Utropstecken!

Jag vet inte om det beror på att tonen är extra uppskruvad eller om det är mitt sinne för tonfall som ändrats, men jag måste verkligen kämpa för att inte varannan rad ska sluta med utropstecken i de Simpsonsavsnitt jag håller på med just nu.

Utropstecken gör ju att saker och ting ser enormt skrikiga ut, och Terry Pratchett hade rätt i att en person som använder sju utropstecken efter en rad förmodligen är sjuk nog att också ha kalsongerna på huvudet.

Men det är fullt möjligt att avsluta rader med bara ett enda utropstecken, men göra det lite väl ofta. Jag har en bok som jag plockade upp på nån enkronasloppis som heter Tro det om du vill och som innehåller diverse rekord och otroligheter. Jag överdriver inte om jag säger att två tredjedelar av alla meningar i den boken avslutas med utropstecken, vilket gör den fullständigt oläslig.

Dyrt, sa Bull.

Bild ur tidningen Gear ("Prylar" dög uppenbarligen inte som titel på den svenska upplagan).

PSP:n kommer antingen att vara otroligt mycket dyrare i Sverige än jag trodde, eller otroligt mycket billigare (om de menade 1 100). Jag betalade knappt 2 000 spänn för min amerikanska PSP. Den är ganska så stryktålig, förresten. Särskilt om man skaffar en läcker dekal att skydda den med.

Å andra sidan, i samma spalt påstår de att en Gamecube kostar 6 800.

Skuggboxning

Jag har massor med kompisar som skriver rätt uselt, och det håller jag inte för ett ögonblick emot dem. De är nämligen varken skribenter, författare, copywriters, poeter, textförfattare eller ens aspirerande sådana. Språket är inte deras arbetsredskap, så det finns inga direkta skäl till att de ska kunna mer än göra sig hyfsat förstådda i skrift, och de skriver inte så ofta att de råkar lära sig av bara farten.

Men jobbar man med språk är det knappast ett orimligt krav att man skulle klara nians standardprov i svenska.

Därför blir jag tokig när Linda Skugge får alldeles legitim kritik, och vägrar att bemöta den eller ta den till sig, utan istället uppför sig som en åttaåring. Hon har fått ett mejl där en kille skriver:

För mig är det helt ofattbart att en vuxen kvinna skriver så som du gör och som dessutom livnär sig på sitt skrivande. Jag vill inte livnära mig på skrivandet, jag är inte ens intresserad av att skriva, men att ett sånt uselt språk kommer in i tidningarna är ju märkligt. Vad vill ni på Expressen uppnå? Försöker ni bryta ned språket med uselhet och banalism?

Det kallar jag en kille med hjärtat på helt rätt ställe, och dessutom är hans kritik saklig och med tydliga illustrerande exempel (även om han missat klassikern "Så får ni sex killar"). Det är faktiskt en intressant fråga varför Expressen anser att man ska kunna inneha en post där man efter 12 års arbete inte behärskar sitt arbetsredskap. Skulle man tolerera det på nån annan avdelning?

Inte ens i det inlägg där hon - ack, hybris; ditt namn är kvällstidningsskribent - hävdar att hon skriver bra får hon ihop meningarna.

Jag har en smygande känsla av att det är bara i Sverige som det skulle tillåtas - eftersom det anses fult och elitistiskt att bry sig om språk här. Jag må i utländsk press ha läst en del skribenter som är lika usla stilister som Skugge, men då har de antingen kunnat bilda meningar eller haft redaktörer som har sett till att deras texter korrekturlästs ordentligt.

Så hur bemöter Linda Skugge en kille som uttryckligen skriver "Jag vill inte livnära mig på skrivandet, jag är inte ens intresserad av att skriva"? Jo, genom att lipa, "Jag jobbar på Expreeeeeessen. Det gör inte duuuuuuu":

Här är en kille som skriver så himla bra och han är så arg för att han inte också får jobba som skribent. Alla ni chefer som vill anställa honom, maila mig så sätter jag er i kontakt:

Antingen så ljuger hon till det för att kunna försvara sig, eller så är det lika illa ställt med henne läsförståelse som med Virtanens.

Sätt dig i själv i kontakt med en lärobok i grundskolesvenska, Linda.

Uppdatering: hur djävla rädd är man om man släpper fram ett sånt här mejl om nån som kritiserat en?

1 klar, 17(?) kvar

Då var Skräckens trädkoja XV lämnad. "Dust for prints/prince"-skämtet fick mindre elegant, men uthärdligt bli så här:

-Vad gör vi med kroppen?
-Obducera...

-Vad då?
-Ob du ser att kroppen syns...

...se till att täcka den när prinsen kommer

Aningen forcerat, men vad gör man?

"What the Family Circus?" blev "Vad i fridens liljor?" med efterföljande (som jag nu när jag skriver tycker är uselt, men det är redan lämnat): "Ännu en syn som kommit till byn". Usch.

Nåväl, arbetet med 1602, All's Fair in Oven War har börjat. Än så länge är det begreppet "walk-in" som jag har svårt att få till. En walk-in closet är ju en klädkammare, men vad är då en walk-in microwave? Mikrokammare låter helt fläppo.

One woman possee

Ju mer jag lyssnar på The Herbalisers Generals och ju mer jag söker på nätet, desto mer övertygad är jag att var och en av de fem gästrapparna är fejk. Dels är Jean Grae en rappare med en enorm bredd, och som är känd för att jobba under olika alias och roller, dels tycker jag mig höra att rösterna är aningen behandlade och dels går det inte att hitta information om en enda av de här gästerna på nätet, annat än att de medverkat på just den här singeln.

Det sistnämnda skulle jag kunna tro på om det gällde en rappare eller två, men att fem stycken skulle kunna hålla sig undan en enda liten notis på nätet innan de dyker upp ihop och dessutom alla är väldigt duktiga verkar mer än osannolikt (bortsett från det där med tolvåringen som jag nämnde innan).

Tufft gjort, i alla fall. Det är inte för inte som Jean Grae kallas för "Jeanius".

Ögonblicksbild

Eftersom de inte levererar på just måndagar tar jag och frugan och traskar ned till Maistrogrillen (jo, de stavar så) här i Katrineholm.

Medan vi väntar på maten ser jag att den medelålders snubben i svenska landslagströjan har ett ihopvikt Aftonblad framför sin kebabtallrik, medan han läser de numera rosa sportsidorna.

Jag reser mig, lyfter tidningen en bit från bordet och frågar, "Får jag låna den?" Inte "får jag ta den ifrån dig så att du aldrig får se den igen?"

Efter fyra sekunders tystnad och förvirring över att ha blivit tilltalad av en vilt främmande människa blir svaret. "Nej. Den är min."

Okej. Förlåt att jag försökte blåsa dig på en tia. Tur att min diaboliska plan sköts i sank av din snabbtänkthet. Enjoy your kebab plate, dude.

Skräckens trädkoja #15

Årtes första Simpsonsavsnitt innehåller bara en riktig knepighet, resten är tonfallssaker och detaljer. Den riktigt svåra biten är i den delen av avsnittet som utspelar sig i 1890-talets London (med några riktigt gräsliga "brittiska" dialekter från Simpsonsskådisarna) när Wiggum på bårhuset säger till en av sina assistenter:

W: Dust her for prints.

E: What does that mean?

W: The Prince is coming by and I want her clean when he looks her over

Problemet är dels att det är en svår ordvits att få till, men också att det vore skönt att behålla referensen till prinsen om det går (eftersom han ju är en av de många misstänkta för Jack the Ripper-morden).

Sen nämner man, bland annan läbbig engelsk mat, "head pudding". Min första reflex är att det är en blandning av head cheese och blood pudding, men det låter osannolikt. Googling leder till en hel del svar, få särskilt samstämmiga, och inget av dem med ett svenskt namn. Som tur är ligger den här rätten mitt i en lista, och då går det alltid att kapa den vid behov (det som finns i början och slutet bör dock alltid vara med, bara det får plats).

Den andra matfrågan är modern, och gäller en brödtyp: Country Parmesan. Vi har inget direkt motsvarande i svenskan, men tanken är att det är ett lyxigt, lite finare bröd.

Sen är det lite syntaktiska saker med den gode Ned Flanders. Han har ju ett ganska eget sätt att tala, och det är inte alltid man kan skildra det på svenska. Här utropar han "What the Family Circus? The second premonition came to fruition" Den första är svår, eftersom helylleserien Family Circus inte är känd i Sverige, och rimmet i den andra meningen är inte heller helt enkelt. Det enkla vore att skriva nåt i stil med "Vad i hela fridens namn? Den andra förutsägelsen slog in", men då försvinner det roliga fullständigt.

Och till sist en av de mer subtila flanderismer jag sett, från när Ned ligger i sjukhussängen efter att ha fått ett bowlingklot i huvudet: "Concussion...diddly, haemorrage...doodly, injury...bodily". De första två är typiskt Nednonsens, medan den sista är mer medicinsk samtidigt som den passar fonetiskt med de första två. Hrm.

Nåväl, det mest är gjort, och jag har en dag på mig att grunna på ovanstående (medan jag börjar texta en dokumentär om stavningstävlingar i USA).

Gula faran

Som brukligt vid den här tiden på året är det nu dags för mig att ta itu med The Simpsons. Man har nått säsong 16, som är den tredje säsong som jag fått ynnesten att undertexta (jag gjorde dessutom halva säsong 13). Jag ska försöka skriva rätt aktivt om arbetsprocessen här på bloggen (ställ gärna frågor i kommentarerna eller via mejl). Kanske kan ni som läser här hjälpa mig med vissa svårigheter.

Den som inte vill få något som helst avslöjat om den kommande Simpsonssäsongen (som börjar sändas på TV3 på lördag) bör alltså sluta läsa här och vara väldigt försiktig med att läsa den här bloggen under de närmaste tre månaderna.

Avsnitt ett är Treehouse of Horror XV, med delarna The Ned Zone där Flanders blir synsk, Four Beheadings and a Funeral med Lisa som Sherlock Holmes och In the Belly of the Boss där en krympt Simpsonsfamilj ger sig in i Mr Burns kropp på jakt efter Maggie.

Jag har digitaliserat 1601 och 1602, som ska lämnas på tisdag och fredag, respektive. Jag sätter igång med 1601 nu, och bör ha en grovöversättning klar till ikväll, sedan blir det till att brottas med de svårare vitsarna.

Wish me luck.

Pojkar, generaler, kassetter, teaser

Veckans två mördarsinglar är Boys will be Boys av The Ordinary Boys och Generals av The Herbaliser.

Den förstnämnda är poppig ska av brittiskt 80-talssnitt, som låter bra mycket mer Specials och The Beat än Madness. Nu förstår jag varför Terry Hall var med i deras förra video. Tyvärr låter albumet Brassbound lite väl Clashigt ibland. Länk till videon.

Den sistnämnda är det första Jake Wherry och Oliver Teeba släppt sedan 2002 års lysande Something Wicked This Way Comes (som ändå var deras svagaste hittills), och den följer deras grundrecept: filmmusiksanstruken trip hop med duktiga gästrappare. Här är det fem stycken, även om jag undrar om de är nån sorts Gorillaz-liknande påhittade typer, för kan det verkligen finnas en grym 12-årig tjejrappare som kallar sig MacGuyver? Länk till utdrag ur videon. Länk till radioversionen av låten. Albumet Take London är inte heller en besvikelse. Den ende som förstår agent- och deckarmusik lika väl som de här killarna är Barry Adamson, sen är de satans bra på dansmusik också. En potent kombination.

Sen några länkar från en av mina favoritproffsbloggar, Musicthing:
80-talsbergsprängare med inbyggda syntar.
Hemmabyggda kassettdäck för disckjockeys.
Kassettsamlare.
Svenska Track-kassetter!
Gitarr som matchar mössan jag länkade till förut.

Snart: mer om Madeleine Rosenberg Cohen.

Lista #4

Äkta eller påhittade svenska titlar på utländska filmer?

1. Dödligt försvar
2. Dödlig deadline
3. Dödlig post
4. Dödligt hjälpsam
5. Dödlig adress
6. Dödlig sömn
7. Dödlig utväg
8. Dödlig utgång
9. Dödlig utfart
10. Dödligt utspel
11. Dödligt jagad
12. Dödligt levande
13. Dödligt protokoll
14. Dödlig förbindelse
15. Dödlig förälskelse
16. Dödlig kärlek
17. Dödlig otrohet
18. Dödlig trohet

Rätt svar om en dag eller två.

Tider, tänder, siffror, serier, etc.

För den som bryr sig, har jag gått från att texta The Late Show with David Letterman måndag, onsdag och fredag till onsdag, torsdag, fredag. På det viset får jag i alla fall sammanhängande ledigheter när det av nåt skäl inte finns andra jobb att tillgå.

Skönhetssalongen i min kåk har en skylt utanför dörren där de annonserar: Permanent ögonfransfärgning (håller upp till sex veckor). De tolkar uppenbarligen ordet "permanent" aningen mer flexibelt än vad jag gör.

Om man är hos tandläkaren och sköterskan säger "då ses vi nästa gång onsdagen den 15:e" och det är tisdagen den 14:e, är det så djävla fel om man får för sig att det är minst en vecka bort eftersom hon inte har vett att säga "i morgon"?

Avsnitt nio av Numbers var bara lite bättre. Fortfarande är manusförfattarna antingen slöa eller rejält puckade.

Warren Ellis City of Silence är bland det bästa (och mer obehagliga) jag läst på länge. Torrent här för den som vill prova på.

Lista #3

Textrader ur Kentlåtar som antagligen skulle funka mindre bra som raggningsfraser

1. Varför är du som jag?
2. Kan du några fler runda ord att imponera med?
3. Jag har inga vänner kvar. Visst är livet underbart?
4. Jag är ljusår från vanställd och skelögd.
5. Du tar så lite plats.
6. Framför tv:n blir vem som helst ful.
7. Min klocka har stannat under dina ögonlock.
8. Jag sparar allt du slänger.

Nuffror

Jag har fått tre avsnitt av den rätt så färska kriminalserien Numbers att texta åt TV4. Jag hade hyfsat höga förhoppningar om serien; grundidén att använda sig av matematik för att lösa kriminalfall är rätt originell och rollbesättningen är riktigt bra med Rob Morrow från Northern Exposure, David Krumholtz från Freaks and Geeks, Judd Hirsch från Taxi, Sabrina Lloyd som spelade Frankie i Ed och den alltid sevärde Peter MacNicol.

Jag började med avsnitt 8, Identity Crisis - och den som inte vill få handlingen avslöjad i förväg bör sluta läsa nu, och återkomma hit efter att de sett avsnittet som sänds fredag 21.00. Eller inte.

Jag har ingen aning om hur de första sju avsnitten var, men efter det här undrar jag om manusförfattarna har stressats av något, eller om själva grundidén "CSI plus A Beautiful Mind" bara helt enkelt inte håller. Avsnittet handlar om ett mord på en finansrufflare vid namn Trevor Riley. Mordmetoden överensstämmer exakt med mordet på en kvinna vid namn Lisa Bayle 15 månader tidigare, men den förmodade mördaren sitter inlåst.

Trevor Riley ska ha skickat ut mejl till ett investmentbolags kunder, utgett sig för att vara från investmentbolaget och bett om inloggningsuppgifter för deras konton. Enligt Numbers skulle detta kallas för "spoofing". Egentligen heter det "phishing" (man kan förvisso använda sig av spoofing när man utför phishing, men det är en annan sak). Nåväl.

Seriens mattesnille hävdar nu att Riley är "väldigt smart" och ska ha hållit på med "ett klassiskt pyramidspel" genom att använda inloggningsuppgifterna och ta två dollar från ett konto, sedan ta två dollar vardera från två andra konton och betala tillbaks till det första kontot. Sedan ska han ha tagit två dollar från fyra konton och betalat igen till de konton han tog pengar ifrån i steg två. Efter 19 sådana exponentiellt ökande transaktioner ska han ha haft 524 288 dollar som han sen tänkt sticka med.

Det är på intet vis ett klassiskt pyramidspel. Det är onekligen en pyramid, men en helt onödig sådan. För det första så skulle hans lilla phishing-tricks behöva generera närmare 400 000 användarnamn och lösenord för att få det här att funka. Det är inte bara osannolikt in extremis, det är också en logistisk mardröm att administrera en sådan mängd konton för ett helt idiotiskt bedrägeri.

Med 400 000 användares loginuppgifter skulle man till exempel kunna utöva rätt saftig utpressning mot banken, eller bara rakt av tömma de konton med mest pengar i...eller - om man nu ska följa seriens "logik" - bara helt enkelt ta två dollar från varje. Det sistnämnda skulle ge mer pengar, vara enklare att göra, och göra en precis lika efterlyst.

Ologiskt och dumt, alltså. Och då ska vi inte ens tala om tjafset kring fingeravtrycken...

Men beviset för att kvalitetskontrollanten somnat för länge sedan kommer mot slutet, när de sammanfattar handlingen hittills genom att berätta för varandra sånt som alla i rummet redan vet. De diskuterar den numera misstänkte Mark Andric, som man tidigare mött vid Trevor Riley-mordet, då han bodde granne med den döde. Han hävdade när de besökte honom att han var och såg opera när Rileys kropp hittades.

Nu säger den kvinnliga FBI-agenten "Andric sa att han var på operan när de hittade Lisa Bayles kropp". Hon har helt fel - när de träffade personen ifråga frågade de inte om Lisa Bayle eftersom han inte var misstänkt. Jo, jag lovar - de tar fel på mordoffer.

Jag förstår att man kan göra en sån manusmiss - det är hyfsat lätt hänt. Men att det går igenom repetitioner, omtagningar, scriptans koll och redigering ända till sändning är helt otroligt. Nu ska jag börja med avsnitt nio - vi får se hur det går.

Even Better than the Real Thing

Fimpa Virtanen (inte Fimpa, Virtanen).

Andreas Ekström om Drakbloggseffekten. Fast nog är det väl snällt att kalla Skugge för "bitvis hyfsat läsvärd". Som att kalla benbrott för "bitvis hyfsat trevligt", ungefär.

Bonus; Fler retronymer. Snygg mössa. Daves skivsamling.

Lista #2

Möjliga titlar om andra skivor på dagensskiva.com:s lista över Bästa svenska skivan någonsin inspirerats av vinnaren.

1. Kent, "...och Hagnesta Hill"
2. Ebba Grön - "..and we're only in it for the drugs
3. Ebba Grön, "Kärlek, uppror och..."
4. Bo Hansson, "Sagan...och Ringen"
5. Ulf Lundell, "..och vassa eggen"
6. Eldkvarn, "...och himmelska dagar"
7. bob hund, "Jag rear ut min själ! ...och allt skall bort!!!"
8. Håkan Hellström, "...och inget komma före tilltalet 'Göteborg'"
9. Paus "..."

Retronymicon

Det var nån gång tidigt på högstadiet som jag upptäckte att ordet "synonym" hade några användbara kamrater: homonym, antonym och akronym (som min svensklärare envist hävdade skulle kallas initialord).

Nu har jag stött på ett av de mest förtjusande tillskotten i den här ligan: retronymen. Ett ord (eller snarare en term) som skapats för att klargöra något som inte tidigare behövde klargöras. Som akustisk gitarr, till exempel. Innan den elektriska gitarren gjorde sitt intåg i musikvärlden hade det varit en tautologi att påpeka att en gitarr var akustisk, ungefär som att man inte behöver säga "usel Bon Jovi-låt" förrän den dag då New Jerseys pudelrockare presterar något bra.

Lista #1

Ulf Lundell-låt eller svenskt bloggnamn?

1. Rationalisten
2. Warum all this black stuff?
3. Deltidsharmonisk
4. Sänd mina rötter regn
5. Dicks Spitfire
6. Frihetens vingar
7. Projekt 47:73
8. Sniglar och krut
9. I hjärtat rebell
10. Idiot City

Rätt svar om en dag eller två.

Uppdatering: 2, 5, 8 och 10 är Lundellåtar.

Defålt sätting

Aftonbladet lät för nåt tag sedan läsarna rösta på sin favoritserie. Det här är botten på listan. Kolla in det näst sista namnet.

Varför är det ett stort i mellan "mord" och "sinnet"? Min gissning är att det beror på att Word ofta - om man inte stänger av funktionen - automatiskt rättar det till ett stort I enligt amerikansk princip.

Ich bin ein Schwede

Jag gillar Sverige. Uppenbarligen, för det här klimatet borde egentligen ha skrämt iväg mig för länge sedan. Med tanke på hur många gånger jag lämnat landet och alltid kommit tillbaka igen, så finns det väl nåt som drar.

Hur som helst så gillar jag det här som en helgdag, eftersom det är en profan sådan. Religiösa helger gör mig alltid lätt illamående, eftersom de känns som en rest av en ganska torftig vidskeplighet som vi borde ha lämnat bakom oss.

Därmed inte sagt att nationalism är så djävla toppen, det heller. Jag känner mig personligen inte särskilt svensk. Jag är född här och har bott här i ungefär 3/4 av mitt liv, men det är mycket som tillskrivs den svenska folksjälen som jag inte känner igen, eller vill kännas vid

Men nog kan man fira Sverige utan att därmed säga att allt utanför dess gränser suger. Det ska jag göra idag, med köttbullar som en välkommen-hem-middag åt min fru.

Drakbloggar, sista kapitlet.

Det är inte det att man inte "får" blogga om man är redan etablerad journalist, inte alls. Jag skiter i om folk är nybörjare eller amatörer, så länge de presterar nåt bra - men det är klart att man kan ställa lite högre krav på nån som får betalt för det. Som att de t.ex. ska behärska det modersmål som är deras yrkesredskap. Jag vet, jag är kinkig.

Vad det handlar om är att om man påstår att man bloggar, så bör man kanske ha en aning eller ett hum om, ett litet mått känsla för vad det innebär. Det är bara det, varken mer eller mindre.

När jag under det glada nittiotalet jobbade som ståuppkomiker fanns det hur mycket jobb som helst. Då dök det upp lea b-skådisar som Johannes Brost som samlade ihop några gamla insändarvitsar och kallade det för ståuppkomik.

Bara för att man står bakom en mick och snackar är det inte stand up, även om folk garvar.

Bara för att jag och fyra kompisar går upp på Faschings scen och bankar på varsitt ostämt instrument så blir det inte jazz.

Bara för att man skriver vad skit som helst och publicerar det i omvänd kronologisk ordning är det inte en blogg.

Det handlar om att en term som tidigare betecknat ett visst sorts fenomen nu förskjuts - kanske för evigt - till att i svenskan betyda "tafflig nätdagbok utan omvärldsförankring".

Och Skugge hajar noll, såklart.

Virto påstår sig ha läst Cronemans spalt. Då återstår frågan: saknar han läsförståelse, eller låtsades han missförstå den? Det är det som kallas Reagan's Dilemma: dum eller oärlig?

Nog om de där jönsarna. Jag jobbar just nu under täckmantel i fiendeland och förbereder This is Radio Supertrevligt. Vi får se hur det går.

Musikfrågor

1) Hur stor datamängd på din(a) dator(er) upptas av musikfiler? alt. Hur många cd- och vinylskivor äger du?

60,5 GB/c:a 500 cd-skivor

Räknar jag bort standup och annat talat har jag 791,5 timme musik på datorn. Det räcker ett tag. Mer än en månad i sträck, faktiskt.

2) Senast inhandlade skiva?

Eleven - Howling Book
Sorgligt underskattad rockduo med många kända kompisar

2) Senast spelade låt?

Kula Shaker - Hey Dude
Oförtjänt dissad flumrock

4) Nämn fem skivor som betyder mycket för dig.

Yes - Close to the Edge
Ett mästerverk som fortfarande visar nya sidor 21 år efter första lyssningen

Prefab Sprout - Jordan: The Comeback
En poptemaplatta om Michael Jackson, Elvis, Jesse James och Gud

Momus - Poison Boyfriend
Intellektuell cynism och svart humor har aldrig låtit vackrare

Squarepusher - Hard Normal Daddy
Vände totalt upp och ned på min musikvärld

Discipline - Unfolded Like Staircase
Symfonirock old skool-stylee, utan att kopiera

5) Nämn tre låtar som inte finns med på skivorna ovan, men som betyder mycket för dig

Yes - Gates of Delirium från Relayer
En låt jag aldrig trodde jag skulle få höra live. Jag grät bägge gångerna.

Lalo Schifrin - Secret Code från Whole Lalo Schifrin Goin' On
Den som fick mig att inse att agent- och deckarmusik var nåt att samla på

Chayya Chayya av A.R. Rahman från Dil Se...
Första steget in i Bollywood

6) Utse tre personer att skicka vidare frågorna till

Hakke, Emma, Johnny

Katolska präster man står ut med

Fader Ted och hans vänner dyker upp på SVT 1 från och med 22.55 ikväll. Manus av ett geni: Graham Linehan som också låg bakom Black Books och Big Train, och titelmelodi av ett annat; Neil Hannon, bättre känd som The Divine Comedy.

Det här är i mitt tycke den bästa brittiska sitcomen sedan Fawlty Towers, och även om Father Ted drar mer åt det absurda, så finns det ändå några beröringspunkter. Just det att det egentligen är rätt traditionell humor, men spikad och förädlad på ett sätt som man bara inte kan få till om man gör 24 avsnitt om året.

Värd att se av flera skäl, men ska man dra ned det till ett enda, så är det Ardal O'Hanlons mästerliga prestation som fader Dougal, en man vars naivitet bara överträffas av hans enfald.

Missas på egen risk.

Tumregler för agnar och vete

Det har formligen exploderat fram svenska bloggar (framför allt under mitt tvåmånadersuppehåll), och det finns egentligen ingen som helst möjlighet att kolla alla om man inte är både arbets- och sömnlös. Jag håller mig till ungefär samma skara som innan, men ibland kollar jag in nyligen.se bara för sakens skull, trots att jag räknar med att en bra blogg kommer att märkas via andras länkar, osv.

Följer man några enkla regler blir det lättare att sålla (även om det inte är hundraprocentigt, som alla tumregler). Följande går bort automatiskt:

Ordet "blogg" i namnet.

[Bloggarens namn/personligt pronomen]s tankar, funderingar, åsikter, liv, vardag eller synonym därav.

[Bloggarens namn/personligt pronomen] funderar, skriver, tycker, orerar eller synonym därav.

[Bloggarens namn]s [ämne]sblogg

Orkar folk inte ens kläcka ett hyfsat namn är sannolikheten låg att de har så mycket annat att komma med heller (ska jag säga - den här sidan hette Supertrevligtbloggen i ett par dagar).