Firma Ruffel & Bygg kånkar.

Fox har lagt ned Arrested Development. Den nyligen påbörjade tredje säsongen kommer att avslutas halvvägs, efter avsnitt 13. I blott två och en halv säsong fick vi njuta av familjen Bluths förvecklingar.

Detta från samma kanal som väckte nytt liv i idiotserien Family Guy i våras.

It's a sign, kids. Quality doesn't pay.

Vattenglasstormar

Häglund v. Pascalidou har på något bisarrt vis morfat till Pascalidou v. Skugge. David Hall née Pettersson har liten länksammanfattning (inklusive ett påpekande om hur viktigt ett komma kan vara).

Det gör nästan ont att skriva om Skugge i det här fallet, eftersom hon har sagt nåt som gör att jag vrider mig på det där sättet om man annars bara gör när David Brent gräver sig ännu djupare ned i pinsamheten i The Office. När hon skriver att hon "inte onanerar eftersom hon är gift", så är det dels alldeles för utelämnande, dels otroligt idiotiskt och dels pinsamt inskränkt - en triad som hon visserligen prickar in rätt ofta, men sällan med samma obönhörliga kraft som i det här fallet.

Men vad väntar man sig av en kvinna som gick från rebellisk tonåring till paranoid tanta på ett halvår, utan att passera några som helst mognadsstadier?

Och apropå bråk, så har jag den senaste veckan deltagit i en ganska intressant och belysande debatt med några unga män vars ambitioner med god marginal överstiger deras talang. I egenskap av f.d. ståuppare, så är jag fortfarande med på ståuppkomikernas mejllista. I torsdags dök den här länken upp där, med ett inslag från P1 Morgon där Lars "Dr Gormander" Orlander fajtas med Özz "Özz" Nûjen.

Efter att ha hört det konstaterade jag lakoniskt att det var pinsamt att höra på, men ändå roligare än någon av sketcherna i Stockholm Live. När sedan en av listdeltagarna inte kunde höra programmet, så skrev jag en sammanfattning, som slutade så här:

Det är absolut inte drängstugehumor om det har 600 000 tittare.

"Live" i programnamnet syftar bara på att publiken inte är fysiskt avliden, inte på sändningsformen eller publikens hjärnaktivitet.

Sedan var debatten igång, där två av seriens skapare gick i någon sorts svaromål som gick ut på att ingen ska ha en åsikt om ett programs nivå, för då försöker man utöva censur och det finns faktiskt folk som inte gillar The Office och Seinfeld (hubris, thy name is Jakob Öqvist). Det hävdades också - och ni kan väl gissa av vem - att bara invandrare (eller, antar jag, invandrarättlingar) får bedöma om nåt är rasistiskt eller inte.

Inte helt otippat är det många aktiva komiker som inte vågar stöta sig med fyra kollegor, särskilt då de tillsammans är en stor maktfaktor inom svensk standup. För utöver att ligga bakom programmet som skrämmer bort den intelligenta publiken från Sveriges standupscener, så driver de här grabbarna faktiskt en bra klubb, står för Skattstockfestivalen varje år, och håller i Svenska Stand Up Galan [sic]. Jag klandrar ingen för att det kan kännas lite väl mycket att slänga bort - jag vet inte om jag hade vågat bråka om jag fortfarande höll på.

Jag fick i alla fall flera uppmuntrande mejl från folk som av helt förklarliga skäl inte ville hamna i blåsväder, och det gjorde också att jag kände mig stärkt i att den svenska ståuppens återväxt är precis så lovande som jag tyckt mig ana.

De få som faktiskt vågade kritisera Stockholm Pre-Recorded and Heavily Edited på listan var alla väldigt sakliga, genomtänkta, tankeväckande och ofta roliga.

De svarande parterna, däremot, var lite mer haltande vad det gällde argumentationen. De sade aldrig att de gör det program de själva skulle vilja se, utan påpekade att de inte hade råd med manusförfattare, hänvisade till tittarantalet, beundrarbreven - och även på klassiskt skräptillverkarmanér till det faktum att folk alls reagerar - som någon sorts kvalitetsmärkning. Allt det kan man argumentera om, men det som framför allt var slående var att SL-killarnas inlägg var helt och hållet humorbefriade (om man bortser från att en av dem - tror jag - försökte göra nån sorts vits av att skriva mitt namn som JON E T, antagligen en stilkänslelös anspelning på "hjonet").

Så nu vet ni. Stockholm Live ser inte ut som det gör för att männen bakom har bestämt sig för att det är stormkul med buskishumor och gamla blondin- och negervitsar, utan för att de sorgligt nog inte klarar av att prestera bättre.

Ambition klår talang. Och så var vi tillbaka på Linda Skugge.

Sandlådefajt

Jag blir så förbannat trött på att man inte får klaga på Linda Skugge utan att man ska anklagas för att vara nån sorts djävla kvinnohatare. Särskilt när det finns otroligt tydliga skäl till varför hon sänker den allmänna nivån, både språkligt och moraliskt.

Men hon har tränat sina fans väl. Se bara här och här. Som om Linda Skugge var nån sorts representant för hela kvinnosläktet. Jag har tusenfalt mer respekt för kvinnor än att få för mig nåt så tragiskt.

Det påminner - som kommentatorn Anna på Modernista påpekade - om Alexandra Pascalidous bisarra rasistanklagelser mot Kjell Häglund när han avslöjade att hon har spökskrivare. Helskägg har samlat länkarna.

End game

Apropå debatten som väckts i det förra inläggets kommentarer så har TV Squad en liten enkät om hur man tror att det hela kommer att sluta. Berätta gärna hur ni röstade, men undvik spoilers för dem som följer serien på TV4.

Lost Lost

Det var precis det här jag misstänkte och var rädd för:

The Lost creators have often claimed they know where the show is going and that everything will ultimately add up. Well, the current creators, anyway. “There was absolutely no master plan on Lost,” insists David Fury, a co-executive producer last season who wrote the series’ two best episodes and is now a writer-producer on 24. “Anybody who said that was lying.”

Porta Portman

Natalie Portman. Från obehagligt sexualiserad ung flicka i Leon och Beautiful Girls via stel drottning i de nya Star Wars-filmerna till senare tidens roller i Closer och Garden State, där hon spelar den sortens brud vars knäppa och gränslösa beteende bara accepteras för att hon är snygg. Behöver vi verkligen nåt av det? Jag tycker inte det.

Inte en luftlåga

Nicholas Wennö, DN-journalisten som skrev om Samuel L. Jacksons påstådda luftlågeögonblick, skrev igår en krönika (inte på nätet, såklart) om faran med att hyra in kändisar som talesmän för ens produkt. Apropå benranglet Kate Moss och hennes H&M-kampanj.

Han går igenom en del andra fall där företag gjort sig av med kända talesmän efter att de begått nån form av övertramp. Det är egentligen en hyfsad liten spalt, men källforskningen är det lite värre med.

Först detta: "Mjölkproducenten Milk Mustasche [sic] jublade inte direkt när de upptäckte att de sajnat [sic] en anorektisk aktris, Mary-Kate Olsen". Bilderna på kändisar med mjölkmustasch är del av en mångårig reklamkampanj för mjölkprodukter under sloganen "Got Milk?". Även om man skulle stava "Mustache" rätt, så är det tokgalet att kalla själva reklamkampanjen för "en mjölkproducent". Det är som att kalla "6-8 skivor bröd om dagen" för den svenska socialstyrelsen. Som att säga "hamburgertillverkaren I'm Lovin' It".

Sen det här: "McDonald's och Nutella spolade givetvis rapparen Kobe Bryant sedan han anklagats för våldtäkt". Eh, jo...han släppte en skiva år 2000. Men han är nog trots detta aningen mer känd som duktig basketspelare.

Och apropå rappare: "Senare dumpades rapparen Ludicrus...". Mer känd som Ludacris.

Svårt att tro det här är den journalist som Kjell Häglund hyllar i en annars lysande krönika i Journalisten.

Berättigad ångest

DN: Hundratusentals lider av ångest i onödan.

Inte ett ord om hur många som lider av berättigad eller nödvändig ångest.

A: "Jag mår så djävla dåligt."

B: "Inte undra på, eftersom du är så ful / enormt dum / jättefattig / medverkande i Stockholm Live".

Tidsförskjutning

Letterman spelar bara in måndag till torsdag. På torsdagar gör man två program, varav ett sänds på fredag.

Av nån anledning vände man tydligen på sändningsordningen i USA i förra veckan (och den ordningen följer ju vi här). I onsdagens avslutning sa Dave att Jennifer Lopez och James Blake var morgondagens gäster. Men torsdagsprogrammet innehöll D.L. Hughley och Jamie Oliver, stående fredagsinslagen "Flyter det?" och "Veckan som gått" plus att Dave avslutade med "Trevlig helg!". Det bör alltså ha varit tänkt som fredagens avsnitt.

Fredagens program innehåller ett av gå-ut-bland-publiken-inslagen ("Nutidsorientering" i det här fallet) som sedan länge ligger på torsdagar och gästerna är...Jennifer Lopez och James Blake.

Jag förstår bara inte vad syftet med förflyttningen skulle varit.

Ruthless

Ruth heter reklambyrån som har en copywriter som heter Johan Dannemann som inte kan grundläggande svenska skrivregler, och som inte heller tycker att det är särskilt anmärkningsvärt.

Detta apropå Lottoannonserna med "25 års jubileum". Om nån googlar byråns eller copywriterns namn tycker jag att de har rätt att få denna grundläggande information.

Galne Max och möjlige Kalle

Ikväll sänder TV3 den tredje Mad Max-filmen, Mad Max bortom Thunderdome.

Vad då "Thunderdome"? Dunderkupolen heter det ju, såklart.

Som vanligt har nåt lello fått texta replikerna i tv-reklamen för Kalle och chokladfabriken. Resultatet blir dels att de ligger inne i nästan oläsliga tolv bildrutor var, men också att en relativt enkel regel som att alltid sätta ett komma före direkt tilltal tappas bort, vilket leder till följande replik: "Ingenting är omöjligt Kalle".

Det betyder ju att vad som helst möjligen kan vara Kalle. En intressant tanke, men jag betvivlar att det var den de försökte uttrycka.

Åren går

När jag skulle ansöka om uppehållstillstånd i USA, så tittade den amerikanska konsuln på min passbild, upp på mig, ned i passet och upp igen. Sen utbrast hon spontant, ""What happened to you?"

Tack för den.

Antagligen skulle hon reagera likadant - om inte värre - om hon insåg vem mannen på bilden till vänster är. Svar imorgon (med länk), om ingen prickar det i kommentarerna innan dess.

Järnkoll

Dagens tv-recension i DN ligger inte uppe på nätet (än?), men är bland det mer sorgligt inskränkta och okunniga jag läst. Elin Jönsson (på bilden med stora skygglappen på) skriver där om Tim Burtons bitvis lysande Mars Attacks! som gick på Kanal 5 igår. Smaka på underrubriken: "Till och med jänkare kan ha humor". Nej, det verkar inte vara ironiskt menat - fröken Jönsson (eftersom hon resonerar som en tonåring, tillåter jag mig att anta att hon är ogift) är uppriktigt förvånad över att något roligt kommer från USA.

Det är illa nog att hon inte lyckas pricka in namnet på den film som öppnat hennes ögon för det otroliga faktum att det produceras intelligent humor i USA. Värre är att hon sitter och skriver om massmedia och populärkultur utan att ha ett hum om vem den relativt välmeriterade (och med Willy Wonka and the Chocolate Factory högst aktuelle) Tim Burton är och vad han gör.

Ingen som vet ens det allra minsta om USA:s mest kände filmregissör med The Cure-frilla skulle ju få för sig att skriva följande:

"Mars attack!" [sic] [...] är en film som jag redan när den gick på bio aktivt valde bort och det ska mycket till för att jag ska välja att knäppa på just den. "Typiskt amerikansk självgod krigsfilm där Staterna är hotade från yttre rymden. Gjord för, av och om män", har jag tidigare tänkt.

Det enda sättet få för sig nåt sånt är om man är rejält fördomsfull och parar det med en saftig dos nollkoll. Den som sett ens skymten av en affisch eller annons för denna uppenbart medvetet kitschdränkta parodi inser rätt fort att den är mindre seriös, eller till och med att det är en drastisk komedi. Om man inte har skygglappar modell XL, vill säga.

Att hon passar på att anta att actionfilmer inte kan ses eller göras av kvinnor är tröttsamt pseudofeministiskt, och sen att komma med det otroligt avslöjande "Utan tvekan den enda riktigt sevärda science fiction-film jag sett; just för att den inte tar sig själv på så stort allvar" är förvisso alldeles tillräckligt pinsamt i sig.

Men det värsta är just den där enkla tron att allt som kommer från USA skulle vara stöpt i samma reaktionära idiotform som Independence Day. Det är talande när det leder till riktigt obehagligt fördomsfulla uttalanden som "Till och med jänkare kan alltså ha humor".

Byt ut ordet "jänkare" mot "judar", "svarta", "finnar", "bögar", "sydafrikaner" eller nåt annat, så ser ni hur fel det blir. Äckligt, helt enkelt.

Uppdatering: rättade slutet på fjärde stycket (efter "mindre seriös"), där jag hade stuvat om och strulat till lite.

En Skugge över Plath

Den som orkar ögna igenom den mentala motorvägsolycka som är Linda Skugges nätdagbok vet att hon påstår sig skriva en bok om Sylvia Plath. Riktigt vad som lockat denna medvetet slarviga och knappt skrivkunniga provokationskrönikör att skriva en bok om en hyperlitterat författare som vägde varje ord på guldvåg har jag inte förstått, men ändå alltid sett det som ett lite försonande drag hos henne. Det tydde på ett språkintresse och en intellektuell nyfikenhet av nåt slag, och jag hoppades att det med tiden kanske kunde komma att visa sig i hennes egna texter.

Men jag hade fel. I Helsingborgs Dagblad skriver Annika Hagström en mördande krönika om Skugges kommande Plathbok. Skugge får banne mig skylla sig själv, när hon faktiskt har skrivit så här om Sylvia Plath:

Hennes dikter är obegripliga tycker jag. Och hennes noveller är inte bra. Själva poängen med Sylvia är inte att hon skrev så bra. Utan att hon blev övergiven med två små barn och ingen brydde sig om henne

Hagström drämmer till Skugge hårt och rättvist (även om "kvällstidningsaktig" känns lite onödigt när man skriver om just en kvällstidningsskribent).

Skugges kvällstidningsaktiga antiintellektualism är raka motsatsen till Plaths ambitiösa litterära strävanden. Hennes kunskap om och respekt för kanon var stor, och utan sina färdigheter skulle hon inte ha kommit så långt som hon gjorde.

Jag vet inte om det är den här Annika Hagström, men det vore roligt, eftersom att det är lika tungt att bli intellektuellt uppläxad av henne som det vore att förlora mot mig i squash.

När jag läser Lindas svar på krönikan, så börjar jag genuint undra om hon har fastnat i nån sorts känslomässigt och intellektuellt tonårsstadium. Bara det att hon försöker sätta sig i maktposition genom att skriva "lilla Annika" är ju tragikomiskt, men argumenteringen och önsketänkandet ("Kände mig precis som Sylvia", "Sylvia hade älskat min bok") låter som en lite sorglig femtonåring.

Det är synd om människan - just den människan, alltså.

Hjo Låri

Kjell Häglund skriver om läkardeckarserien House MD som kommer i höst på Canal +.

Amerikanska fans och skribenter har gjort stor affär av att han pratar en heltigenom trovärdig amerikanska, och vi Laurie-fanatiker vet ju att han gillat och övat sig i dessa diftonger tidigare – i det sena 1980-talets A Bit of Fry and Laurie hade han en särskild förkärlek för att göra amerikaner, medan Stephen Fry aldrig gjorde en enda. Det var Hughs grej, redan då.

Nja. Det är då inte alls alla som kallar Lauries amerikanska heltigenom trovärdig. Jag är en klar avvikare från den påstådda enigheten, och det finns några fler - däribland Laurie själv. Den är hyfsad, och sitter till kanske 95%, men är behäftad med tillräckligt många småfel att de nog borde förklara den med en backstory. Jag förstår inte hur man kan tycka att den är perfekt - för mig är det där serien haltar (utom de CSI-rippade inälvsscenerna, som kan vara väl äckliga ibland), i ett "r" som inte skulle ha uttalats, en diftong som dragits till två stavelser, ett "a" som är för vasst...

Nå, det där är förvisso en smaksak och inget direkt empiriskt, men sen är det banne mig ren historieförfalskning från Häglunds sida.

Dels gjorde Laurie en tydligt usel amerikanska i ABoFaL, men det gjorde också den gode Stephen Fry, allra minst en gång.

Skuggboxning

Jag har massor med kompisar som skriver rätt uselt, och det håller jag inte för ett ögonblick emot dem. De är nämligen varken skribenter, författare, copywriters, poeter, textförfattare eller ens aspirerande sådana. Språket är inte deras arbetsredskap, så det finns inga direkta skäl till att de ska kunna mer än göra sig hyfsat förstådda i skrift, och de skriver inte så ofta att de råkar lära sig av bara farten.

Men jobbar man med språk är det knappast ett orimligt krav att man skulle klara nians standardprov i svenska.

Därför blir jag tokig när Linda Skugge får alldeles legitim kritik, och vägrar att bemöta den eller ta den till sig, utan istället uppför sig som en åttaåring. Hon har fått ett mejl där en kille skriver:

För mig är det helt ofattbart att en vuxen kvinna skriver så som du gör och som dessutom livnär sig på sitt skrivande. Jag vill inte livnära mig på skrivandet, jag är inte ens intresserad av att skriva, men att ett sånt uselt språk kommer in i tidningarna är ju märkligt. Vad vill ni på Expressen uppnå? Försöker ni bryta ned språket med uselhet och banalism?

Det kallar jag en kille med hjärtat på helt rätt ställe, och dessutom är hans kritik saklig och med tydliga illustrerande exempel (även om han missat klassikern "Så får ni sex killar"). Det är faktiskt en intressant fråga varför Expressen anser att man ska kunna inneha en post där man efter 12 års arbete inte behärskar sitt arbetsredskap. Skulle man tolerera det på nån annan avdelning?

Inte ens i det inlägg där hon - ack, hybris; ditt namn är kvällstidningsskribent - hävdar att hon skriver bra får hon ihop meningarna.

Jag har en smygande känsla av att det är bara i Sverige som det skulle tillåtas - eftersom det anses fult och elitistiskt att bry sig om språk här. Jag må i utländsk press ha läst en del skribenter som är lika usla stilister som Skugge, men då har de antingen kunnat bilda meningar eller haft redaktörer som har sett till att deras texter korrekturlästs ordentligt.

Så hur bemöter Linda Skugge en kille som uttryckligen skriver "Jag vill inte livnära mig på skrivandet, jag är inte ens intresserad av att skriva"? Jo, genom att lipa, "Jag jobbar på Expreeeeeessen. Det gör inte duuuuuuu":

Här är en kille som skriver så himla bra och han är så arg för att han inte också får jobba som skribent. Alla ni chefer som vill anställa honom, maila mig så sätter jag er i kontakt:

Antingen så ljuger hon till det för att kunna försvara sig, eller så är det lika illa ställt med henne läsförståelse som med Virtanens.

Sätt dig i själv i kontakt med en lärobok i grundskolesvenska, Linda.

Uppdatering: hur djävla rädd är man om man släpper fram ett sånt här mejl om nån som kritiserat en?

Nuffror

Jag har fått tre avsnitt av den rätt så färska kriminalserien Numbers att texta åt TV4. Jag hade hyfsat höga förhoppningar om serien; grundidén att använda sig av matematik för att lösa kriminalfall är rätt originell och rollbesättningen är riktigt bra med Rob Morrow från Northern Exposure, David Krumholtz från Freaks and Geeks, Judd Hirsch från Taxi, Sabrina Lloyd som spelade Frankie i Ed och den alltid sevärde Peter MacNicol.

Jag började med avsnitt 8, Identity Crisis - och den som inte vill få handlingen avslöjad i förväg bör sluta läsa nu, och återkomma hit efter att de sett avsnittet som sänds fredag 21.00. Eller inte.

Jag har ingen aning om hur de första sju avsnitten var, men efter det här undrar jag om manusförfattarna har stressats av något, eller om själva grundidén "CSI plus A Beautiful Mind" bara helt enkelt inte håller. Avsnittet handlar om ett mord på en finansrufflare vid namn Trevor Riley. Mordmetoden överensstämmer exakt med mordet på en kvinna vid namn Lisa Bayle 15 månader tidigare, men den förmodade mördaren sitter inlåst.

Trevor Riley ska ha skickat ut mejl till ett investmentbolags kunder, utgett sig för att vara från investmentbolaget och bett om inloggningsuppgifter för deras konton. Enligt Numbers skulle detta kallas för "spoofing". Egentligen heter det "phishing" (man kan förvisso använda sig av spoofing när man utför phishing, men det är en annan sak). Nåväl.

Seriens mattesnille hävdar nu att Riley är "väldigt smart" och ska ha hållit på med "ett klassiskt pyramidspel" genom att använda inloggningsuppgifterna och ta två dollar från ett konto, sedan ta två dollar vardera från två andra konton och betala tillbaks till det första kontot. Sedan ska han ha tagit två dollar från fyra konton och betalat igen till de konton han tog pengar ifrån i steg två. Efter 19 sådana exponentiellt ökande transaktioner ska han ha haft 524 288 dollar som han sen tänkt sticka med.

Det är på intet vis ett klassiskt pyramidspel. Det är onekligen en pyramid, men en helt onödig sådan. För det första så skulle hans lilla phishing-tricks behöva generera närmare 400 000 användarnamn och lösenord för att få det här att funka. Det är inte bara osannolikt in extremis, det är också en logistisk mardröm att administrera en sådan mängd konton för ett helt idiotiskt bedrägeri.

Med 400 000 användares loginuppgifter skulle man till exempel kunna utöva rätt saftig utpressning mot banken, eller bara rakt av tömma de konton med mest pengar i...eller - om man nu ska följa seriens "logik" - bara helt enkelt ta två dollar från varje. Det sistnämnda skulle ge mer pengar, vara enklare att göra, och göra en precis lika efterlyst.

Ologiskt och dumt, alltså. Och då ska vi inte ens tala om tjafset kring fingeravtrycken...

Men beviset för att kvalitetskontrollanten somnat för länge sedan kommer mot slutet, när de sammanfattar handlingen hittills genom att berätta för varandra sånt som alla i rummet redan vet. De diskuterar den numera misstänkte Mark Andric, som man tidigare mött vid Trevor Riley-mordet, då han bodde granne med den döde. Han hävdade när de besökte honom att han var och såg opera när Rileys kropp hittades.

Nu säger den kvinnliga FBI-agenten "Andric sa att han var på operan när de hittade Lisa Bayles kropp". Hon har helt fel - när de träffade personen ifråga frågade de inte om Lisa Bayle eftersom han inte var misstänkt. Jo, jag lovar - de tar fel på mordoffer.

Jag förstår att man kan göra en sån manusmiss - det är hyfsat lätt hänt. Men att det går igenom repetitioner, omtagningar, scriptans koll och redigering ända till sändning är helt otroligt. Nu ska jag börja med avsnitt nio - vi får se hur det går.

Even Better than the Real Thing

Fimpa Virtanen (inte Fimpa, Virtanen).

Andreas Ekström om Drakbloggseffekten. Fast nog är det väl snällt att kalla Skugge för "bitvis hyfsat läsvärd". Som att kalla benbrott för "bitvis hyfsat trevligt", ungefär.

Bonus; Fler retronymer. Snygg mössa. Daves skivsamling.

Defålt sätting

Aftonbladet lät för nåt tag sedan läsarna rösta på sin favoritserie. Det här är botten på listan. Kolla in det näst sista namnet.

Varför är det ett stort i mellan "mord" och "sinnet"? Min gissning är att det beror på att Word ofta - om man inte stänger av funktionen - automatiskt rättar det till ett stort I enligt amerikansk princip.

Drakbloggar, sista kapitlet.

Det är inte det att man inte "får" blogga om man är redan etablerad journalist, inte alls. Jag skiter i om folk är nybörjare eller amatörer, så länge de presterar nåt bra - men det är klart att man kan ställa lite högre krav på nån som får betalt för det. Som att de t.ex. ska behärska det modersmål som är deras yrkesredskap. Jag vet, jag är kinkig.

Vad det handlar om är att om man påstår att man bloggar, så bör man kanske ha en aning eller ett hum om, ett litet mått känsla för vad det innebär. Det är bara det, varken mer eller mindre.

När jag under det glada nittiotalet jobbade som ståuppkomiker fanns det hur mycket jobb som helst. Då dök det upp lea b-skådisar som Johannes Brost som samlade ihop några gamla insändarvitsar och kallade det för ståuppkomik.

Bara för att man står bakom en mick och snackar är det inte stand up, även om folk garvar.

Bara för att jag och fyra kompisar går upp på Faschings scen och bankar på varsitt ostämt instrument så blir det inte jazz.

Bara för att man skriver vad skit som helst och publicerar det i omvänd kronologisk ordning är det inte en blogg.

Det handlar om att en term som tidigare betecknat ett visst sorts fenomen nu förskjuts - kanske för evigt - till att i svenskan betyda "tafflig nätdagbok utan omvärldsförankring".

Och Skugge hajar noll, såklart.

Virto påstår sig ha läst Cronemans spalt. Då återstår frågan: saknar han läsförståelse, eller låtsades han missförstå den? Det är det som kallas Reagan's Dilemma: dum eller oärlig?

Nog om de där jönsarna. Jag jobbar just nu under täckmantel i fiendeland och förbereder This is Radio Supertrevligt. Vi får se hur det går.

Katolska präster man står ut med

Fader Ted och hans vänner dyker upp på SVT 1 från och med 22.55 ikväll. Manus av ett geni: Graham Linehan som också låg bakom Black Books och Big Train, och titelmelodi av ett annat; Neil Hannon, bättre känd som The Divine Comedy.

Det här är i mitt tycke den bästa brittiska sitcomen sedan Fawlty Towers, och även om Father Ted drar mer åt det absurda, så finns det ändå några beröringspunkter. Just det att det egentligen är rätt traditionell humor, men spikad och förädlad på ett sätt som man bara inte kan få till om man gör 24 avsnitt om året.

Värd att se av flera skäl, men ska man dra ned det till ett enda, så är det Ardal O'Hanlons mästerliga prestation som fader Dougal, en man vars naivitet bara överträffas av hans enfald.

Missas på egen risk.

Lindas gruppsextips?

Jag hade inte tänkt skriva om mer kvällsblaskornas b-bloggare på ett tag, men så råkade jag se den här rubriken. Linda Skugge spikar kompetensnivån.

Om drakbloggar på annat håll

Blind höna gör en för kvällsbladens b-bloggare förödande jämförelse med The Guardians bloggar.

Nästa: Bandhagen (vars titel för övrigt borde skickas till SL som ett exempel på var de ska sätta sitt kolon i rulltexterna på tunnelbanan) om b-bloggarnas fördummande tillbakagång till nittiotalet.

Notiser från en ö (på god väg in på min bloggrulla f.ö.) tar bladet från munnen:

Nu säger jag det! Håll i er! Expressens bloggar är överlag dåliga! Inte bara Linda Skugges!

Drakbloggning, del tre

Som sagt, det är nollkoll som gäller på kvällstidningarnas bloggar. Linda Skugge kommenterar ett Virtaneninlägg och länkar till hans förstasida. Allvarligt talat, skulle nån ge henne en motorsåg i present vore hon enbent inom en halvtimme.

Men eftersom hon nämner Croneman, så söker jag på sidan och hittar inlägget - en metod som dock inte funkar nu såhär två dar senare. Skugge kallar det för roligt skrivet - hon har uppenbarligen större uppskattning för det tragikomiska än jag. Läs det gärna och kom tillbaka sen.

Fredrik Virtanen försöker sig alltså på ett genmäle till en spalt Johan Croneman skrev i DN i onsdags. Den finns tyvärr inte på nätet (där den rimligen hör hemma) och jag missade den, så det blir till att rota i pappersåtervinningskassen. Det intressanta med att läsa Cronemans spalt efter att ha läst FV:s svar är att inse att antingen är Virtanens läsförståelse katastrofal, eller så låtsas han missförstå texten för att få en angreppsvinkel.

Virtanen tror (eller låtsas tro) att Croneman angriper bloggandet som fenomen, vilket han inte alls gör. Tvärtom så är Johan Croneman positiv till bloggfenomenet. Det han kritiserar är stormedias sena och missriktade påhäng, precis som när damtidningarna en gång i tiden tog grungen till sitt hjärta. Låter det sistnämnda resonemanget bekant? Jodå, FV tog det och vände på det enligt sandlådelogiken "Varför pratar du om dig själv fööööör?".

Den som någonsin tillhört någon ungdomsrörelse, som varit punkare, hårdrockare, syntare eller nåt annat sånt känner till de där jobbiga eftersläntrarna. De som dyker upp sent i rörelsens livscykel och säger sig ha varit med från allra första början fastän man vet att de hade mittbena och pilotglasögon förra terminen. De som har otroligt skakig koll men som ofta och gärna ska läxa upp folk om "hur det egentligen är". Här är en av dem:

Eftersom blogg är nåt nytt för DN så sågar skribenten detta nya fåniga påfund. Allting nytt är av ondo. Allting nytt är dåligt. Allting nytt är farligt och meningslöst. Ned med allt! Kom tillbaka Blå Tåget!

(Jag är osäker på hur det går till när man "kommer tillbaka Blå Tåget", men skit samma.)

Pressar man Virtanentyper så får man förvänta sig en våldsam reaktion, och ofta en som avslöjar hur djup osäkerheten är. Det är därför man vet att Croneman träffat rätt - Virtanen spottar ur sig nåt hätskt, ogenomtänkt och reflexivt som avslöjar att han inte ens vet vad det är han argumenterar emot. Bara det att Virtanen använder "blogg" i singularis är oerhört betecknande. Byt ut det mot "tidning" och se hur otroligt fel det blir; Eftersom tidning är nåt nytt...

Virtanen angriper DN för att de inte skriver om populärkultur när de nyligen haft en schlagerblogg (som levt upp till bloggbeteckningen, f.ö.) och t.ex. skrev ett helt uppslag om västernserien Deadwood (ja, förlåt - den orkade inte Virto titta på för det var "för många karaktärer"). Och inget av detta hör till ovanligheterna.

Nej, Fredrik Virtanen, bloggosfären varken behöver eller vill ha dig som försvarare. Det blir bara pinsamt för alla inblandade, ungefär som när Robert Wells ska rocka loss.

Nobelpriset i "Lägg av innan nån spöar dig"

Fredrik Virtanen nominerad till årets IT-person! Det vore nåt att skriva om, om bara ett enda av följande kriterier uppfyllts:

a) Att FV faktiskt var en IT-person, ens perifert.

b) Att nomineringarna inte var öppna, så att vem fan som helst som trillar in på Guldmusens hemsida kan nominera vem fan som helst.

c) Att världen vore så torftigt beskaffad att FV presterat en enda sak som inte en normalbegåvad gymnasieelev skulle kunna göra bättre.

d) Att han hade haft en tillstymmelse till chans att vinna priset.

e) Att hela priset instiftats för att driva med just FV.

f) Att FV nyligen avlidit i en cigarettabstinensrelaterad olycka.

Vad jag kan se är det än så länge inte så att något av det ovanstående har infallit eller hotar att göra det inom en överskådlig framtid, varvid Jens Möller kunde lagt kraften på något avsevärt mer konstruktivt, som att till exempel tömma papperskorgen bredvid sitt skrivbord eller ringa en kompis och skvallra om huruvida kollegorna tjänar mer eller inte.

OBS BIlden är ej manipulerad.

Sitharnas hämnd.

Som jag nämnde i kommentarerna så känner jag mig knappt alls intresserad av att gå och se den nya Star Wars-filmen. The New Yorkers sågning är därför rätt härlig, inte minst för meningar som

The general opinion of “Revenge of the Sith” seems to be that it marks a distinct improvement on the last two episodes, “The Phantom Menace” and “Attack of the Clones.” True, but only in the same way that dying from natural causes is preferable to crucifixion.

Och om Yoda:

Also, while we’re here, what’s with the screwy syntax? Deepest mind in the galaxy, apparently, and you still express yourself like a day-tripper with a dog-eared phrase book. “I hope right you are.” Break me a fucking give.

Vilket leder mig till den enkla humortanken, som ändå är rätt kul: Hur låter Yoda i sängen? Ni får bilda meningarna själva...

Ett luftlågeögonblick?

I mitt värv som undertextare har jag fler gånger än en sprungit på den där meningen som bara vägrar att bli begriplig hur mycket man än lyssnar. Där man tycker sig höra orden, men de inte är det minsta begripliga i sitt sammanhang.

Inom mitt yrke är man tvungen att lösa det hela på ett eller annat sätt, eftersom man inte kan gå in och redigera i filmen. Men är man journalist så har man ju lite större frihet. Säger ens intervjuobjekt nåt man inte begriper så kan man fråga igen, eller helt enkelt strunta i att ta med det. Eller så kan man välja alternativ tre: att bara hitta på.

Det var den sistnämnda lösningen som Nicholas Wennö använde sig av i DN i tisdags (på nätet anges Niklas Wahllöf som författare, men han är redaktionschef för kulturdelen och har inte skrivit artikeln). Sista stycket i artikeln om George Lucas och Stjärnornas Krig är ett citat från Samuel L Jackson som lyder som följer:

Jag erbjöd George att vara Stormtrooper eller vad som helst. Jag hade aldrig kunnat drömma om att jag skulle få en sådan stor roll. Och jag fick mitt "aeroflame-moment" till slut - något jag längtat efter sedan jag var barn.

Aeroflame-moment? Här passar den amerikanska förkortningen WTF?! bättre än nåt svenskt. Hade Samuel L Jackson ett luftlågeögonblick?
Det tog mig fem förundrade och förvirrade minuter bakom en bortglömd morgontekopp att knäcka det; Errol Flynn moment.

Vilket "Free Drink Virtual Men-moment".

Uppdatering: fixade typsnittsschabbel och en upprepning av "värv".

The Weird Turn Pro

Hunter S Thompson var en av mina första författaridoler. Jag tror att det var sommaren 1980 (rättelse: 1981) som jag gick från att bara läsa fantasy och sf till Thompson, Joseph Heller och Kurt Vonnegut. De förändrade hela mitt synsätt på hur man kunde skriva, vad som var tillåtet, att humor kunde vara mer än slapstick.

Skillnaden mellan Thompson och de andra två var att Heller egentligen bara skrev en enda riktigt bra bok, och att Vonneguts glans för mig mattades genom åren. Men Hunter S Thompsons texter fortsatte att vara vitala och fyllda av spetsiga formuleringar, och klassikern Fear and Loathing in Las Vegas har alltid fler bottnar när man läser om den. Även om senare böcker till stor del bestod av samlade spalter var de så fulla av guldkorn att man knappt behövde vaska efter dem. Till och med de spalter han tills nyligen skrev för ESPN var riktigt läsvärda.

Kanske lyckades han hålla liv i sin skribentgärning för att han alltid levde på gränsen, med droger, sprit och stora vapen nära till hands. Om inte annat så var det definitivt det som nu blev hans slut. Hunter S Thompson är död, i vad som beskrivs som ett självmord (men som jag inte kan tro är annat en vådaskjutning).

Till det här inlägget försökte jag utan framgång hitta en väldigt specifik bild på HST. Han står bredbent i eldgivningsställning i halvmeterdjup snö och siktar med en jätterevolver på en elektrisk skrivmaskin som ligger utslängd och halvt begraven i det vita. På nåt vis är det betecknande - det är hans destruktiva sida som hotar skrivandet.

Men han tryckte inte av förrän nu.

Fram tidens TV bransch

Såg igår förmiddag reprisen av debatten om framtidens tv på SVT2. Olika makthavare inom tv-branschen höll diverse utläggningar om vad som borde ske och hur medialandskapet kommer att se ut framöver. Kanal 5:s vd Manfred Aronsson var en av dem, och som många andra hade han med sig sin bärbara dator med några Power Point-bilder.

Det som skilde honom från de andra som jag såg, var att hans bildpresentationer kryllade av särskrivningar som "Digital TV konsumenter". Ska det här vara en högutbildad företagsledare i dagens Sverige? Är det här en av dem som ska vara med och forma framtidens tv-bransch?

Att inte förstå att särskrivning ser ungefär lika proffsigt ut som att ha skrivit "Kannal Femm" på sitt visitkort är inget lovande tecken, precis.

Vad är det som äter barnen?

Min nya lokaltidning (ny för min del, alltså) Katrineholmskuriren hade i förra veckan en riktigt olyckligt formulerad rubrik på förstasidan: Det äter dina barn.

Kanske är det bara jag - precis som när jag missuppfattade Vita tänder på en timme i somras - men min första tanke när jag ser den rubriken är "Vad är det som äter mina barn?" Självklart är det ingen barnätande varelse som artikeln handlar om, utan om vad det är som barnen äter (i skolan).

Men nog finns det snyggare sätt att formulera rubriken. Bara att slänga in ett ord till, och få det till Det här äter dina barn hade gjort det aningen tydligare, om än fortfarande misstolkningsbart för den som vill. Vad dina barn äter vore i alla fall i princip omöjligt att läsa fel på, och ungefär lika långt.

Sen har jag lite svårt för det här tidningsspråket som gör antaganden om att jag, läsaren, automatiskt passar in på det som diskuteras. Jag har faktiskt bara styvbarn, och de bor i USA, så jag betvivlar att KK skriver om deras mathållning. Samma sak som när jag såg nån annons med rubriken "När du har extra svåra menssmärtor".

Sen att folk i allt större utsträckning har börjat använda "du" när de talar om något generellt och menar "man", det ska vi inte ens tala om.

Repris 2 Pekoral

I fredags lämnade jag in min Letterman som vanligt, men trots detta så sände ZTV onsdagens Letterman i repris. Det är inte första gången nåt sånt har hänt heller (dock första gången med ett avsnitt jag har textat - vad jag vet). Dags att ringa och kolla vad det är som pågår. Visst, jag får ju betalt vare sig de sänder det eller inte, men jag tycker synd om alla Dave-fans som ska behöva se Giuliani sitta och försvara Bernard Kerik en gång till, istället för att få se Amy Sedaris göra can can-sparkar.

Canal+ har - av någon outgrundlig anledning - bestämt att man inte får ha siffror som ersättning för ord i filmtitlar. Ta till exempel Jah Rule/Jet Li-rullen Cradle 2 the Grave, som på Canal+ heter “Cradle to the Grave”. Tja, där funkar det väl. Värre är det när de försöker få bilåkarfilmen 2 Fast 2 Furious till “To fast to Furious”, som väl då får förmodas handla om hur arg man blir om man inte äter nåt.

När man textar något så blir man nästan alltid lite engagerad - eller jag blir det, i alla fall. Efter att jag hade översatt en dokumentär om kampsport, så var jag intresserad av kickboxning i ungefär en vecka. Därför blir det extra svårt när man textar nåt man inte gillar, eller som man tycker har stora svagheter. Så är det för tillfället. Jag textar en film till svenska som jag någon gång i somras textade till engelska (den har nämligen några olika språk i sig). Jag är inte helt säker, men det kan vara den sämsta svenska film som gjorts det senaste decenniet. Allvarligt. På grund av hur mitt kontrakt ser ut, så tror jag inte att jag kan gå in på detaljer förrän filmen släppts officiellt, men då... Pekoral är egentligen ett alldeles för snällt ord.