Nödlöpsedel

När kvällstidningarna har nyhetstorka, så finns det några rubriker de faller tillbaka på. På senare tid är det mycket sjukdomar - eller snarare symtom som kan vara sjukdomar. Vanlig andnöd kan vara cancer! Blont hår kan ge spetälska! Golf kan leda till sterilitet! Lite folkhemstrevlig skräckpropaganda för att hetsa folk att köpa lösnummer - nyckelorden är "kan", "vanlig" och "utan att veta om det".

Andra säkra kort verkar vara vad som helst med kvinnor och sexfantasier, listor på andra mer eller mindre skrämmande saker som de läkemedel som är allra farligast och datortips av enklaste slag. Då borde ju den här orsaka försäljningsrekord:

Vanliga sexfantasier kan ge kvinnor malaria! Hela listan!

Fast då fick jag ju inte med datorerna, förstås...

Dude...

Varför, åh varför, måste Keanu Reeves vara med i den här filmen nu då? Räcker det inte med att han våldtar den genialiska serien Hellblazer genom att spela en amerikansk Constantine? Inte för att han hade klarat att spela britt, men ändå. Har Richard Linklater verkligen inte sett vare sig Bram Stoker's Dracula, Johnny Mnemonic eller en enda av Matrixfilmerna? Jag är trött på att en sömngångartaktig kalifornisk stoner ska vandra omkring i filmer där han så uppenbart inte hör hemma - sen spelar det ingen roll om han har animerats.

I arbetsveckans slut

Jag har haft det stora nöjet att texta Ulf Malmros kommande film Tjenare, Kungen till engelska. Men eftersom jag erbjöds uppdraget när min vecka redan var mer än fullbokad, så har det inte blivit mycket sova av sen i måndags. Snart ska jag stupa i säng, men först detta:

Nöjd med i kvällens Letterman:

Våtvarma omslag
Tuppköttsrippel
Thriller
Tjernvapen

Mindre nöjd med:

Som An Vil
Driver ut och driver med

God natt.

Ett fel till

I gårdagens Letterman lyckades jag - av någon helt outgrundlig anledning - få Ray Romano till Bono. Fråga mig inte hur, för när jag lyssnar på det nu, så är det ingen som helst tveksamhet. Och jag var inte ens särskilt stressad när jag gjorde avsnittet. Mystiskt.

På turné med Möbiusbandet

Det finns en gatuteatergrupp i New York som heter Improv Everywhere. Många av deras upptåg är roliga och/eller smarta, men ingen är fullt så genialisk som den här.

The Weird Turn Pro

Hunter S Thompson var en av mina första författaridoler. Jag tror att det var sommaren 1980 (rättelse: 1981) som jag gick från att bara läsa fantasy och sf till Thompson, Joseph Heller och Kurt Vonnegut. De förändrade hela mitt synsätt på hur man kunde skriva, vad som var tillåtet, att humor kunde vara mer än slapstick.

Skillnaden mellan Thompson och de andra två var att Heller egentligen bara skrev en enda riktigt bra bok, och att Vonneguts glans för mig mattades genom åren. Men Hunter S Thompsons texter fortsatte att vara vitala och fyllda av spetsiga formuleringar, och klassikern Fear and Loathing in Las Vegas har alltid fler bottnar när man läser om den. Även om senare böcker till stor del bestod av samlade spalter var de så fulla av guldkorn att man knappt behövde vaska efter dem. Till och med de spalter han tills nyligen skrev för ESPN var riktigt läsvärda.

Kanske lyckades han hålla liv i sin skribentgärning för att han alltid levde på gränsen, med droger, sprit och stora vapen nära till hands. Om inte annat så var det definitivt det som nu blev hans slut. Hunter S Thompson är död, i vad som beskrivs som ett självmord (men som jag inte kan tro är annat en vådaskjutning).

Till det här inlägget försökte jag utan framgång hitta en väldigt specifik bild på HST. Han står bredbent i eldgivningsställning i halvmeterdjup snö och siktar med en jätterevolver på en elektrisk skrivmaskin som ligger utslängd och halvt begraven i det vita. På nåt vis är det betecknande - det är hans destruktiva sida som hotar skrivandet.

Men han tryckte inte av förrän nu.

Djävlar, djävlar, djävlar

Jag har stavat basebollspelaren Jose Cansecos namn fel i minst två, kanske tre avsnitt av Letterman. Jag var helt och hållet övertygad om att hans efternamn stavades Conseco, men se där hade jag fel. Jag brukar nästan maniskt kolla alla stavningar, men det är vissa namn jag är säker på - och i det här fallet blev det fel.

Jag blir tokig på sånt.

Saker man inser, mer eller mindre plötsligt - Del två, återkomsten

Att om man rippar Public Image Ltd:s skiva från 1986 - den som i klassisk blåvit stil hette Album på vinyl, Compact Disc på cd och Cassette på kassett - till sin hårddisk, så måste albumnamnet i filen bli MP3, inget annat.

Att det ska bli kul att Eddie Izzard kommer till Sverige igen, och att Cirkus är ett lämpligt spelställe.

Att Johnny Stationsvakt hade rätt i att Luxuria Music är bland de bästa nätradiokanalerna någonsin.

Att man faktiskt får tycka att det var skönt att Kay Pollak inte vann en Guldbagge. Det är nåt obehagligt sliskigt med den mannen.

Att det är ungefär två veckor kvar till F1-premiären. Ska Ferraris sexåriga hegemoni äntligen gå mot sitt slut?

Att jag faktiskt inte vill ha en utrikesminister som jag skulle kunna slå i Trivial Pursuits geografikategori.

Att det är lite skönt att det i ordet repetition faktiskt finns just repetition.

Att Blå Band skulle behöva pula in två stycken "att" i sina nya reklamfilm. Man säger inte "jag önskar jag hade..." på svenska - särskilt inte två gånger i rad.

Att varningstexter kan vara roliga.

Att det är intressant att se ett proffs recensera kollegor - i det här fallet speakerröster. (via Månhus beta)

Att den person på TV4 som valt namnet Firma Ruffel & Bygg till Arrested Development antagligen gillar Stefan och Krister.

Mediahora

Har ni inte hört historien om horan som blev "journalist", Jeff Gannon/JD Guckert, så kan jag rekommendera Blind Hönas ordentliga genomgång.

Vid blodad tand: Americablog som låg bakom en stor del av detektivarbetet, World O' Craps lååånga tidslinje och spekulationer om hur det kan ha gått till, och den del av The Daily Show där ämnet avhandlas.

Värsta bloggen, dårå

Internetworld har en omröstning om "bästa blogg", och jag blev alldeles paff när jag såg att jag var med bland de femtio bloggar de ansåg vara värda att föreslå för röstning. Detta sedan jag i princip inte varit nästan alls aktiv sedan flytten till Katrineholm i somras. Underligt. Att jag av någon anledning hamnat i kategorin Kultur gjorde mig inte mindre förbluffad, precis.

Hur som helst...om jag bloggar mindre framöver beror det säkert delvis på det (men också på att jag har tokmycket jobb de närmaste sju dagarna). Hur hedrande det än är att hamna på en sån lista - inte minst nu när det finns fantastiljoner svenska bloggar - så är det också lite betungande. Jag tacklade av i somras mycket på grund av att jag märkte att jag började bry mig om var jag låg i rankinglistan på Weblogs.se; att jag började kolla min webbstatistik nästan dagligen och blev lite låg när antalet besökare sjönk; att jag plötsligt skrev för en imaginär, okänd läsare. Jag vill verkligen inte tänka så, men jag har svårt att låta bli.

Jag behöver känna att jag skriver för mina vänner och mig själv (även om andra naturligtvis gärna får läsa det, och kanske till och med kan bli vänner - t.ex. genom att kommentera inläggen), att jag gör det för att det är kul, och inte som ett tvång som innebär en massa prestationskrav (såna har jag nog av i min yrkesgärning).

Men visst fan är det kul att få ett erkännande.

Märks det att jag är ambivalent?

Å andra sidan, hur mycket kan man ta det där på allvar när Sveriges egentligen bästa blogg Stationsvakt inte ens är med?

Framtid i bakelit

Min kompis Martin har en gammal, hederlig ringande telefon som ringsignal på sin mobil, och det väckte för ett tag sedan tanken att det vore otroligt coolt att bygga in en mobil i en gammal telefonlur.

Man är sällan ensam som sina idéer, och nu har Pokia inte bara gjort nästan samma sak, utan gått ännu längre. Modellen Dj Convoy på bilden är ett exempel.

Sen har Jason Bradbury byggt en telefonhandske, så att man kan prata på riktigt på samma sätt som när man mimar att man pratar i telefon.

Jubileum

I måndags lämnade jag in min tvåhundrade undertext till ett avsnitt av Late Night with David Letterman. Och den 3 april firar jag två år med serien. Jag hoppas det blir minst lika många avsnitt till, för det här tänker jag inte lägga av med så länge jag inte blir tvingad till det (eller blir oväntat stormrik).

Madeleine, kan inte, svenska

Det är ingen hemlighet att nivån på svenska undertexter - framför allt i de kommersiella kanalerna - lämnar en del att önska. Jag tycker mig visserligen ana att det har blivit aningen bättre under det senaste året, alltefter att saker och ting har stabiliserat sig efter den period då många, många meriterade och duktiga undertextare försvann ur branschen sedan priserna rasat. Nu befolkas branschen till stor del av såna som jag, som aldrig upplevt en bättre betalningsnivå, men som ändå fortsätter jobba.

De missar man ser allra mest av är kognitiva, alltså att undertextaren inte riktigt förstått vad det är som sägs i programmet. Alltmer sällan ser i alla fall jag grova missar i svenskan och onödiga anglicismer som "Du är en smärta i stjärten", eller liknande. Kanske har jag blivit lite immun, men det tror jag inte.

Men inget - absolut inget - kunde ha förberett mig på det som jag sett ett flertal gånger på National Geographic Channel de senaste månaderna. Allt som oftast dyker det upp översättningar där som har så många fel att man inte hinner anteckna ett förrän två till har passerat. Och det är inte bara missuppfattningar av vad som sägs, utan riktigt usel svenska blandat med en fullständig brist på kunskap om de enklaste undertextregler.

När man ser såna texter är det ofelbart ett företag som heter O.I.S Translations som ligger bakom (ja, utom den gång då det proffsigt nog stod "O.I.S. Tranlations"). Är de dessutom på gränsen till att vara helt obegripliga, så är namnet på översättaren alltid Madeleine Rosenberg Cohen.

Vi kan börja med kommateringen, som är helt fri och mycket entusiastisk. Här är ett exempel, från ett avsnitt av Havets jägare: "John berättade, vad han såg, besättningen hade, inga fönster." Just det, och utan punkt eller ens det bindestreck man sätter i slutet på en insättning om man vill binda vidare till nästa.

I samma avsnitt nämns orden "zepplinare" och "eklod" (alltså "ekolod") flera gånger, andra ord som "påminnare" är helt påhittade och sammansatta ord särskrivs allt som oftast. Ibland läggs tre personers repliker på två rader (absolut inte tillåtet) och textrader som skulle få plats tillsammans delas upp i två eller tre av ingen anledning alls.

I ett program om en firma som spränger hus drämmer hon till med förkortningar så fort det är möjligt, oberoende av om det är brist på plats på raden. Vissa funkar någorlunda, som "sek" och "min" för sekunder och minuter, andra mindre bra som "vån" för våning och värst av alla: "vek" för vecka. Alla naturligtvis utan punkt, för det skulle ju bli alldeles för begripligt.

Sedan översätter hon till exempel rader som "Worried, Michael goes back into the shop" ord för ord som "Orolig, Michael går in i butiken". Genomgående använder hon "dom" istället för "de" och "dem", som om hon vore en tolvåring som skrev ett kjamisinlägg på Lunarstorm.

En Madeleine Rosenberg Cohen-översättning är alltid så fruktansvärd att det nästan är underhållande på kalkonnivå, om det inte vore för att de som verkligen vill se på programmet förtjänar en undertext som på ett vettigt sätt faktiskt skildrar det som sägs.

Och vilka är då O.I.S Translations som låter en sådan lurendrejare göra mängder med undertexter för en prestigefylld kanal som National Geographic? (Jag säger lurendrejare, eftersom hon uppenbarligen utgett sig för att kunna svenska, vilket hon verkligen inte kan) Att söka på nätet ger inte många napp, men via några kollegor får jag reda på att de är ett lågprisföretag som är baserade i Israel. Jag hittar namnet OISTV.com, men det finns ingen aktiv sajt på den URL:en. Det visar sig dock att den är registrerad av en firma som heter Orion Communications (i skrivande stund verkar det dock som om de har ändrat sin Whois-information).

Orion Communications har en hemsida där de säger sig syssla med översättning. Trots detta är engelskan på sajten nästan oläsligt dålig. Man kan undra om de kunder Orion säger sig ha (National Geographic, BBC Prime och Hallmark) har läst den här sidan, för det borde avskräcka vem som helst från att jobba med dem, i alla fall i språkliga sammanhang.

Efter lite mer detektivarbete hittar jag OIS:s telefonnummer i en gammal PDF-fil från nån tv-konferens (det är alltid trovärdigt med firmor som är nästan omöjliga att få tag på). Jag ringer numret och får till slut kontakt med chefen Ayelet Sacharov. Hon hävdar att alla hennes översättare är noggrant kollade och att allt korrekturläses innan det går i sändning. Som ni naturligtvis förstår, så kan det inte alls vara sant.

Samtidigt så verkar hon genuint intresserad av det jag har att säga, och förvånad över att det är så dåligt som jag säger . Självklart kan hon ju inte själv bedöma nivån på svenskan, och jag märker att hon har svårt att acceptera att det kan ha blivit så fruktansvärt fel. Till slut går hon med på att jag kan ha rätt och ber om några exempel.

Jag har mejlat några såna till henne (tre-fyra gånger fler än ovan), och inväntar hennes svar och reaktion. Hon verkar faktiskt ärligt bekymrad över situationen, och jag hoppas att hon kan göra nåt åt saken. Vi får se hur det går.

Apropå National Geographic Channel, så verkar de inte hysa särskilt stor respekt för den svenska delen av sin verksamhet. Går man till deras svenska hemsida, så saknas det dels en programmeny (vilket de flesta andra länder verkar få), och det enda sidan innehåller är en serie texter som är så uselt översatta att de börjar med den särskrivna rubriken "Viking genier".

Odokumentär

Jag gillar dokumentärer, men ibland undrar jag hur dokumentära de är egentligen. Jag uppmärksammade det första gången nån gång på 80-talet, när SVT sände Michael Palins Jorden runt på 80 dagar. Under en sekvens där Palin åker tåg i Kina, så ser man i ett klipp tåget utifrån, filmat från en kulle, när det åker förbi från vänster till höger.

Kanske var det för att tiden var en viktig faktor i det här programmet - att det inte alls var säkert att den gamle Pythonfavoriten skulle hinna jorden runt på 80 dar - som gjorde att jag började fundera på hur de hade fått till den bilden. Hade filmteamet åkt i förväg på nåt vis, och sen jäktat ikapp tåget? Det kändes inte alls rätt, hur som helst. Sedan dess är jag alltid medveten om hur mycket man verkar manipulera verkligheten även i dokumentärer (vilket säkert var åtminstone del i att jag skapade programförslaget Dokument Bakifrån som SVT faktiskt köpte, men som inte blev av eftersom den planerade huvudrollsinnehavaren hann gå bort innan vi satte igång).

Hur som helst, såg jag just en dokumentär på TV6 om en ormjägare som åker runt i södra USA. Mitt i natten kör han omkring i New Mexicos öken när han "plötsligt" stannas av polisen. Citationstecknen sitter där eftersom man direkt efter att polisen medelst siren och blåljus har fått honom att stanna (vilket han uttryckligen är väldigt förvånad över), och parkerat bakom honom, så får se polisen kliva ur bilen. Kameran är nu mellan de två bilarna, och polisen kastar inte ens en blick åt kamerans håll. Sedan kommer polisen fram till bilen (och nu är kameran inne i bilen igen, på nåt vis), och pratar med ormjägaren.

Då han hör varför denne skumme man åker omkring mitt i natten - fortfarande utan att låtsas om kameramannen i passagerarsätet - säger han att han kanske kan hjälpa till och tar sin komradio och pratar med en polispolare som tipsar om att man nog ser fler ormar på småvägarna.

Och när vår ormjägare då svänger in på en liten grusväg, så hittar han inte bara en orm eller två. Nej, tre stycken, varav två är hanar och den tredje en hona - och det dessutom mitt under pågående parningsäsong! Tänka sig, va? Vilket fantastiskt sammanträffande! Vad är chansen att något så tv-vänligt som rivaliserande hanar som slåss om en hona skulle ske av en slump, och dessutom mitt på vägen, mitt i natten?

Ingen kan få mig att tro annat än att de hade de där djävla ormarna i en bur bak i bilen.

Par i parkbänkar, etc.

Loci.se har en intressant iakttagelse apropå pressbevakningen av den kidnappade SIBA-bossen.

Många vackra och/eller roliga saker från designfirman Atypyk.

Vem saknade grodan Hopkin?

Ett rimligt skäl att älska Star Wars Battlefront.

Johnny Stationsvakt gör en konstkupp.

Bra: TV4 ska börja visa världens just nu bästa sitcom Arrested Development. Dåligt: den svenska titeln blir Firma Ruffel & Bygg.

Gong Grit

Min mamma var, som jag tidigare nämnt, i Thailand när tsunamin slog till. Området där hon är var inte bland de hårdast drabbade, i alla fall inte vad det gäller förlust av människoliv. Men förödelsen är ändå stor där på Klong Dao Beach, och som den sorts människa min mor är, så har hon stannat kvar där för att hjälpa till med återuppbyggnaden.

Hon har särskilt koncentrerat sig på restaurangen Gong Grit, som spolades bort totalt av vågorna, och därmed lämnade en hel familj utan den födkrok de byggt upp under många år. Därför samlar hon nu in pengar till dem, och för den som vill ge till ett behjärtansvärt ändamål som de konkret kan följa, så rekommenderar jag att man kollar in sidan jag gjort åt henne.

Analogt pirateri

När nu "pirat" alltmer betyder "någon som olovandes laddar ned filer från internet" kan det finnas skäl att påminna om de gamla svärdviftande äventyrarna.

Det är knappast särskilt många människor som är lika intresserade av både pirater och sällskapsspel som jag är, men för det lilla fåtalet kan jag rekommendera Pirates of the Spanish Main, ett enkelt och kul samlar- och strategispel som man köper i kortpaket, precis som med till exempel Magic: The Gathering eller Pokemon.

Skillnaden här är att man trycker ut delar ur vissa av korten och bygger små piratskepp av dem, som man seglar med fritt på till exempel en vanlig bordsyta. I varje paket får man två fartyg, en ö (att segla till och från), några figurer, lite skatter, en pyttetärning och ett regelverk. Det räcker alltså egentligen med ett enda paket för att spela, men...det finns massor med olika fartyg och andra kort att samla och byta med varandra (såklart).

Ett litet tips för den som kanske tycker att Sid Meyer's Pirates känns lite för ensamt.

Uppdatering: fixade länken till spelet, som hade blivit kajko av nån anledning.

Fram tidens TV bransch

Såg igår förmiddag reprisen av debatten om framtidens tv på SVT2. Olika makthavare inom tv-branschen höll diverse utläggningar om vad som borde ske och hur medialandskapet kommer att se ut framöver. Kanal 5:s vd Manfred Aronsson var en av dem, och som många andra hade han med sig sin bärbara dator med några Power Point-bilder.

Det som skilde honom från de andra som jag såg, var att hans bildpresentationer kryllade av särskrivningar som "Digital TV konsumenter". Ska det här vara en högutbildad företagsledare i dagens Sverige? Är det här en av dem som ska vara med och forma framtidens tv-bransch?

Att inte förstå att särskrivning ser ungefär lika proffsigt ut som att ha skrivit "Kannal Femm" på sitt visitkort är inget lovande tecken, precis.

Mysteriet löst

I lördags kunde Dagens Nyheter lösa mysteriet som Katrineholmskuriren väckte tidigare i veckan (se förra inlägget). Högst upp till vänster på framsidan på bilagan DN Resor kunde den skyldige avslöjas.

Föga förvånande, då en björn som kommer i kontakt med så många barn för eller senare kommer att äta ett av dem. Konstigt att det inte hänt tidigare, egentligen.

Vad är det som äter barnen?

Min nya lokaltidning (ny för min del, alltså) Katrineholmskuriren hade i förra veckan en riktigt olyckligt formulerad rubrik på förstasidan: Det äter dina barn.

Kanske är det bara jag - precis som när jag missuppfattade Vita tänder på en timme i somras - men min första tanke när jag ser den rubriken är "Vad är det som äter mina barn?" Självklart är det ingen barnätande varelse som artikeln handlar om, utan om vad det är som barnen äter (i skolan).

Men nog finns det snyggare sätt att formulera rubriken. Bara att slänga in ett ord till, och få det till Det här äter dina barn hade gjort det aningen tydligare, om än fortfarande misstolkningsbart för den som vill. Vad dina barn äter vore i alla fall i princip omöjligt att läsa fel på, och ungefär lika långt.

Sen har jag lite svårt för det här tidningsspråket som gör antaganden om att jag, läsaren, automatiskt passar in på det som diskuteras. Jag har faktiskt bara styvbarn, och de bor i USA, så jag betvivlar att KK skriver om deras mathållning. Samma sak som när jag såg nån annons med rubriken "När du har extra svåra menssmärtor".

Sen att folk i allt större utsträckning har börjat använda "du" när de talar om något generellt och menar "man", det ska vi inte ens tala om.