Drastisk spamblockering
Rysslands störste spammare (som jag också fått en hel del spam ifrån i mina dagar) hittad i sin lägenhet, brutalt mördad. Ryska medier sörjer inte.
En Skugge över Plath
Den som orkar ögna igenom den mentala motorvägsolycka som är Linda Skugges nätdagbok vet att hon påstår sig skriva en bok om Sylvia Plath. Riktigt vad som lockat denna medvetet slarviga och knappt skrivkunniga provokationskrönikör att skriva en bok om en hyperlitterat författare som vägde varje ord på guldvåg har jag inte förstått, men ändå alltid sett det som ett lite försonande drag hos henne. Det tydde på ett språkintresse och en intellektuell nyfikenhet av nåt slag, och jag hoppades att det med tiden kanske kunde komma att visa sig i hennes egna texter.
Men jag hade fel. I Helsingborgs Dagblad skriver Annika Hagström en mördande krönika om Skugges kommande Plathbok. Skugge får banne mig skylla sig själv, när hon faktiskt har skrivit så här om Sylvia Plath:
Hennes dikter är obegripliga tycker jag. Och hennes noveller är inte bra. Själva poängen med Sylvia är inte att hon skrev så bra. Utan att hon blev övergiven med två små barn och ingen brydde sig om henne
Hagström drämmer till Skugge hårt och rättvist (även om "kvällstidningsaktig" känns lite onödigt när man skriver om just en kvällstidningsskribent).
Skugges kvällstidningsaktiga antiintellektualism är raka motsatsen till Plaths ambitiösa litterära strävanden. Hennes kunskap om och respekt för kanon var stor, och utan sina färdigheter skulle hon inte ha kommit så långt som hon gjorde.
Jag vet inte om det är den här Annika Hagström, men det vore roligt, eftersom att det är lika tungt att bli intellektuellt uppläxad av henne som det vore att förlora mot mig i squash.
När jag läser Lindas svar på krönikan, så börjar jag genuint undra om hon har fastnat i nån sorts känslomässigt och intellektuellt tonårsstadium. Bara det att hon försöker sätta sig i maktposition genom att skriva "lilla Annika" är ju tragikomiskt, men argumenteringen och önsketänkandet ("Kände mig precis som Sylvia", "Sylvia hade älskat min bok") låter som en lite sorglig femtonåring.
Det är synd om människan - just den människan, alltså.
In och ut
Att diskutera: har innantill och utantill samma värdeladdning?
Om inte, vad är det för skillnad på dem?
Jag ska aldrig böffa igen
Om ni tänkt äta middag i Stockholm, är fler än tre stycken, vill ha maten inom 90 minuter och sen dessutom få det ni har beställt (och få kaffe eller te till desserten), då ska ni inte gå på Jensen's Bøfhus på Sveavägen i alla fall.
Tre gånger har jag provat Jensen's, och varje gång har det blivit fel på nåt djävla sätt, men lördagens debacle var bland det värsta jag upplevt. Att de satte in en ensam och rätt ny tjej på ett långbord med 22 personer var rätt illa, men hon klarade det ganska så hyfsat.
Sen körde det snart ihop sig i köket, med resultatet att vissa fick sin mat nästan två timmar efter beställning (och att en av de två som kom sent och beställde sist fick sin mat nästan allra först). De försökte kompensera med 10% avdrag på notan och "gratis dessert och kaffe", men inget kaffe eller te dök någonsin upp. Proffsigt, sö.
Sen tror jag inte att de har genitivapostrof i danskan heller. Det borde ha varit ett varningstecken.
En apostrof på rätt plats
Här är nåt man inte ser särskilt ofta; en firma som vet var apostrofen hör hemma. Tar man bort "de" ur "stadens" så ska den lilla svävande klutten mycket riktigt in mellan a och n. Tummen upp för CityTavlan (de som sätter reklamaffischer på parkeringsbiljettautomaterna i Stockholm).
Blog feed
David Weman på Europundit har utropat ny bloggarmiddag. Wirströms i gamla stan, lördag.
Jag kommer, så länge jag inte får ett anfall av force majeure.
Bleeping great
Bleep.com är en digitalmusiksajt som har förstått hur det måste se ut: ett bra gränssnitt, rimliga priser och ingen DRM.
Secondly, Bleep music has no DRM or copy protection built in. We believe that most people like to be treated as customers and not potential criminals - DRM is easily circumvented and just puts obstacles in the way of enjoying music. Apple has even privately stated that they decided to use a weak form of DRM solely to get major labels onboard.Här nedan kan ni nu lyssna på Harmonic 33:s platta. Trettio sekunder i taget, men precis vilka 30 sekunder av precis vilken låt som helst från hela plattan, hur många gånger som helst.
Det funkar i alla fall på Safari på Macen och Explorer på PC:n, så det här får stå kvar - och så beklagar jag om det skapar problem med andra brusare.
Så fort mitt PayPal-konto börjar funka, så ska jag definitivt köpa in mig på plattan nedan. Jag har inte hört så snyggt prickad 60-talsfilmmusikskänsla sen soundtracket till Ocean's Twelve.
Mash my hits up
Att blanda två (eller flera) låtar är nåt som blivit alltmer populärt nu när en digital hemstudio är inom räckhåll för gemene man. I Sverige är det Jocke Boberg som är mest känd i fältet, och bra duktig är han också (hans I Want Oasis Back bevisar att man med rätt komp kan få Liam Gallagher att låta bra).
Den amerikanska radiostationen 99X har lagt upp många fina krockmixar, eller mashups som de kallas, på sin hemsida. Benny Hill-temat plus 50 Cent är väl mer ett kuriosum, men saker som Christina Aguilera plus Jet eller Madonna mot The Hives förbättrar originalen avsevärt och Radiohead mot Marvin Gaye fungerar bra mycket bättre än man kan tro.
En del vågar jag inte ens lyssna på (Snoop Dogg + Guns N Roses) och annat vet jag inte vad det är (Rapture VS Tiga), men det finns ett par låtar där att lägga till min MP3-samling.
Amy
Codename: Amy är en bildblogg utan kommentarer, och det är det en del i det som gör den så intressant. Den bestod - fram tills nyligen - nästan bara av lågupplösta digitalbilder på en tjej som ser in i kameran och oftast ler. Ibland är hon på jobbet, ibland är hon hemma, liggandes på soffan i bara underkläderna, men hela tiden ser hon betraktaren i ögonen med värme och tillgivenhet.
Den där blicken som upprepas gång på gång och utan förklaring blir väldigt laddad till slut. Det handlar nog om en långdistansrelation där vi får se den ena sidans webcambilder, men just att inget uttalas, att hennes blick inte förtas av någon förklarande text, är det som gör det hela väldigt suggestivt.
Nu på senare tid har bilderna börjat få namn, och är uppenbarligen tagna av partnern med en riktig digitalkamera, och det är fascinerande att se vad ointressant det blir med en gång. Hon är fortfarande söt och glad, men nu är inte kameran den enda eller ens den viktigaste kontaktpunkten med partnern, och då får bilderna en helt annan, mindre intim karaktär.
Kors i taket
Oasis nya singel The Importance of Being Idle låter som en låt som Supergrass inte riktigt hunnit skrivit klart (det behövs ett roligare solo och mer varierat slut). Det vill säga att den för att vara Oasis är helt otroligt bra.
Dessutom har de antingen bytt vokalist, eller så har Liam till slut lärt sig sjunga, för det var alldeles uthärdlig sång utan sneda glidtoner och "kaxiga" gapvokaler.
Otroligt. Snart skriver väl Tom Clancy en läsvärd bok, sen gör Luc Besson en film som inte är skitnödig och så lär sig Keanu Reeves att skådespela. Undrens tid är ju uppenbarligen inte förbi.
Bakom kulisserna
Hej till alla som trillar in via Aftonbladet. Känn er som hemma, men försök att inte ha sönder nåt i onödan (helst inga långa länkar i kommentarerna, t.ex. - då rasar sidan i Explorer). Ställ gärna frågor och kom med kommentarer, och välkomna tillbaka när andan faller på.
För den som är underlig nog att bli nyfiken på den bild som AB krävde in för att lägga upp länken hit, så har jag dechiffrerat detaljerna här.
Skriv om, skriv kort
Språkkunskaper och allmänbildning i alla ära, den egenskap som man nästan har mest nytta av när man är undertextare är fömågan att kunna komprimera. Rebecca från Mitt liv som populärkultursjunkie mejlar några frågor om min födkrok.
Ibland när det skämtas i teveserier hinner inte textremsorna med, förmodligen för att det går för snabbt och något skämt därför måste rationaliseras bort.
Exemplet som jag fastnade för igår var när Milhouse skaffar ett örhänge och Bart också gör det. Marge säger då "so if Milhouse would jump off a cliff..." varpå Bart säger "Milhouse jumped off a cliff?!" som om han också skulle vilja göra det. Skitroligt! Men inget av det kom med i textningen för att ett annat (tidigare) skämt redan låg där.
Varför blir det så och hur väljer man vilket som är "värt" att översätta och inte? Finns det en standardtid som varje textremsa måste ligga ute?
Man får plats med 37 tecken på två rader, och fyller man båda raderna ska texten ligga inne i minst fyra fem sekunder (gärna lite längre om meningarna är det minsta knepiga). Folk kan hinna säga väldigt mycket på fyra fem sekunder, så nog får man rationalisera bort en hel del. Som kortast kan en text ligga inne i två sekunder - i ytterst få undantagsfall kanske en och en halv. Just i Simpsons är det mycket skyltar och sånt som ligger i bild väldigt kort tid, och då brukar jag tillåta det även med den svenska texten.
Med tiden lär man sig vissa platsbesparande åtgärder. Jag börjar sällan en mening i en undertext så här: "Om jag går till...", utan hellre "Går jag till...". Då har man sparat tre tecken, räknat med mellanslaget. Funderingar som "I wonder what would happen if..." kortas allt som oftast till "Tänk om...". Som jag tidigare nämnt så är "ju" och "väl" enormt användbara förkortningsord. "Tycker om" blir nästan alltid "gillar", utom om det verklgien inte passar i ton.
Det är nog inte helt fel att ha lite copywriterbakgrund, som jag har, för där får man ofta höra "Kan du skriva exakt samma sak, fast på 60% av utrymmet?" Min kollega Henrik Elmér påpekade också att ståuppkomikervana inte är helt fel heller, eftersom man där gärna jobbar på att slipa ned varje skämt till sin absoluta kärna.
Sen den svåra frågan; Hur väljer man vad man skriver och vad man hoppar över? Det är helt och hållet en smaksak. I många av de Simpsonsavsnitt som gjordes precis innan jag fick ta över serien var det ofta hyfsat översatt, men inte särskilt kul. Översättaren hade valt att ta med informationen, men inte lyckats/orkat/velat få till själva skämtet, och som gammal ståuppkomiker blir jag galen på sånt.
Men ibland får man släppa det roliga och gå vidare, så är det bara. Det kan kännas surt, men det är ändå inte hälften så frustrerande som en perfekt formulerad rad som har 37 tecken, men där man ännu inte skrivit dit en punkt. Då är det bara att börja stuva om...och spara sina långa utläggningar till bloggen.
Uppdatering: David Weman påpekar att jag siktat lite lågt med fyra sekunder för 2 x 37 tecken. Det är närmare fem sekunder som gäller - minst. Till mitt försvar ska sägas att undertextningsprogrammen håller ordning på det där och varnar om en text ligger inne för kort (eller för lång) tid.
Hjo Låri
Kjell Häglund skriver om läkardeckarserien House MD som kommer i höst på Canal +.
Amerikanska fans och skribenter har gjort stor affär av att han pratar en heltigenom trovärdig amerikanska, och vi Laurie-fanatiker vet ju att han gillat och övat sig i dessa diftonger tidigare – i det sena 1980-talets A Bit of Fry and Laurie hade han en särskild förkärlek för att göra amerikaner, medan Stephen Fry aldrig gjorde en enda. Det var Hughs grej, redan då.
Nja. Det är då inte alls alla som kallar Lauries amerikanska heltigenom trovärdig. Jag är en klar avvikare från den påstådda enigheten, och det finns några fler - däribland Laurie själv. Den är hyfsad, och sitter till kanske 95%, men är behäftad med tillräckligt många småfel att de nog borde förklara den med en backstory. Jag förstår inte hur man kan tycka att den är perfekt - för mig är det där serien haltar (utom de CSI-rippade inälvsscenerna, som kan vara väl äckliga ibland), i ett "r" som inte skulle ha uttalats, en diftong som dragits till två stavelser, ett "a" som är för vasst...
Nå, det där är förvisso en smaksak och inget direkt empiriskt, men sen är det banne mig ren historieförfalskning från Häglunds sida.
Dels gjorde Laurie en tydligt usel amerikanska i ABoFaL, men det gjorde också den gode Stephen Fry, allra minst en gång.
MP3:ism
Jag har inte läst nån statistik i ämnet, men jag misstänker att MP3 (tillsammans med några andra format som WMA och Ogg Vorbis) snart är den vanligaste källan för folks musikkonsumtion i västvärlden.
Därför är det förvånande att alla MP3-spelarprogram - eller åtminstone de som jag har provat - känns som om de är framjäktade lösningar på ett nytt fenomen. Det är inget av de tiotal jag laborerat med genom åren som känns stadigt, lättnavigerat och flexibelt.
Varför finns det till exempel inget MP3-program som har funktionen "slumpa album"? Dvs. att den slumpar vilket album den ska spela, men sen spelar det i sin helhet, från första till sista låten, och sen slumpar ett nytt album.
Jo, jag vet att det sägs att det digitala formatet är både albumets och singelns död, att folk nu väljer just de låtar de vill höra från en platta och struntar i resten, men det finns likförbannat en hel del album som historiskt sett håller hela vägen, och många av dem har en noggrant uträknad låtföljd.
Över huvud taget tycker jag att uppfinningsrikedomen hos MP3-programmakarna är haltande. Det finns tonvis med funktioner som jag kan tänka ut som borde vara ganska enkla att programmera, men som inte finns - eller som ibland finns i ett enda program som sedan är halvdåligt i övrigt.
Det är inte ens det att jag vill ha det gratis, jag har betalat en hyfsad summa för Media Jukebox 8 bara för att den är otroligt bra på att hantera informationstaggarna i MP3-filerna. Som spelare är den på sin höjd hyfsad, och dessutom ful som stryk.
Och kom inte dragandes med iTunes; bortsett från partyfunktionen är den inte mycket bättre än nåt annat (informationshanteringsmässigt är den direkt usel).
Dagen efter dagen efter
I lördags firade jag - enligt en tradition som kommer från min frus familj - min 39,5-årsdag.
Dagen började på Gröna lund, med vänner och bekanta båd' gamla och nya. Vi roade oss med femkamperi och diverse åkturer, med mat och dryck som interpunktion. När dagen gick hem och ersattes av kväll, tog vi färjan till Gamla stan och ockuperade inre källarvalvet på Wirströms.
Som alltid efter en god fest, så gick dagen efter i hysschandets tecken. Idag är det dock mycket bättre (inte minst för att Michael Schumacher inte kom bättre än sexa på Silverstone).
Ett stort tack till alla som kom, ett beklagande till alla som inte kunde komma av olika skäl och en ursäkt till den som tillhör min krets men som på nåt vis lyckades att inte bli inbjuden (och vill man undvika dylika fadäser i framtiden bör man mejla och/eller ringa mig, så att man finns med i mitt mejlprogram och/eller min mobiltelefonbok).
Blogging as usual will resume i eftermiddag.
Uppdatering: av min kollega Henrik fick jag - passande nog för ett halvfödelsedagsfirande - en halv blomma. Den hamnade sedan i Johnnys väska, och eftersom ett visst rus lägrat sig över de flesta deltagare då vi skiljdes åt, så glömde vi detta. Men Johnny plåtade den i alla fall, och det är den ni ser till vänster.
Jag fick även Ozzys autograf, men det är en annan historia.
Smärta av dental natur
Efter en tandvärkshelg, så har jag nu befriats från min övre vänstra visdomstand. Så jag försöker jobba, samtidigt som jag spottar lite blod.
Dessutom är huskatten Maveric nykastrerad, så min stackars fru har två patetiska sjuklingar att se om.
Därför är alltså Simpsons 1603 uppskjuten till imorgon, och ska in samtidigt som Letterman. Tjohej. Jag har tio timmar på mig att texta 65 minuter material, så det blir lagom stressigt.
Väntbonus: How to teach non-Swedes about "sair-screevning".
Allt är tillåtet i ugnskrig
Rubriken är en direktöversättning av Simpsons 1602, All's Fair in Oven War, Som tur är behöver titlarna sällan översättas till svenska.
I det här avsnittet hittar Bart och Milhouse ett par gamla nummer av Playdude med bara artiklarna kvar (eftersom Homer drar till med den gamla dängan om att han läser tidningen för artiklarna skull) och försöker leva ungkarlsliv enligt Playboy 1965. Frågan är vad jag ska kalla Playdude - det kanske får stå som det är.
Sen den här:
Bart: Be there or be square
Ralphie: I want to be a triangle!
Jag hade redan skrivit "Den som inte kommer är en tråkmåns" när lille idiot-Wiggum (som stått för många, många klassiska Simpsonsrepliker) dyker upp. Kanske kommer han vilja vara en kulmåns?