Med klangen som värme

Nu när hösten lägrat sig över landet och åtminstone jag går i ide, kan det vara skönt att ta till sig lite ny musik.

Fyra plattor ligger på topp bland de mest spelade på min dator just nu. Det är bara en av dem som jag redan vet är ett mästerverk, de andra hoppas jag på och har inte riktigt tagit ställning till än.

Medsols från över vänstra hörnet så börjar vi med Supergrass Road to Rouen. Efter suveräna popeposet Life on Other Planets känns den lite mindre direkt, aningen grötig och kanske väl rockig. Men det är Supergrass, det hör man. Kanske fyrstjärnigt, men ingen klassiker.

David Sylvians nya band Nine Horses känns som Sylvian solo cirka 1992 med lite elektronik ovanpå. Jag hade antagligen älskat Snow Borne Sorrow oreserverat och från första början om den kommit ut då. Som det känns nu är jag lite mer tveksam. Inledningsduetten med Stina Nordenstam är kanonbra, men som helhet känns det hela lite slätstruket. Kan dock växa till sig.

Det är lite samma sak med Kate Bushs återkomstplatta Aerial. Än så länge är det med blandade känslor jag tar in den. Bra är den helt klart, men är den fantastisk? Jag får återkomma i frågan.

Tre gamla favoriter som levererar hyfsade verk, men sen... Ett band som jag alltid tyckt är halvbra kommer med en riktigt femstjärnig skiva. Det gäller Elbow, vars debut Asleep in the Back jag tidigare betecknat som nån sorts sub-Radiohead. Det är kanske lite orättvist, men de rör sig i det territoriumet, som Coldplay, om de skrev intressanta låtar som tog vägen nån vart.

De har själva kallat sig för "prog without the solos", och det är kanske inte helt fel, även om de inte prickar in särskilt många av de ljudmässiga kännetecknen (inga Mellotroner eller nån volympedalsgitarr, till exempel). På andraplattan Cast of Thousands renodlade de stilen, men kanske slätade ut sig en aning. Det var bra - mycket bra, till och med; men inget att bli fanatisk över.

Sen hörde jag plattans första singel och titellåt The Leaders of the Free World för några veckor sedan. Sällan - inte sedan jag hörde Pure Reason Revolution för första gången - har jag blivit så knockad av en låt. Det är lite grann samma riktmärken som på de första två skivorna, men nu faller allt på plats och det är nåt tydligt eget, utan att det har krystats fram. Det är melodiskt så rätt och strukturellt jättesmart (när det kommer ett nytt körparti i slutet och versens sångmelodi läggs på över den, då ryser jag nästan ihjäl). Ingenting känns överflödigt, men samtidigt är det inte upprepande och monotont.

Elbow har spelat ihop i tretton år, och det märks, för det är samspelt och sparsmakat utan att vara tomt eller stelt. Varje låt innehåller massvis med detaljer, även när de som i öppningsspåret Station Approach i princip ligger och maler på ett enda ackord.

Det kan mycket väl vara årets platta, och från rätt oväntat håll. Utmanaren heter Cautionary Tales for the Brave av ovannämnda PRR. Mer om den senare.

Himmel eller helvete

Jag vann precis den här affischen på tüska eBay. Tack till Johnny som ledde mig till den. Tre euro, ett mycket facilt pris för en filmaffisch som frågar om Sverige är en himmel eller ett helvete.

Och svaret på frågan? Det beror på årstiden.

Omredigering

Trailer för den trevliga familjefilmen Shining.

Rädda...nånting

När de första billiga hemmasyntarna kom, så trodde jag att det skulle leda till att folk förstod hur enkelt det är att göra den musik som går hem i de breda folklagren, och att det därför skulle höja nivån en aning. Istället fick vi Eurotechno - enklare än nånsin.

Nu när vem som helst kan fixa en hyfsad hemmastudio för mindre än det kostar att köpa en ny tv, så kan det bli...så här. Hemskt, men ändå otroligt charmigt på nåt outgrundligt vis.

Racegryning

Ungefär samtidigt som Fernando Alonso i Brasilien såg till att Formel 1 äntligen fick sin första nya världsmästare efter fem års hegemoni av storfuskaren Michael Schumacher, så vann Brasilien båda loppen i den splitter nya A1-serien, tack vare Nelson Piquet Jr.

Så dels är det nya tider inom F1, det har dessutom tillkommit en alldeles ny internationell racingserie, med nationella lag. Det är en del i motorsportssammanhang rätt ovanliga länder med och tävlar, som Pakistan och Libanon, vilket gör det hela ganska intressant. Vi får se hur det går. Debutloppen på Brands Hatch gick tydligen bra, men däremot var det problem med tv-sändingarna.

A1GP verkar ha startat lite hastigt och lustigt. Många av lagen saknar hemsidor, och de sidor som finns är byggda enligt samma mall. PR:en har det dessutom gått dåligt med, i alla fall här i Sverige där ingen av de fyra stora drakarna verkar ens ha nämnt den nya seriens debut, och än mindre kan man se den på nån tv-kanal som sänds här.

Men det känns ändå som att det händer saker. Inte minst som vi har satt igång vår F1-brädspelssäsong som utspelar sig 1975.

Pure John-crack

Jag måste se till att bli ekonomiskt oberoende så att jag inte behöver jobba under minst det första halvåret efter att det här kommer ut. Jag har redan svårt nog att slita mig från Vårkräftans värld av och till.

Jag har i och för sig hoppats på Pirates of the Burning Sea, men det verkar vara lite väl mycket som Eve Online, i det att man "är" sitt skepp/fartyg, snarare än en person. Det blir lite opersonligt i längden.

Och så ska man ju hinna med GTA: Liberty City Stories till PSP:n. Fjärde november.

Tjenare, kändis

Nu ska jag iväg på Bindefeldfest, faktiskt. Det är inte den första kändispremiären jag är på (min förra flickvän var festfixare, så jag har sett både fram- och baksidorna av såna evenemang), och inte den första Bindefeldfesten heller.

Jag är faktiskt inte impad av själva festen eller kändisvimlet, men det jag tycker är kul är att det är allra första gången jag går på nåt sånt här i egenskap av mig själv. Det gäller alltså galapremiären för Ulf "En framtand mindre" Malmros nya film Tjenare Kungen. Jag textade den till engelska för nåt halvår sedan, och det är därför jag får gå på premiären. Gratis party är alltid kul, och så får min fru se hur den världen ser ut också.

Det är egentligen rätt otroligt att som undertextare få nånting utöver fakturabeloppet, med tanke på att man generellt inte ens får dvd:n om man har gjort texten till den (undantaget här var faktiskt Smala Sussie av samma regissör och producent, så jag skönjer en sympatisk trend).

Bra film, förresten. Se den.

Han är verkligen bi!

IKEA:s nya reklamfilm för Sultansängarna blir mycket roligare om man får för sig att den lilla tjejen säger "bi" istället för "pigg".

Återställd

Blogg- och mejldatorn tillbaka (fixad gratis, då Apple erkänner skärmhaveriet som tillverkningsfel), kroppen i någorlunda fungerande skick med bara en avtagande hosta kvar och hyfsat ikapp med jobb i och med att jag slängde iväg fyra Simpsons i eftermiddags.

Nu finns det både tid och energi nog att börja blogga igen, i ett begynnande septemberrusk.

Jag hade tur nog att inte vara sjuk en endaste sekund under Istanbulresan. Dessutom hade jag ypperligt sällskap av tre inbitna F1-entusiaster vilket gjorde de tre stekheta dagarna i dammet som omger Istanbul Park-banan till ett rent nöje. Mer om vilken fysisk upplevelse det är att se F1 på plats under veckan.

Funderingar:

Varför är småflugor buslätta att mosa, medan större är helt omöjliga om man inte har flugsmälla av något slag?

Är alla FBI-agenter "special agent"? Har de inga normala agenter?

Ska man skratta eller gråta åt nedanstående?

När en viss krönikör bad om boktips för ett tag sedan, så skickade jag länkar till Komma rätt, komma fel och komma till punkt, Språkriktighetsboken, Vår svenska grammatik och Svenska skrivregler. Svaret blev (och jag citerar exakt som skrivet): kan du inte maila titlarna istället

Det dryper för mycket av ironi för att man ska bli annat än stum, faktiskt.

Murray and the bear

Är lite upptagen, så det blir knappt nån bloggning idag.

Missa dock inte Bill Murray i kvällens Letterman när han visar hur man egentligen ska låsa in Late Shows grizzlybjörn.

Bonuslänkar:

Ett riktigt roligt klipp från annars rätt sopiga Family Guy.

Är det bara jag som skulle vilja se om Johnny Jarvis? Det kanske bara är jag som minns den?

De överlevande, då?

Kolla in Man Vs Clown, ny på min bloggrulla. Han jobbar precis bredvid där Air France-planet kanade av banan i förrgår. Världen blir bara mindre.

Apropå det: Google Earth, för den som har missat detta mjukvarumästerverk.

Till sist, den obligatoriska ekivoka länken. För den som behöver lite gammalmodig engelska att använda i sovrummet: Victorian Sex Cry Generator.

Lore data

Lore Sjöberg (efternamnets "ö" till trots bara svenskättling), som en gång i tiden drev den lysande humorsajten Brunching Shuttlecocks har övergått till att mest skriva åt Wired, lägga upp Lore Brand Comics och skriva i sin blogg Slumbering Lungfish.

Förutom att byta ut bokstäver i ord (den sista rubriken är suverän), kommer han också med en trovärdig konspirationsteori om den kommande biofilmen The Aristocrats.

En apostrof på rätt plats

Här är nåt man inte ser särskilt ofta; en firma som vet var apostrofen hör hemma. Tar man bort "de" ur "stadens" så ska den lilla svävande klutten mycket riktigt in mellan a och n. Tummen upp för CityTavlan (de som sätter reklamaffischer på parkeringsbiljettautomaterna i Stockholm).

Blog feed

David Weman på Europundit har utropat ny bloggarmiddag. Wirströms i gamla stan, lördag.

Jag kommer, så länge jag inte får ett anfall av force majeure.

Amy

Codename: Amy är en bildblogg utan kommentarer, och det är det en del i det som gör den så intressant. Den bestod - fram tills nyligen - nästan bara av lågupplösta digitalbilder på en tjej som ser in i kameran och oftast ler. Ibland är hon på jobbet, ibland är hon hemma, liggandes på soffan i bara underkläderna, men hela tiden ser hon betraktaren i ögonen med värme och tillgivenhet.

Den där blicken som upprepas gång på gång och utan förklaring blir väldigt laddad till slut. Det handlar nog om en långdistansrelation där vi får se den ena sidans webcambilder, men just att inget uttalas, att hennes blick inte förtas av någon förklarande text, är det som gör det hela väldigt suggestivt.

Nu på senare tid har bilderna börjat få namn, och är uppenbarligen tagna av partnern med en riktig digitalkamera, och det är fascinerande att se vad ointressant det blir med en gång. Hon är fortfarande söt och glad, men nu är inte kameran den enda eller ens den viktigaste kontaktpunkten med partnern, och då får bilderna en helt annan, mindre intim karaktär.

Kors i taket

Oasis nya singel The Importance of Being Idle låter som en låt som Supergrass inte riktigt hunnit skrivit klart (det behövs ett roligare solo och mer varierat slut). Det vill säga att den för att vara Oasis är helt otroligt bra.

Dessutom har de antingen bytt vokalist, eller så har Liam till slut lärt sig sjunga, för det var alldeles uthärdlig sång utan sneda glidtoner och "kaxiga" gapvokaler.

Otroligt. Snart skriver väl Tom Clancy en läsvärd bok, sen gör Luc Besson en film som inte är skitnödig och så lär sig Keanu Reeves att skådespela. Undrens tid är ju uppenbarligen inte förbi.

Dagen efter dagen efter

I lördags firade jag - enligt en tradition som kommer från min frus familj - min 39,5-årsdag.

Dagen började på Gröna lund, med vänner och bekanta båd' gamla och nya. Vi roade oss med femkamperi och diverse åkturer, med mat och dryck som interpunktion. När dagen gick hem och ersattes av kväll, tog vi färjan till Gamla stan och ockuperade inre källarvalvet på Wirströms.

Som alltid efter en god fest, så gick dagen efter i hysschandets tecken. Idag är det dock mycket bättre (inte minst för att Michael Schumacher inte kom bättre än sexa på Silverstone).

Ett stort tack till alla som kom, ett beklagande till alla som inte kunde komma av olika skäl och en ursäkt till den som tillhör min krets men som på nåt vis lyckades att inte bli inbjuden (och vill man undvika dylika fadäser i framtiden bör man mejla och/eller ringa mig, så att man finns med i mitt mejlprogram och/eller min mobiltelefonbok).

Blogging as usual will resume i eftermiddag.

Uppdatering: av min kollega Henrik fick jag - passande nog för ett halvfödelsedagsfirande - en halv blomma. Den hamnade sedan i Johnnys väska, och eftersom ett visst rus lägrat sig över de flesta deltagare då vi skiljdes åt, så glömde vi detta. Men Johnny plåtade den i alla fall, och det är den ni ser till vänster.

Jag fick även Ozzys autograf, men det är en annan historia.

Tider, tänder, siffror, serier, etc.

För den som bryr sig, har jag gått från att texta The Late Show with David Letterman måndag, onsdag och fredag till onsdag, torsdag, fredag. På det viset får jag i alla fall sammanhängande ledigheter när det av nåt skäl inte finns andra jobb att tillgå.

Skönhetssalongen i min kåk har en skylt utanför dörren där de annonserar: Permanent ögonfransfärgning (håller upp till sex veckor). De tolkar uppenbarligen ordet "permanent" aningen mer flexibelt än vad jag gör.

Om man är hos tandläkaren och sköterskan säger "då ses vi nästa gång onsdagen den 15:e" och det är tisdagen den 14:e, är det så djävla fel om man får för sig att det är minst en vecka bort eftersom hon inte har vett att säga "i morgon"?

Avsnitt nio av Numbers var bara lite bättre. Fortfarande är manusförfattarna antingen slöa eller rejält puckade.

Warren Ellis City of Silence är bland det bästa (och mer obehagliga) jag läst på länge. Torrent här för den som vill prova på.

Musikfrågor

1) Hur stor datamängd på din(a) dator(er) upptas av musikfiler? alt. Hur många cd- och vinylskivor äger du?

60,5 GB/c:a 500 cd-skivor

Räknar jag bort standup och annat talat har jag 791,5 timme musik på datorn. Det räcker ett tag. Mer än en månad i sträck, faktiskt.

2) Senast inhandlade skiva?

Eleven - Howling Book
Sorgligt underskattad rockduo med många kända kompisar

2) Senast spelade låt?

Kula Shaker - Hey Dude
Oförtjänt dissad flumrock

4) Nämn fem skivor som betyder mycket för dig.

Yes - Close to the Edge
Ett mästerverk som fortfarande visar nya sidor 21 år efter första lyssningen

Prefab Sprout - Jordan: The Comeback
En poptemaplatta om Michael Jackson, Elvis, Jesse James och Gud

Momus - Poison Boyfriend
Intellektuell cynism och svart humor har aldrig låtit vackrare

Squarepusher - Hard Normal Daddy
Vände totalt upp och ned på min musikvärld

Discipline - Unfolded Like Staircase
Symfonirock old skool-stylee, utan att kopiera

5) Nämn tre låtar som inte finns med på skivorna ovan, men som betyder mycket för dig

Yes - Gates of Delirium från Relayer
En låt jag aldrig trodde jag skulle få höra live. Jag grät bägge gångerna.

Lalo Schifrin - Secret Code från Whole Lalo Schifrin Goin' On
Den som fick mig att inse att agent- och deckarmusik var nåt att samla på

Chayya Chayya av A.R. Rahman från Dil Se...
Första steget in i Bollywood

6) Utse tre personer att skicka vidare frågorna till

Hakke, Emma, Johnny

Katolska präster man står ut med

Fader Ted och hans vänner dyker upp på SVT 1 från och med 22.55 ikväll. Manus av ett geni: Graham Linehan som också låg bakom Black Books och Big Train, och titelmelodi av ett annat; Neil Hannon, bättre känd som The Divine Comedy.

Det här är i mitt tycke den bästa brittiska sitcomen sedan Fawlty Towers, och även om Father Ted drar mer åt det absurda, så finns det ändå några beröringspunkter. Just det att det egentligen är rätt traditionell humor, men spikad och förädlad på ett sätt som man bara inte kan få till om man gör 24 avsnitt om året.

Värd att se av flera skäl, men ska man dra ned det till ett enda, så är det Ardal O'Hanlons mästerliga prestation som fader Dougal, en man vars naivitet bara överträffas av hans enfald.

Missas på egen risk.

På turné med Möbiusbandet

Det finns en gatuteatergrupp i New York som heter Improv Everywhere. Många av deras upptåg är roliga och/eller smarta, men ingen är fullt så genialisk som den här.

Jubileum

I måndags lämnade jag in min tvåhundrade undertext till ett avsnitt av Late Night with David Letterman. Och den 3 april firar jag två år med serien. Jag hoppas det blir minst lika många avsnitt till, för det här tänker jag inte lägga av med så länge jag inte blir tvingad till det (eller blir oväntat stormrik).

Analogt pirateri

När nu "pirat" alltmer betyder "någon som olovandes laddar ned filer från internet" kan det finnas skäl att påminna om de gamla svärdviftande äventyrarna.

Det är knappast särskilt många människor som är lika intresserade av både pirater och sällskapsspel som jag är, men för det lilla fåtalet kan jag rekommendera Pirates of the Spanish Main, ett enkelt och kul samlar- och strategispel som man köper i kortpaket, precis som med till exempel Magic: The Gathering eller Pokemon.

Skillnaden här är att man trycker ut delar ur vissa av korten och bygger små piratskepp av dem, som man seglar med fritt på till exempel en vanlig bordsyta. I varje paket får man två fartyg, en ö (att segla till och från), några figurer, lite skatter, en pyttetärning och ett regelverk. Det räcker alltså egentligen med ett enda paket för att spela, men...det finns massor med olika fartyg och andra kort att samla och byta med varandra (såklart).

Ett litet tips för den som kanske tycker att Sid Meyer's Pirates känns lite för ensamt.

Uppdatering: fixade länken till spelet, som hade blivit kajko av nån anledning.

Flipper

Jag är gammal flipperfantast, och en hyfsad spelare (men långt ifrån jätteduktig). Jag började spela regelbundet mycket på grund av att det stod ett Addams Family-flipper på Patricia på den tiden när jag var där varje torsdag som konferencier för deras ståuppshower. Sen bodde jag granne med Café Tivoli (långt innan Stockholm Live-"komikerna" började husera där), och även där stod det ett flipper med Gomez, Morticia, Lurk, Cousin It och inte minst Thing.

Så just den maskinen har jag ett starkt nostalgiskt band till. Med tiden blev jag även god vän med Scared Stiff, Theatre of Magic, Twilight Zone och Star Trek- The Next Generation. Jag har länge sagt att när jag får plats och dessutom blir rik nog, så ska jag köpa minst ett flipperspel, gärna fler.

Men även på 102 kvm, och framför allt i en lägenhet med grannar under, så är ett flipperspel kanske inte världens bästa idé. Då är det underbart att VPinMAME och VisualPinball finns.

Nu kan jag på datorn köra alla de gamla godbitarna, plus en del nyare och några stycken som aldrig funnits i verkligheten. Det är aningen råddigt att installera och man måste intyga att man har rätt att utnyttja varje spels ROM (den datafil som driver själva flipprets funktioner och displayen), vilket ju då inte är sant så länge man inte äger maskinen.

Men å andra sidan har jag lagt tillräckligt många enkronor i vissa flipperspel så att jag lika gärna kunde ha köpt dem. Och jag lovar att nån dag...då ska jag ha ett alldeles eget Indiana Jones.

This is how we say goodbye in Germany...

We have top men working on it.
Who?
Top...men.

See you tomorrow, Indiana Jones!

Nya tapeter

Så var Gärningsmannaprofilen 5.01 äntligen uppe. Stort tack till Stefan, som installerade MT på min server.

Jag har plockat över de fem senaste inläggen från Blogger, annars finns allt gammalt kvar i länken till höger.

Om ni rotar runt lite här på den nya bloggen, så märker ni säkert att det inte är klart än. Kommentar- och arkivsidorna har jag inte hunnit rodda till än, men det kommer snart.

Och sen ska jag börja pinga igen också. Tänka sig.

Nån RSS-feed vet jag inte om jag pallar med att försöka få att fungera, och om jag slitit i tolv timmar bara för att få den här förstasidan att funka, så vet jag inte om jag vill att folk ska läsa inläggen med en helt annan formatering.

Av nån anledning kan jag inte få posterna att undertecknas med nåt annat än mitt nätnamn (jo, jag har ändrat "nickname" i min profil), men det får duga. Tills vidare. Nu funkade det - loggan uppe till vänster är namnet som stod under inläggen förut (ja, utan Lotus, vill säga).

Välkomna till 2005

Eftersom vi saknar thanksgiving som tradition i Sverige, så tycker jag att början på ett nytt år är ett lämpligt ögonblick att se tillbaka på vad man är tacksam för.

På min lista för 2004 är förstaplatsen helt given. Jag är tacksam att min mor klarade sig helt oskadd igenom katastrofen i Asien. Hon till och med ringde mig innan jag ens hört om det hela, så jag slapp vara orolig för henne. Eller i alla fall för hennes liv, för nog var jag orolig för vad hon hade fått gå igenom och hur hon hade det sådär efteråt.

Det, och så de uppenbara saker som har att göra med familj, hälsa, tak över huvudet, mat på bordet och allt sånt. Att man inte är drabbad, helt enkelt.

Sen är det lite andra saker jag är tacksam för:

Att min kära fru fortfarande står ut med mig efter sju år som par och tre år som gifta - och att hon flyttat över Atlanten till kylslagna Sverige för min skull.

Att vi har flyttat till Katrineholm, fått en underbar lägenhet, och flera nya trevliga vänner och bekanta.

Att vi skaffat en ny katt - min första på drygt sex år. Han är en svart norsk skogkatt och heter Maveric.

Att Martin lånat ut sin PlayStation 2 till mig, så att jag kan spela mästerverket GTA: San Andreas.

Att Herr Starfire sålde sin iBook till mig till ett sådant facilt pris. Det är den jag nu sitter och skriver detta med på tåget hem från Stockholm.

Att vår Formel Ett-brädspelsturnering fortfarande är igång, även om det verkar vara svårt att få ihop tio spelare varje vecka.

Att jag börjat göra musik igen, om än i liten skala.

Att jag ändå fått ihop över 400 inlägg på min blogg på ett år. Målet var att nå över 366.

Att jag upptäckt BitTorrent, som gjort det möjligt för mig att följa den eminenta serien Arrested Development.

Att Canal+ haft den sällsynt goda smaken att sända The Daily Show with Jon Stewart 14 timmar efter att det sänts i USA.

Att jag, ovanligt nog i min bransch, har ett fast uppdrag - och att Letterman fortfarande känns kul att texta.

Att jag med några samtal och genom att fylla i några blanketter sänkte min skatteskuld med 99%.

Att det finns smarta och roliga människor som skriver bloggar som ger en både hopp och underhållning.

Att någon alls bryr sig om vad jag skriver. Gott nytt 2005 på er. Till skillnad från depressionsminister Göran Persson tror jag att 2005 bara kan bli bättre än 2004 var. Om inte annat tänker jag utgå från, jobba för och tro på det.

Mamma mår bra

Till dem som kommit hit efter en nätsökning på mitt namn, eftersom de är oroliga för min mor Margareta i Thailand, kan jag bara meddela att hon har haft änglavakt och är inte bara oskadd, utan också har kvar sin bungalow och sina ägodelar.

För mer och närmare info kan man mejla mig på adressen som står till vänster.