Inte en luftlåga

Nicholas Wennö, DN-journalisten som skrev om Samuel L. Jacksons påstådda luftlågeögonblick, skrev igår en krönika (inte på nätet, såklart) om faran med att hyra in kändisar som talesmän för ens produkt. Apropå benranglet Kate Moss och hennes H&M-kampanj.

Han går igenom en del andra fall där företag gjort sig av med kända talesmän efter att de begått nån form av övertramp. Det är egentligen en hyfsad liten spalt, men källforskningen är det lite värre med.

Först detta: "Mjölkproducenten Milk Mustasche [sic] jublade inte direkt när de upptäckte att de sajnat [sic] en anorektisk aktris, Mary-Kate Olsen". Bilderna på kändisar med mjölkmustasch är del av en mångårig reklamkampanj för mjölkprodukter under sloganen "Got Milk?". Även om man skulle stava "Mustache" rätt, så är det tokgalet att kalla själva reklamkampanjen för "en mjölkproducent". Det är som att kalla "6-8 skivor bröd om dagen" för den svenska socialstyrelsen. Som att säga "hamburgertillverkaren I'm Lovin' It".

Sen det här: "McDonald's och Nutella spolade givetvis rapparen Kobe Bryant sedan han anklagats för våldtäkt". Eh, jo...han släppte en skiva år 2000. Men han är nog trots detta aningen mer känd som duktig basketspelare.

Och apropå rappare: "Senare dumpades rapparen Ludicrus...". Mer känd som Ludacris.

Svårt att tro det här är den journalist som Kjell Häglund hyllar i en annars lysande krönika i Journalisten.

Mask i äpplet

När jag öppnade iTunes igår fick jag veta att en ny version fanns ute. Jag laddade ned och installerade den, och valde "English (US)" som installationsspråk. Men trots att jag har en engelskspråkig installation av XP, så har jag nu av nån djävla anledning en svensk iTunes och inget tydligt sätt att fixa det.

Ja, ja. det kan man väl leva med. Men jag bytte till iTunes av ett enda skäl, och det var att den kan slumpa hela album istället för individuella låtar. Det är en fenomenal funktion som gör att jag står ut med programmets andra ganska så pinsamma brister. Men nu efter uppdateringen funkar inte det längre, plus att den av nån anledning listar alla låtar på ett album i bakvänd ordning. *Suck*

Jag minns en tid när Apple var bäst på såna här saker. Det känns som väldigt länge sedan nu.

En Skugge över Plath

Den som orkar ögna igenom den mentala motorvägsolycka som är Linda Skugges nätdagbok vet att hon påstår sig skriva en bok om Sylvia Plath. Riktigt vad som lockat denna medvetet slarviga och knappt skrivkunniga provokationskrönikör att skriva en bok om en hyperlitterat författare som vägde varje ord på guldvåg har jag inte förstått, men ändå alltid sett det som ett lite försonande drag hos henne. Det tydde på ett språkintresse och en intellektuell nyfikenhet av nåt slag, och jag hoppades att det med tiden kanske kunde komma att visa sig i hennes egna texter.

Men jag hade fel. I Helsingborgs Dagblad skriver Annika Hagström en mördande krönika om Skugges kommande Plathbok. Skugge får banne mig skylla sig själv, när hon faktiskt har skrivit så här om Sylvia Plath:

Hennes dikter är obegripliga tycker jag. Och hennes noveller är inte bra. Själva poängen med Sylvia är inte att hon skrev så bra. Utan att hon blev övergiven med två små barn och ingen brydde sig om henne

Hagström drämmer till Skugge hårt och rättvist (även om "kvällstidningsaktig" känns lite onödigt när man skriver om just en kvällstidningsskribent).

Skugges kvällstidningsaktiga antiintellektualism är raka motsatsen till Plaths ambitiösa litterära strävanden. Hennes kunskap om och respekt för kanon var stor, och utan sina färdigheter skulle hon inte ha kommit så långt som hon gjorde.

Jag vet inte om det är den här Annika Hagström, men det vore roligt, eftersom att det är lika tungt att bli intellektuellt uppläxad av henne som det vore att förlora mot mig i squash.

När jag läser Lindas svar på krönikan, så börjar jag genuint undra om hon har fastnat i nån sorts känslomässigt och intellektuellt tonårsstadium. Bara det att hon försöker sätta sig i maktposition genom att skriva "lilla Annika" är ju tragikomiskt, men argumenteringen och önsketänkandet ("Kände mig precis som Sylvia", "Sylvia hade älskat min bok") låter som en lite sorglig femtonåring.

Det är synd om människan - just den människan, alltså.

Jag ska aldrig böffa igen

Om ni tänkt äta middag i Stockholm, är fler än tre stycken, vill ha maten inom 90 minuter och sen dessutom få det ni har beställt (och få kaffe eller te till desserten), då ska ni inte gå på Jensen's Bøfhus på Sveavägen i alla fall.

Tre gånger har jag provat Jensen's, och varje gång har det blivit fel på nåt djävla sätt, men lördagens debacle var bland det värsta jag upplevt. Att de satte in en ensam och rätt ny tjej på ett långbord med 22 personer var rätt illa, men hon klarade det ganska så hyfsat.

Sen körde det snart ihop sig i köket, med resultatet att vissa fick sin mat nästan två timmar efter beställning (och att en av de två som kom sent och beställde sist fick sin mat nästan allra först). De försökte kompensera med 10% avdrag på notan och "gratis dessert och kaffe", men inget kaffe eller te dök någonsin upp. Proffsigt, sö.

Sen tror jag inte att de har genitivapostrof i danskan heller. Det borde ha varit ett varningstecken.

MP3:ism

Jag har inte läst nån statistik i ämnet, men jag misstänker att MP3 (tillsammans med några andra format som WMA och Ogg Vorbis) snart är den vanligaste källan för folks musikkonsumtion i västvärlden.

Därför är det förvånande att alla MP3-spelarprogram - eller åtminstone de som jag har provat - känns som om de är framjäktade lösningar på ett nytt fenomen. Det är inget av de tiotal jag laborerat med genom åren som känns stadigt, lättnavigerat och flexibelt.

Varför finns det till exempel inget MP3-program som har funktionen "slumpa album"? Dvs. att den slumpar vilket album den ska spela, men sen spelar det i sin helhet, från första till sista låten, och sen slumpar ett nytt album.

Jo, jag vet att det sägs att det digitala formatet är både albumets och singelns död, att folk nu väljer just de låtar de vill höra från en platta och struntar i resten, men det finns likförbannat en hel del album som historiskt sett håller hela vägen, och många av dem har en noggrant uträknad låtföljd.

Över huvud taget tycker jag att uppfinningsrikedomen hos MP3-programmakarna är haltande. Det finns tonvis med funktioner som jag kan tänka ut som borde vara ganska enkla att programmera, men som inte finns - eller som ibland finns i ett enda program som sedan är halvdåligt i övrigt.

Det är inte ens det att jag vill ha det gratis, jag har betalat en hyfsad summa för Media Jukebox 8 bara för att den är otroligt bra på att hantera informationstaggarna i MP3-filerna. Som spelare är den på sin höjd hyfsad, och dessutom ful som stryk.

Och kom inte dragandes med iTunes; bortsett från partyfunktionen är den inte mycket bättre än nåt annat (informationshanteringsmässigt är den direkt usel).

Skuggboxning

Jag har massor med kompisar som skriver rätt uselt, och det håller jag inte för ett ögonblick emot dem. De är nämligen varken skribenter, författare, copywriters, poeter, textförfattare eller ens aspirerande sådana. Språket är inte deras arbetsredskap, så det finns inga direkta skäl till att de ska kunna mer än göra sig hyfsat förstådda i skrift, och de skriver inte så ofta att de råkar lära sig av bara farten.

Men jobbar man med språk är det knappast ett orimligt krav att man skulle klara nians standardprov i svenska.

Därför blir jag tokig när Linda Skugge får alldeles legitim kritik, och vägrar att bemöta den eller ta den till sig, utan istället uppför sig som en åttaåring. Hon har fått ett mejl där en kille skriver:

För mig är det helt ofattbart att en vuxen kvinna skriver så som du gör och som dessutom livnär sig på sitt skrivande. Jag vill inte livnära mig på skrivandet, jag är inte ens intresserad av att skriva, men att ett sånt uselt språk kommer in i tidningarna är ju märkligt. Vad vill ni på Expressen uppnå? Försöker ni bryta ned språket med uselhet och banalism?

Det kallar jag en kille med hjärtat på helt rätt ställe, och dessutom är hans kritik saklig och med tydliga illustrerande exempel (även om han missat klassikern "Så får ni sex killar"). Det är faktiskt en intressant fråga varför Expressen anser att man ska kunna inneha en post där man efter 12 års arbete inte behärskar sitt arbetsredskap. Skulle man tolerera det på nån annan avdelning?

Inte ens i det inlägg där hon - ack, hybris; ditt namn är kvällstidningsskribent - hävdar att hon skriver bra får hon ihop meningarna.

Jag har en smygande känsla av att det är bara i Sverige som det skulle tillåtas - eftersom det anses fult och elitistiskt att bry sig om språk här. Jag må i utländsk press ha läst en del skribenter som är lika usla stilister som Skugge, men då har de antingen kunnat bilda meningar eller haft redaktörer som har sett till att deras texter korrekturlästs ordentligt.

Så hur bemöter Linda Skugge en kille som uttryckligen skriver "Jag vill inte livnära mig på skrivandet, jag är inte ens intresserad av att skriva"? Jo, genom att lipa, "Jag jobbar på Expreeeeeessen. Det gör inte duuuuuuu":

Här är en kille som skriver så himla bra och han är så arg för att han inte också får jobba som skribent. Alla ni chefer som vill anställa honom, maila mig så sätter jag er i kontakt:

Antingen så ljuger hon till det för att kunna försvara sig, eller så är det lika illa ställt med henne läsförståelse som med Virtanens.

Sätt dig i själv i kontakt med en lärobok i grundskolesvenska, Linda.

Uppdatering: hur djävla rädd är man om man släpper fram ett sånt här mejl om nån som kritiserat en?

Nuffror

Jag har fått tre avsnitt av den rätt så färska kriminalserien Numbers att texta åt TV4. Jag hade hyfsat höga förhoppningar om serien; grundidén att använda sig av matematik för att lösa kriminalfall är rätt originell och rollbesättningen är riktigt bra med Rob Morrow från Northern Exposure, David Krumholtz från Freaks and Geeks, Judd Hirsch från Taxi, Sabrina Lloyd som spelade Frankie i Ed och den alltid sevärde Peter MacNicol.

Jag började med avsnitt 8, Identity Crisis - och den som inte vill få handlingen avslöjad i förväg bör sluta läsa nu, och återkomma hit efter att de sett avsnittet som sänds fredag 21.00. Eller inte.

Jag har ingen aning om hur de första sju avsnitten var, men efter det här undrar jag om manusförfattarna har stressats av något, eller om själva grundidén "CSI plus A Beautiful Mind" bara helt enkelt inte håller. Avsnittet handlar om ett mord på en finansrufflare vid namn Trevor Riley. Mordmetoden överensstämmer exakt med mordet på en kvinna vid namn Lisa Bayle 15 månader tidigare, men den förmodade mördaren sitter inlåst.

Trevor Riley ska ha skickat ut mejl till ett investmentbolags kunder, utgett sig för att vara från investmentbolaget och bett om inloggningsuppgifter för deras konton. Enligt Numbers skulle detta kallas för "spoofing". Egentligen heter det "phishing" (man kan förvisso använda sig av spoofing när man utför phishing, men det är en annan sak). Nåväl.

Seriens mattesnille hävdar nu att Riley är "väldigt smart" och ska ha hållit på med "ett klassiskt pyramidspel" genom att använda inloggningsuppgifterna och ta två dollar från ett konto, sedan ta två dollar vardera från två andra konton och betala tillbaks till det första kontot. Sedan ska han ha tagit två dollar från fyra konton och betalat igen till de konton han tog pengar ifrån i steg två. Efter 19 sådana exponentiellt ökande transaktioner ska han ha haft 524 288 dollar som han sen tänkt sticka med.

Det är på intet vis ett klassiskt pyramidspel. Det är onekligen en pyramid, men en helt onödig sådan. För det första så skulle hans lilla phishing-tricks behöva generera närmare 400 000 användarnamn och lösenord för att få det här att funka. Det är inte bara osannolikt in extremis, det är också en logistisk mardröm att administrera en sådan mängd konton för ett helt idiotiskt bedrägeri.

Med 400 000 användares loginuppgifter skulle man till exempel kunna utöva rätt saftig utpressning mot banken, eller bara rakt av tömma de konton med mest pengar i...eller - om man nu ska följa seriens "logik" - bara helt enkelt ta två dollar från varje. Det sistnämnda skulle ge mer pengar, vara enklare att göra, och göra en precis lika efterlyst.

Ologiskt och dumt, alltså. Och då ska vi inte ens tala om tjafset kring fingeravtrycken...

Men beviset för att kvalitetskontrollanten somnat för länge sedan kommer mot slutet, när de sammanfattar handlingen hittills genom att berätta för varandra sånt som alla i rummet redan vet. De diskuterar den numera misstänkte Mark Andric, som man tidigare mött vid Trevor Riley-mordet, då han bodde granne med den döde. Han hävdade när de besökte honom att han var och såg opera när Rileys kropp hittades.

Nu säger den kvinnliga FBI-agenten "Andric sa att han var på operan när de hittade Lisa Bayles kropp". Hon har helt fel - när de träffade personen ifråga frågade de inte om Lisa Bayle eftersom han inte var misstänkt. Jo, jag lovar - de tar fel på mordoffer.

Jag förstår att man kan göra en sån manusmiss - det är hyfsat lätt hänt. Men att det går igenom repetitioner, omtagningar, scriptans koll och redigering ända till sändning är helt otroligt. Nu ska jag börja med avsnitt nio - vi får se hur det går.

Denna hära vintern

Det verkar ofta som om filmreklamtrailers textas och översätts av filmbolagens mindre kompetenta medarbetare, kanske nån praktikant som måste hållas sysselsatt. I reklamfilmen för Lemony Snickets berättelse om syskonen Baudelaires olycksaliga liv som gick för några veckor sen, så börjar speakern: "Den här vintern...", och då undrar man vart han ska ta vägen. "...blir kallare än andra vintrar", kanske?

Nej, "den här vintern" ska man visst gå och se filmen. Jag lovar att den amerikanska trailern började - som är ganska så brukligt - med "This winter..."

Okej, det är hyfsat begripligt ändå, men det förskjuter trots allt betydelsen från "Jag tycker att ni borde göra det här inom en snar framtid" till "Eftersom ni inte gjort det andra vintrar, så borde ni göra det under just den här", och det är faktiskt inte samma sak.

Dude...

Varför, åh varför, måste Keanu Reeves vara med i den här filmen nu då? Räcker det inte med att han våldtar den genialiska serien Hellblazer genom att spela en amerikansk Constantine? Inte för att han hade klarat att spela britt, men ändå. Har Richard Linklater verkligen inte sett vare sig Bram Stoker's Dracula, Johnny Mnemonic eller en enda av Matrixfilmerna? Jag är trött på att en sömngångartaktig kalifornisk stoner ska vandra omkring i filmer där han så uppenbart inte hör hemma - sen spelar det ingen roll om han har animerats.

Shicken

En av de få saker jag verkligen saknar från USA är KFC. Det mesta andra går antingen att få tag på här, eller så min fru kan ta det med sig när hon besöker sina barn där borta.

Enligt ett rykte ska Kentucky Fried Chicken ha funnits i Stockholm en gång i tiden. Jag är tveksam till sanningshalten i det påståendet, för jag har svårt att tro att det skulle ha legat en riktig, äkta KFC-restaurang i min hemstad utan att jag skulle märka det. Sen har jag också svårt att tro att en så stor kedja öppnar en filial i ett nytt land utan att göra ens den minsta reklam för det. Men jag kan ha fel.

Nåväl, hur som helst så finns det ingen KFC-butik i hela Sverige i skrivande stund. Man måste ju fråga sig varför. Vad är det som gör att en av världens populäraste snabbmatskedjor inte funkar här - eller inte satsar här? Själva moderföretaget Yum Restaurants har redan en ordentlig fot i landet via Pizza Hut, så det kan inte vara att de inte vill ge sig in i Sverige.

När Danmark har tre KFC-restauranger kan väl vi få i alla fall en? Eller åtminstone en imitation. För tro inte att KFC är ensamma om att sälja friterad kyckling. Nej, då - det finns gott om imitationer. Och i USA är de bra på att imitera stil och namn, precis så nära som lagen tillåter. Till och med i England formligen kryllar det av KFC-imitationer. Länkarna rekommenderas varmt, för övrigt - det är fascinerande att se hur många varianter det finns på samma tema (och på den brittiska sajten så går de också igenom de viktiga reglerna för hur man döper och formger sin KFC-imitation).

Men här i Sverige ska vi minsann nöja oss med McDonald's "Schicken Selects". Dags att ta en tur till Köpenhamn snart, tror jag.

DN bevakar katastrofen

Min mamma bodde på Klong Dao Beach på Koh Lanta när flodvågen slog in över Thailand. Som tur är, så var hon inte vid stranden, och av olika skäl klarade sig Koh Lanta efter omständigheterna väldigt väl. Detta trots att man faktiskt kan se Phi Phi Island, en av de värst drabbade öarna i Thailand, från Klong Dao. Förödelsen var naturligtvis omfattande även på Koh Lanta, men jämförelsevis så klarade sig ön väldigt väl.

Det kan man inte tro om man läser den här artikeln från Dagens Nyheter. Där talas det om ödelagda byar, och folk som inte vågar sig tillbaka till stranden. Visst är befolkningen på Koh Lanta - som på många andra tsunamidrabbade orter - orolig för att det inte är över. Jag har själv pratat med några av dem i telefon för att sprida lite lugn när falska rykten om nya flodvågor börjat få fart.

Men hur trovärdig är då den här DN-artikeln? Enligt den Koh Lanta-baserade svenskägda dykfirman Lanta Diver, så är det knappt en siffra rätt.

OBS: Om datumet högst upp på sidan inte är 4 januari, så finns hela texten på Läs mer-länken här nedan.

Jag har mejlat Lanta Diver-länken till DN-journalisten Marianne Björklund, men hon har än så länge inte svarat.

Läs mer :"DN bevakar katastrofen"