märkte att jag började bry mig om var jag låg i rankinglistan på Weblogs.se; att jag började kolla min webbstatistik nästan dagligen och blev lite låg när antalet besökare sjönk; att jag plötsligt skrev för en imaginär, okänd läsare. Jag vill verkligen inte tänka så, men jag har svårt att låta bli.

Jag behöver känna att jag skriver för mina vänner och mig själv (även om andra naturligtvis gärna får läsa det, och kanske till och med kan bli vänner - t.ex. genom att kommentera inläggen), att jag gör det för att det är kul, och inte som ett tvång som innebär en massa prestationskrav (såna har jag nog av i min yrkesgärning).

Men visst fan är det kul att få ett erkännande.

Märks det att jag är ambivalent?

Å andra sidan, hur mycket kan man ta det där på allvar när Sveriges egentligen bästa blogg Stationsvakt inte ens är med?

Check, one two

Ni som dyker in här med Firefox kan väl meddela om de svenska tecknen funkar nu?