Om böcker

Hakke från Hakke snackar skickar på mig en stafettbatong.

1) Hur många böcker äger du?

Alldeles för få. Eftersom jag gjorde mig av med allt utom kläder och cd-skivor när jag lämnade landet 1998, så är det inte mer än kanske 60-70 stycken idag. Skulle man räkna med böcker som ligger i källar- och vindsförråd och hos gamla flickvänner och bekanta så är det säkert tusentals.

2) Senast köpta bok?

Baroque Cycle Volume 1: Quicksilver av Neal Stephenson

3) Senast lästa bok?

Senaste bok jag läst i eller senaste bok jag läst klart? Just nu är det de här som ligger på nattduksbordet:

Swords Against Death av Fritz Leiber
Options av Robert Sheckley
The Bridge av Iain Banks
Yes, But What Does it Mean? - Exploring the Music of Yes av Thomas J. Mosbø

Senast läst klart:

American Gods av Neil Gaiman

4) Fem böcker som betyder mycket för mig (m.a.o. böcker jag läst minst tre gånger)

Book of the New Sun av Gene Wolfe
Illuminatus av Robert Anton Wilson och Robert Shea
Hitchhikers Guide to the Galaxy av Douglas Adams
If on a Winter's Night a Traveller av Italo Calvino
Farlig Midsommar av Tove Jansson

5) Utse 5 personer som också ska besvara dessa frågor

Nej, hela svenska bloggosfären verkar ha fått den här frågan. Istället kommer jag att skicka vidare en annan serie frågor imorgon.

Lindas gruppsextips?

Jag hade inte tänkt skriva om mer kvällsblaskornas b-bloggare på ett tag, men så råkade jag se den här rubriken. Linda Skugge spikar kompetensnivån.

Om drakbloggar på annat håll

Blind höna gör en för kvällsbladens b-bloggare förödande jämförelse med The Guardians bloggar.

Nästa: Bandhagen (vars titel för övrigt borde skickas till SL som ett exempel på var de ska sätta sitt kolon i rulltexterna på tunnelbanan) om b-bloggarnas fördummande tillbakagång till nittiotalet.

Notiser från en ö (på god väg in på min bloggrulla f.ö.) tar bladet från munnen:

Nu säger jag det! Håll i er! Expressens bloggar är överlag dåliga! Inte bara Linda Skugges!

Drakbloggning, del tre

Som sagt, det är nollkoll som gäller på kvällstidningarnas bloggar. Linda Skugge kommenterar ett Virtaneninlägg och länkar till hans förstasida. Allvarligt talat, skulle nån ge henne en motorsåg i present vore hon enbent inom en halvtimme.

Men eftersom hon nämner Croneman, så söker jag på sidan och hittar inlägget - en metod som dock inte funkar nu såhär två dar senare. Skugge kallar det för roligt skrivet - hon har uppenbarligen större uppskattning för det tragikomiska än jag. Läs det gärna och kom tillbaka sen.

Fredrik Virtanen försöker sig alltså på ett genmäle till en spalt Johan Croneman skrev i DN i onsdags. Den finns tyvärr inte på nätet (där den rimligen hör hemma) och jag missade den, så det blir till att rota i pappersåtervinningskassen. Det intressanta med att läsa Cronemans spalt efter att ha läst FV:s svar är att inse att antingen är Virtanens läsförståelse katastrofal, eller så låtsas han missförstå texten för att få en angreppsvinkel.

Virtanen tror (eller låtsas tro) att Croneman angriper bloggandet som fenomen, vilket han inte alls gör. Tvärtom så är Johan Croneman positiv till bloggfenomenet. Det han kritiserar är stormedias sena och missriktade påhäng, precis som när damtidningarna en gång i tiden tog grungen till sitt hjärta. Låter det sistnämnda resonemanget bekant? Jodå, FV tog det och vände på det enligt sandlådelogiken "Varför pratar du om dig själv fööööör?".

Den som någonsin tillhört någon ungdomsrörelse, som varit punkare, hårdrockare, syntare eller nåt annat sånt känner till de där jobbiga eftersläntrarna. De som dyker upp sent i rörelsens livscykel och säger sig ha varit med från allra första början fastän man vet att de hade mittbena och pilotglasögon förra terminen. De som har otroligt skakig koll men som ofta och gärna ska läxa upp folk om "hur det egentligen är". Här är en av dem:

Eftersom blogg är nåt nytt för DN så sågar skribenten detta nya fåniga påfund. Allting nytt är av ondo. Allting nytt är dåligt. Allting nytt är farligt och meningslöst. Ned med allt! Kom tillbaka Blå Tåget!

(Jag är osäker på hur det går till när man "kommer tillbaka Blå Tåget", men skit samma.)

Pressar man Virtanentyper så får man förvänta sig en våldsam reaktion, och ofta en som avslöjar hur djup osäkerheten är. Det är därför man vet att Croneman träffat rätt - Virtanen spottar ur sig nåt hätskt, ogenomtänkt och reflexivt som avslöjar att han inte ens vet vad det är han argumenterar emot. Bara det att Virtanen använder "blogg" i singularis är oerhört betecknande. Byt ut det mot "tidning" och se hur otroligt fel det blir; Eftersom tidning är nåt nytt...

Virtanen angriper DN för att de inte skriver om populärkultur när de nyligen haft en schlagerblogg (som levt upp till bloggbeteckningen, f.ö.) och t.ex. skrev ett helt uppslag om västernserien Deadwood (ja, förlåt - den orkade inte Virto titta på för det var "för många karaktärer"). Och inget av detta hör till ovanligheterna.

Nej, Fredrik Virtanen, bloggosfären varken behöver eller vill ha dig som försvarare. Det blir bara pinsamt för alla inblandade, ungefär som när Robert Wells ska rocka loss.

Syntax error

Windows Media Player på Mac OS X.

Att "vara med" är ju slang för att ligga med, så man undrar om den ådragit sig nån sorts könssjukdom.

Lintzerpe

Månhus beta har plåtat en intressant textremsa på Canal+.

Ett riktigt luftlågeögonblick, kan man säga.

Uppdatering: mer info förmedlat av samma källa som ovan på http://www.moonhouse.se/posts/664

That's not writing, that's typing

Flest bloggar i svensk press? Sällan har väl uttrycket "kvantitet före kvalitet" varit så adekvat.

Jag har funderat på det här ämnet under den gångna veckan och försökt komma fram till ett resonemang som verkar sansat och genomtänkt, men jag orkar inte längre. Det får bli så här:

Drakarnas "bloggare" kan dra åt helvete.
Långt åt helvete.

Det vore väl en sak om de försökte. Om de läst på, och sedan försökt förstå varför de bloggar som är störst i Sverige är just störst. Eller om de hade börjat anonymt på Blogspot och byggt upp en publik på...vågar jag ens säga det?...kvalitet.

Med all önskvärd tydlighet visar det sig nu att de flesta journalister som har fått i uppdrag att haka på "den nya heta trenden" dels inte har en aning om vad en bra blogg är, och dels har haft en sjuhelvetes hjälp av redaktörer genom åren.

Av Expressens knippe bloggar är det bara en som är riktigt läsvärd och skulle stå sig i ärlig konkurrens med andra svenska bloggar: Lars Lindströms. Cecilia Hagen kan i och för sig skriva och har den vane kåsörens handlag (och vem som helst som använder uttrycket "anno dazumal" får plus av mig), men det är inte mycket till blogg.

Resten är en sörja av internreferenser, meningslösa privatfakta, utvikningar utan mål, plattitydobservationer och riktigt usel formatering. Man citerar mejl så att det ser ut som man själv skrivit dem, klistrar in text med radbrytningar i, börjar nästan aldrig på nytt stycke ordentligt och verkar inte ha ett hum om vad som gör en text läslig, begriplig och tillgänglig för ögat.

Linda Skugge - som har jobbat nästan uteslutande med att skriva i minst femton år, säkert mer - visar sig ha ännu sämre språkhantering än hon visat prov på i sina tidigare spalter. Hur det går till förstår jag inte - det finns väl inte plats i skallen för enklare skrivregler bland all ångest, rädsla och missriktad ilska.

Vad jag vet har Aftonbladet än så länge bara en endaste blogg. Det är där den tidigare omnämnde Hr. Virtanen får vika ut sig i taffliga stycken om hur jooooobbigt det är att sluta röka. I skrivande stund är det dessutom det här inlägget som är det senaste, ett där han på fullaste allvar beklagar sig över att han skriver långt. Tanken svindlar, eftersom han sällan skriver mer än ett stycke text i taget, om än med många halvradbrytningar i - men det är väl så i kvällstidningsbranschen; små ord, korta stycken och enkla tankar.

Men vad förväntar man sig av nån som kallat briljanta Arrested Development "en serie som får smarta människor att känna sig smarta" (inte "intellektuella", nota bene), och menar det som kritik samtidigt som han hyllar den pinsamt svaga Vänner-spinoffen Joey? Självutnämnt dum, således. Jag antar att det har slagit honom att det är bättre att förekomma än att förekommas.

Framför allt undrar man vad kvällsbladens syfte är med att låta sina skribenters papperskorgsmaterial publiceras så här. Det är som en oändlig ström feltagningar från en film, men bara just dem där inget kul händer, utan nån bara missar repliken och tar om eller micken syns i bild.

Sensmoralen är att redaktörer är underskattade vardagshjältar. Och att drakarnas "bloggare" kan dra åt helvete, såklart.

Nobelpriset i "Lägg av innan nån spöar dig"

Fredrik Virtanen nominerad till årets IT-person! Det vore nåt att skriva om, om bara ett enda av följande kriterier uppfyllts:

a) Att FV faktiskt var en IT-person, ens perifert.

b) Att nomineringarna inte var öppna, så att vem fan som helst som trillar in på Guldmusens hemsida kan nominera vem fan som helst.

c) Att världen vore så torftigt beskaffad att FV presterat en enda sak som inte en normalbegåvad gymnasieelev skulle kunna göra bättre.

d) Att han hade haft en tillstymmelse till chans att vinna priset.

e) Att hela priset instiftats för att driva med just FV.

f) Att FV nyligen avlidit i en cigarettabstinensrelaterad olycka.

Vad jag kan se är det än så länge inte så att något av det ovanstående har infallit eller hotar att göra det inom en överskådlig framtid, varvid Jens Möller kunde lagt kraften på något avsevärt mer konstruktivt, som att till exempel tömma papperskorgen bredvid sitt skrivbord eller ringa en kompis och skvallra om huruvida kollegorna tjänar mer eller inte.

OBS BIlden är ej manipulerad.

För väggen och mer

Om man som jag gillar kartor och ovanliga väggklockor så är World Clock 2001 helt perfekt. Tyvärr står inget pris på hemsidan, vilket leder mig till att tro att den gamla dängan "måste du fråga, så har du inte råd" gäller här.

Är det bara jag som tycker att det är en motsägelse att samlingsskivan med kvinnliga artister som lanseras med frasen "tolv starka tjejer" heter Lost Without You?

Cool pocketbokhylla.

För dem som inte läser kommentarerna: Blind Höna om Yodas syntax och The Phallic Logo Awards.

Fin konst att köpa av Banksy (ni vet, han som smugglat in sina konstverk på museum och gallerier, nu senast en "grottmålning" på British Museum), Jamie "Gorillaz/Tank Girl" Hewlett och många andra.

Sitharnas hämnd.

Som jag nämnde i kommentarerna så känner jag mig knappt alls intresserad av att gå och se den nya Star Wars-filmen. The New Yorkers sågning är därför rätt härlig, inte minst för meningar som

The general opinion of “Revenge of the Sith” seems to be that it marks a distinct improvement on the last two episodes, “The Phantom Menace” and “Attack of the Clones.” True, but only in the same way that dying from natural causes is preferable to crucifixion.

Och om Yoda:

Also, while we’re here, what’s with the screwy syntax? Deepest mind in the galaxy, apparently, and you still express yourself like a day-tripper with a dog-eared phrase book. “I hope right you are.” Break me a fucking give.

Vilket leder mig till den enkla humortanken, som ändå är rätt kul: Hur låter Yoda i sängen? Ni får bilda meningarna själva...

Logarré

Winzips logga vore otroligt mycket bättre om de hade valt blixten eller FFW-pilarna i P:et eller metalliclooken eller den lilla skruvtvingszoomen istället för alla på en gång. Nu ser den ut som vinnaren i nån pristävling för högstadieelever.

Robin Bengtsson, klass 9C i Flodaforsskolan vann resan till High Chapparal.

Ett luftlågeögonblick?

I mitt värv som undertextare har jag fler gånger än en sprungit på den där meningen som bara vägrar att bli begriplig hur mycket man än lyssnar. Där man tycker sig höra orden, men de inte är det minsta begripliga i sitt sammanhang.

Inom mitt yrke är man tvungen att lösa det hela på ett eller annat sätt, eftersom man inte kan gå in och redigera i filmen. Men är man journalist så har man ju lite större frihet. Säger ens intervjuobjekt nåt man inte begriper så kan man fråga igen, eller helt enkelt strunta i att ta med det. Eller så kan man välja alternativ tre: att bara hitta på.

Det var den sistnämnda lösningen som Nicholas Wennö använde sig av i DN i tisdags (på nätet anges Niklas Wahllöf som författare, men han är redaktionschef för kulturdelen och har inte skrivit artikeln). Sista stycket i artikeln om George Lucas och Stjärnornas Krig är ett citat från Samuel L Jackson som lyder som följer:

Jag erbjöd George att vara Stormtrooper eller vad som helst. Jag hade aldrig kunnat drömma om att jag skulle få en sådan stor roll. Och jag fick mitt "aeroflame-moment" till slut - något jag längtat efter sedan jag var barn.

Aeroflame-moment? Här passar den amerikanska förkortningen WTF?! bättre än nåt svenskt. Hade Samuel L Jackson ett luftlågeögonblick?
Det tog mig fem förundrade och förvirrade minuter bakom en bortglömd morgontekopp att knäcka det; Errol Flynn moment.

Vilket "Free Drink Virtual Men-moment".

Uppdatering: fixade typsnittsschabbel och en upprepning av "värv".

Varför jag (inte) skriver

Jag kan bli oerhört trött på att jag är så satans kritisk hela tiden. Ärligt talat så är jag inte så otroligt negativ egentligen.

Jag har bara en önskan om att folk som gör nåt (framför allt om de gör det för betalning) ska göra det till det bästa av sin förmåga, och har man såna krav - hur rimliga de än kan verka - så går man genom livet konstant besviken.

Ofta får jag frågan hur jag orkar bry mig om särskrivningar, felöversättningar, distanslöshet, snedtänk, fulmusik, idiotkonst, pöbelhumor, fegpolitik, töntprogram, dumskribenter, folklighet, enkelspårighet, inskränkthet, slöhetsslarv, liknöjdhet, nivellering, falsk blygsamhet och inkompetens.

Svaret är att det vore en befrielse att inte bry sig, men det är helt enkelt sån jag är tillverkad: engagerad, kritisk och mer än villig att uttrycka mina åsikter. Det har ställt till det för mig mer än en gång, men det kan jag leva med.

Men å andra sidan, när jag tycker att nåt är bra, då djävlar vet man att det räknas också. Just nu är det Robert Plants Mighty Rearranger, Wipeout Pure på min PlayStation Portable, ett F1-VM som inte domineras av en tysk skomakare, Deadwood, Mystery Science Theater 3000 (som vanligt), Ben Folds Songs for Silverman, nya Doctor Who, The All-Seeing I:s Pickled Eggs & Sherbert och mycket mycket mer...

Men nog finns det att klaga på, och därför får jag nog försöka återingjuta liv i den best som kallas för Gärningsmannaprofilen. Jag lovar inget, för det är när jag lovar nåt som jag känner att det blir ett krav istället för nåt kul (och löftet om Vändåtta är nog starkt delaktigt i att jag inte skrivit på ett tag - intensiv och långvarig tandvärk och extremt mycket jobb har inte hjälpt), men när de allra mest inkompetenta kvällstidningsskribenterna plötsligt "bloggar", då måste man fan lägga upp en motvikt.

It's on.

(angående senaste kommentar: jo jag vet att det heter Late Show, men "Late Night with David Letterman" är en sån viktig historisk institution att dess effekter kommer att kännas av i många decennier till, och då blir det lätt sådär. Tack för påminnelsen.)