Your Allmusic Looks Different to Me

När jag vill veta mer om nåt band eller nån artist brukar jag vända mig till Allmusic.com, musikvärldens IMDB. Den är för all del inte helt perfekt - bland annat hette Suede mycket länge London Suede på sidan, eftersom det var deras amerikanska namn (det fanns nämligen en okänd jazzsångerska i USA vars artistnamn var Suede, men det gör ju inte London Suede till det engelska bandets egentliga namn).

För nåt år sedan hittade jag skivan You All Look the Same to Me med bandet Archive - vars debut Londinium var en hyfsad trip hop-platta, men inte mer - och skaffade den, mest för att den var så billig, och för att halvhyfsad trip hop kan vara rätt trevlig bakgrundsmusik. Men det var en helt annan sorts skiva än jag hade väntat mig, som snabbt visade sig vara bland de bästa köp jag har gjort; en fantastisk femstjärnig och unik musikupplevelse, i nån sorts underligt gränsland mellan Pink Floyd, Radiohead och Massive Attacks mörkare stunder. Dov och repetitiv rock som lyckas vara grandios utan särskilt stora åthävor.

Då besökte jag Allmusic.com för att få lite mer information, fick veta att det var deras andra platta, och att de inte hade gjort nåt sen dess. Båda dessa fakta är fel. Jag hittade nyligen av en slump bandets egna sajt, och fick där reda på att You All Look the Same to Me är bandets tredje skiva (även om de avskyr sin andra skiva och kallar den för en av världshistoriens sämsta), att de gjort soundtracket till racingfilmen Michel Vaillant, vilket gett upphov till två cd, och att de 2004 släppte plattan Noise (som finns att lyssna på i sin helhet på sajten - men som för mig inte funkar i Safari). Aningen mer aktivitet än Allmusic.com anger.

Lita inte på allt som finns på internet.

Tonartsbytesfestivalen

Lite senkommet, kanske, men eftersom två av fyra datorer här hemma havererade i helgen, så blev det aningen försenat att kommentera på det årliga musikspektaklet.

Naturligtvis var det gott om judar, som vanligt. Jag menar inte att det skulle vara särskilt många av den religiösa övertygelsen inblandade i festivalen, utan att den svenska traditionen att sätta hårt j-ljud i början på ordet "you" lever och frodas - inte minst i vinnarlåten Las Vegas. Rekordet slog ändå Alcazar med sin inbjudan att besöka deras "jewniverse".

Apropå vinnarlåten, så hade det varit kul om den hade haft en refräng att matcha ett hyfsat upplägg och en habil vers, och om Martin Stenmarck fått någon timme eller två med en uttalstränare. Någon annan som hade behövt lite träning i att arbeta med sin text var Sanne Salomonsen - med text-tv-textningen på var det pinsamt tydligt att hon svalde varannat ord och felfraserade de ord som faktiskt återstod. Förvånande från ett mångårigt proffs, måste jag säga.

Det som dessutom var synd med att Nanne Grönwall inte vann - förutom att nionde gången gillt vore rätt schysst - är att det var en låt på svenska, skriven av artisten själv, och som dessutom faktiskt skulle haft en rimlig chans i Kiev. Att ett startfält med rätt stor musikalisk bredd plattats ut en aning efter deltävlingarna berodde inte bara på att folkomröstningen likriktar allt (se bara på att den där bossa nova-låten faktiskt gjorde oväntat bra ifrån sig), utan på kvaliteten i de utstickande låtarna. I ett av SVT:s efterprogram ställde man frågan "när vinner en hip hop-låt melodifestivalen?", och ingen i panelen hade mage att ge rätt svar: när en tillräckligt bra hip hop-låt kommer med.

Sen hade vi Rolf Nygårds som grillade och förolämpade artisterna mellan varven. Mikael Tornvings syrliga rollfigur var alltid det enda roliga med TV3:s nyhetsskojeriprogram Godafton Sverige. Uppdykandet i melodifestivalens deltävlingar var visserligen ett småkul och positivt återseende, men det gav inga vinkar om hur lysande han skulle förhålla sig till finalen och med vilken frätande panache han skulle behandla dess deltagare.

Rolf Nygårds är Sveriges Triumph, the Insult Comic Dog. Bättre betyg är det svårt att få.

Denna hära vintern

Det verkar ofta som om filmreklamtrailers textas och översätts av filmbolagens mindre kompetenta medarbetare, kanske nån praktikant som måste hållas sysselsatt. I reklamfilmen för Lemony Snickets berättelse om syskonen Baudelaires olycksaliga liv som gick för några veckor sen, så börjar speakern: "Den här vintern...", och då undrar man vart han ska ta vägen. "...blir kallare än andra vintrar", kanske?

Nej, "den här vintern" ska man visst gå och se filmen. Jag lovar att den amerikanska trailern började - som är ganska så brukligt - med "This winter..."

Okej, det är hyfsat begripligt ändå, men det förskjuter trots allt betydelsen från "Jag tycker att ni borde göra det här inom en snar framtid" till "Eftersom ni inte gjort det andra vintrar, så borde ni göra det under just den här", och det är faktiskt inte samma sak.

Saker man inser, mer eller mindre plötsligt - Del tre: nu är det personligt

Att Goldfinger och Thunderball inte alls är samma band. Inte ens nästan.

Att man kan vara påklädd, avklädd, utklädd, inklädd, uppklädd, oklädd och omklädd men inte nedklädd eller underklädd. I alla fall inte så länge man vill undvika att låta som om man direktöversätter från engelskan. Kringklädd tror jag inte att man kan vara heller. Överklädd? Ja, kanske.

Att Inspector Gadget på svenska borde heta "Kommissarie Pryl".

Att Red Bull Racing kanske kan bli ett lag att räkna med i årets F1-säsong.

Att det nästan är omöjligt att klå naiviteten hos den SSU Skåne-medlem som i DN för några dagar sedan klagade "Så fort man pratar om planekonomi börjar folk hojta om Sovjetunionen".

Att Matrixbröderna Wachowski med största sannolikhet kommer att slakta Alan Moores eminenta antifascistiska seriepos V for Vendetta.

Att Vin Diesel omöjligt kan ha blivit en sån stjärna om han är ens hälften så dum som han verkar vara.

Att bildtexten DN idag har om sömnpillret Shazia Mirza är oerhört träffande: "Kvinna, muslim och britt - en oslagbar kombination som tar denna ståuppare till Sverige igen". Lägg märke till att den eventuella roligheten - som ju borde vara det enda som räknas - inte är en faktor.

Vändåtta

I spalten till höger har det ett tag stått "Vändåtta (kommande)", och nu hade jag tänkt förklara det. Vändåtta är tänkt att vara min politiska blogg, så att Gärningsmannaprofilen kan fortsätta vara mer personlig och lättsam.

Eftersom den svenska bloggosfären - den politiska delen i alla fall - domineras av såna som kallar sig liberaler när de egentligen drar långt åt höger, ville jag skapa en mittenröst - en som inte är tokvänstrigt antikapitalistisk, men samtidigt inte har gått på myten att en helt fri marknad löser precis alla samhällsproblem i ett slag.

I USA har högern lyckats med konststycket att genom att intensivt banka in myten att all media är vänsterinfluerad dra debattens mitt långt åt höger, så att riktiga tokdårar som Rush Limbaugh och Ann Coulter anses i det närmaste rumsrena. När det amerikanska högerdrevet går, så kan de dra fram ett helt och hållet okänt vänsterspöke som Ward Churchill, och hävda att han är någon sorts representant för den amerikanska vänsterrörelsen. På ett par dagar gick från en obskyr lärare som skrivit en idiotisk avhandling om hur de som dog den 11 september bara hade sig själva att skylla, till att omnämnas i New York Times och på Bill O'Reillys program på Fox News. Även om alla vänsterdebattörer tydligt fjärmar sig från Churchill spelar det ingen roll, bilden är nu sådd i folks medvetande; vänstern tycker att terroroffren i New York, Pentagon och Pennsylvania bara har sig själva att skylla.

Den här sortens debattklimat har vi lyckligtvis inte i Sverige, men inom bloggosfären börjar såna tendenser göra sig gällande. Nu inbillar jag mig inte att en liten blogg som Vändåtta kommer att kunna motverka detta - särskilt eftersom jag inte är en sån människa som klarar att uppdatera den dagligen, eller ens varje vecka - men jag hoppas på att vara en röst i en gryende mängd, en av flera som säger att vi inte tolererar att högern får definiera var mitten ligger, lika lite som vi skulle acceptera detsamma från tokvänstern.

Så snart blir det Vändåtta, från den politiska lekens egentliga mitt. För att varken Timbro eller KPML(r) ska få styra debatten.

Jag kan inte kinesiska

Eller, jo... lite kan jag. Jag kan säga "jag är inte kines", men det räcker inte särskilt långt när jag sitter och textar en dokumentär om en kinesisk folkstam som en gång i tiden hängde upp sina likkistor hundra meter upp på bergsväggar, och en av de inblandade plötsligt står och pratar rätt in i kameran på kinesiska.

Jag kollar in manuset, men där står det ingenting. Det är bara att hoppa över, och sen låta utläggaren veta att det saknas översättning på minst ett ställe. Senare i manuset finns det faktiskt översättning på den kinesiska som pratas, men det är ju omöjligt för mig att veta när till exempel en mening slutar och en annan börjar. Framför allt verkar de ha kortat rejält när åtta sekunders snack med trettiofem-fyrtio kinesiska stavelser blir till en mening på fem ord.

Nåväl, som tur är ordnas man fram en undertextare som kan kinesiska och kan fylla i luckorna och rätta mina väldigt gissningsmässiga tider.

Bara en vanlig dag i undertextningens underbara värld.