Det visar sig att ZTV - av någon anledning som ingen lyckats förklara - under de senaste veckorna legat två dagar efter med sina Lettermansändningar, de har alltså inte repriserat avsnitt helt omotiverat som jag tidigare trodde. Från och med måndag i nästa vecka kommer de att ligga rätt igen (och de skippar därmed bara två av repriserna som annars skulle ha sänts denna vecka).
Alla som känner mig vet att jag hyser ett djupt förakt för Magnus Uggla och hans yrkesgärning. De uträknat trallvänliga melodierna parat med den gapiga sångstilen och de klumpigt "satiriska" texterna ger mig utslag varje gång jag hör något av hans alster.
Under en diskussion på Boyaheds forum om den nya texten Uggla krystat fram till Jag mår illa ("låten som beskriver känslan av att höra den"), så inser jag vad det är som gör honom mer än bara en harmlös tönt som vänder kappan efter folkopinionsvinden. Det är inte bara det att han på fullt allvar tillåter sig att skriksjunga texter med rim av idiotkaliber som "Laila Freivalds ska få spö av Mankan, hårt som fankan". Det är inte bara att han desperat ska försöka verka "kaxig" nu igen, genom att charmant nog skriva en låt om att spöa folk han säger sig hata. Det är inte bara fegheten i att avsluta låten med "Heja, Kungen!" precis i detta nu när Cal Gustf fått ett plötsligt och omotiverat uppsving i opinionen.
Nej, det är nåt mycket mer skrämmande, som jag inte kunnat sätta fingret på förut. Jag har länge sagt att Uggla är expert på att sparka in redan öppna dörrar, att raljera över fenomen som redan pratats sönder och samman i fikarum landet runt. När han skriver låtar om dumma dörrvakter, dumma modeller, dumma lapplisor, dumma rockstjärnor och dumma kändisar, så ger han sig på mål som är så enkla att det egentligen inte handlar om något annat än mobbing.
Det är knappast satir, eftersom det mest handlar om att bekräfta och förstärka fördomar och strömningar som redan finns. Satir ska ju - av hävd, tradition och god smak - slå uppåt, mot de starka som de flesta inte sett igenom än. Att sparka lite till på grupper som redan ligger, som redan är avskydda och bespottade, är inte bara fegt, det är rent ut sagt djävligt obehagligt.
Slutsatsen är att Ugglas skivor - utöver trallvänligheten - säljer därför att de tillåter lyssnaren att känna sig lite förmer än de grupper som han hackar på. De tilltalar och bejakar ett riktigt otrevligt vi-och-dom-tänkande, och bekräftar ivrigt så många enkla fördomar som möjligt.
Tänk på det nästa gång nån kallar Magnus Uggla för kaxig. Han är ett fegt kräk, inget mer.
Jag är gammal flipperfantast, och en hyfsad spelare (men långt ifrån jätteduktig). Jag började spela regelbundet mycket på grund av att det stod ett Addams Family-flipper på Patricia på den tiden när jag var där varje torsdag som konferencier för deras ståuppshower. Sen bodde jag granne med Café Tivoli (långt innan Stockholm Live-"komikerna" började husera där), och även där stod det ett flipper med Gomez, Morticia, Lurk, Cousin It och inte minst Thing.
Så just den maskinen har jag ett starkt nostalgiskt band till. Med tiden blev jag även god vän med Scared Stiff, Theatre of Magic, Twilight Zone och Star Trek- The Next Generation. Jag har länge sagt att när jag får plats och dessutom blir rik nog, så ska jag köpa minst ett flipperspel, gärna fler.
Men även på 102 kvm, och framför allt i en lägenhet med grannar under, så är ett flipperspel kanske inte världens bästa idé. Då är det underbart att VPinMAME och VisualPinball finns.
Nu kan jag på datorn köra alla de gamla godbitarna, plus en del nyare och några stycken som aldrig funnits i verkligheten. Det är aningen råddigt att installera och man måste intyga att man har rätt att utnyttja varje spels ROM (den datafil som driver själva flipprets funktioner och displayen), vilket ju då inte är sant så länge man inte äger maskinen.
Men å andra sidan har jag lagt tillräckligt många enkronor i vissa flipperspel så att jag lika gärna kunde ha köpt dem. Och jag lovar att nån dag...då ska jag ha ett alldeles eget Indiana Jones.
This is how we say goodbye in Germany...
We have top men working on it.
Who?
Top...men.
See you tomorrow, Indiana Jones!
Eftersom frågan uppstått i kommentarerna, så tänkte jag gå igenom vad det är jag översätter.
Jag gör Letterman måndag, onsdag och fredag i princip varje vecka, 46 veckor om året. Sedan har jag gjort alla Simpsons de senaste två säsongerna, inklusive hälften av säsongen innan dess. Scrubs gjorde jag sex avsnitt av i säsong två. Saturday Night Lives ZTV-sändningar har jag gjort cirka hälften av.
Sedan gör jag en del Discovery-jobb när jag hinner klämma in dem, och eftersom jag räknas som en av de få undertextarna i Sverige som faktiskt talar genuint flytande engelska (plus att jag har en amerikansk fru som kan korrläsa), så gör jag en del saker till engelska, mest långfilmer som ska till filmfestivaler eller tv-program som ska visas på internationella mässor. Till exempel har jag gjort de engelska texterna till Smala Sussie, Babylonsjukan, Fröken Sverige, Sandor Slash Ida och Fjorton Suger.
Jag är i den avundsvärda sitsen att jag kan tacka nej till en hel del saker, och därför ytterst sällan behöver genomlida usla program eller göra s.k. andraöversättningar (alltså de där en översättning redan finns, och man bara bearbetar den till svenska). Det är inte illa - jag minns den där obehagliga delen av en frilansares vardag: att man inte vet när man får nästa jobb, och att man tvingas ta jobb man inte alls vill ha (som Waltons och Ricki Lake).
Att Mouse on Mars och Modest Mouse är inte alls samma grupp. Inte ens nästan.
Att TV3 lyckats igen. Pokersajten Tv3bet.com lanseras så här: "Online-poker på nätet". Fan, vilken lyx. Haja, det är både online och på nätet - på samma gång! Hur fan gör de?
Att man antagligen aldrig kommer att få besöka en månbas.
Att Aliette Opheim kommer att bli superstjärna när Sandor Slash Ida släpps i mars. Tro mig.
Att en skiva jag gjort omslaget till är grammisnominerad.
Att katter kan sova lite hur som helst.
Att förvånansvärt många skivor jag lyssnat på under året kan sorteras in under "rock".
Att kungen är precis lika meningslös (och menlös) nu som innan han höll "sitt" hyllade tal.
Att det bara är tretton år kvar tills jag är lika gammal som pappa var när han dog.
Att Dudde (som i ett tidigare inslag förklarat det där med undertextning) har en blogg som faktiskt heter Så här ligger det till.
Att det nu är mindre än 24 timmar tills jag möter min fru på Arlanda.
I fredags lämnade jag in min Letterman som vanligt, men trots detta så sände ZTV onsdagens Letterman i repris. Det är inte första gången nåt sånt har hänt heller (dock första gången med ett avsnitt jag har textat - vad jag vet). Dags att ringa och kolla vad det är som pågår. Visst, jag får ju betalt vare sig de sänder det eller inte, men jag tycker synd om alla Dave-fans som ska behöva se Giuliani sitta och försvara Bernard Kerik en gång till, istället för att få se Amy Sedaris göra can can-sparkar.
Canal+ har - av någon outgrundlig anledning - bestämt att man inte får ha siffror som ersättning för ord i filmtitlar. Ta till exempel Jah Rule/Jet Li-rullen Cradle 2 the Grave, som på Canal+ heter “Cradle to the Grave”. Tja, där funkar det väl. Värre är det när de försöker få bilåkarfilmen 2 Fast 2 Furious till “To fast to Furious”, som väl då får förmodas handla om hur arg man blir om man inte äter nåt.
När man textar något så blir man nästan alltid lite engagerad - eller jag blir det, i alla fall. Efter att jag hade översatt en dokumentär om kampsport, så var jag intresserad av kickboxning i ungefär en vecka. Därför blir det extra svårt när man textar nåt man inte gillar, eller som man tycker har stora svagheter. Så är det för tillfället. Jag textar en film till svenska som jag någon gång i somras textade till engelska (den har nämligen några olika språk i sig). Jag är inte helt säker, men det kan vara den sämsta svenska film som gjorts det senaste decenniet. Allvarligt. På grund av hur mitt kontrakt ser ut, så tror jag inte att jag kan gå in på detaljer förrän filmen släppts officiellt, men då... Pekoral är egentligen ett alldeles för snällt ord.
En av de få saker jag verkligen saknar från USA är KFC. Det mesta andra går antingen att få tag på här, eller så min fru kan ta det med sig när hon besöker sina barn där borta.
Enligt ett rykte ska Kentucky Fried Chicken ha funnits i Stockholm en gång i tiden. Jag är tveksam till sanningshalten i det påståendet, för jag har svårt att tro att det skulle ha legat en riktig, äkta KFC-restaurang i min hemstad utan att jag skulle märka det. Sen har jag också svårt att tro att en så stor kedja öppnar en filial i ett nytt land utan att göra ens den minsta reklam för det. Men jag kan ha fel.
Nåväl, hur som helst så finns det ingen KFC-butik i hela Sverige i skrivande stund. Man måste ju fråga sig varför. Vad är det som gör att en av världens populäraste snabbmatskedjor inte funkar här - eller inte satsar här? Själva moderföretaget Yum Restaurants har redan en ordentlig fot i landet via Pizza Hut, så det kan inte vara att de inte vill ge sig in i Sverige.
När Danmark har tre KFC-restauranger kan väl vi få i alla fall en? Eller åtminstone en imitation. För tro inte att KFC är ensamma om att sälja friterad kyckling. Nej, då - det finns gott om imitationer. Och i USA är de bra på att imitera stil och namn, precis så nära som lagen tillåter. Till och med i England formligen kryllar det av KFC-imitationer. Länkarna rekommenderas varmt, för övrigt - det är fascinerande att se hur många varianter det finns på samma tema (och på den brittiska sajten så går de också igenom de viktiga reglerna för hur man döper och formger sin KFC-imitation).
Men här i Sverige ska vi minsann nöja oss med McDonald's "Schicken Selects". Dags att ta en tur till Köpenhamn snart, tror jag.
En vara eller tjänst är bara värd så mycket som man kan ta betalt för den (något musikbranschen borde ha lärt sig vid det här laget, f.ö.), och det ingen eller ytterst få vill ha är det som hamnar i reahögen.
Det är därför jag blir så tveksam när mobilbolaget 3 erbjuder bättre och bättre villkor för varje månad som går. Om det de erbjöd var eftertraktat, så skulle de väl kunna ta betalt därefter? Varför är de så måna om att verka desperata?
Och när det bara blir billigare och "bättre" hela tiden, så gör det ju bara att man gärna väntar ett lite tag tills det blir ännu mer fördelaktiga villkor och priser. Som i en annons jag såg för plattskärms-tv där de påpekade att priset på LCD- och plasma-tv rasade hela tiden, och att det var därför man skulle köpa en sån nu. Nej, det är därför man ska vänta tills prisraset börjar plana ut.
I 3:s fall får jag känslan av att om jag bara väntar tillräckligt länge kommer de att släppa ned en gratismobil med 1200 fria minuter i veckan i min brevlåda. Det är nog bara en tidsfråga.
På internet kan det vara svårt att veta vem som sitter bakom datorn och knappar. Men ibland kan man ändå ana vissa karaktärsdrag som gör att man har ett hum om personens kön och ålder (eller om det är - som i illustrationen - en hund).
Via en kollega fick jag ett tips om en utläggning om hur undertextning faktiskt går till och det kan inte vara annat än en kille som har skrivit det, för det är fanimej ett utmärkande manligt drag att låta som en tvärsäker auktoritet i ett ämne man uppenbarligen inte kan ett dyft om.
Utläggningen föddes ur en debatt på ett roll-, data- och brädspelsforum om de ofta undermåliga översättningar som drabbat tv-serien Buffy the Vampire Slayer (som jag inte ser på, eftersom jag varken tål Sarah Michelle Gellar, Alyson Hannigan eller han den där britten - alla säger de sina repliker som om de läste direkt ur manus). Då träder en viss "Dudde" fram och vill hemskt gärna visa var skåpet ska stå.
Det finns egentligen två sorters översättningar - "direkt" och "indirekt".Lustigt. Under mina tre år i branschen har jag aldrig hört talas om någondera formen. Men, låt oss då se vad dessa två former egentligen innebär (enligt Dudde, alltså).
Den "direkta" översättningen går till så att översättaren ser avsnittet/filmen och plitar ner texten direkt.Tidskodningen? Hur är det med den? Görs den före, efter eller samtidigt som den "direkta översättningen"? Dudde behagar inte upplysa om det, men fort ska det gå, som ni snart får se.
Den "indirekta" utgår från en sorts manuskript som vanligtvis följer med avsnittet/filmenEn sorts manuskript? Vilken sort då? Vi som inte förstår det här med hur undertextning egentligen går till vill ju veta!
och här sker oftast översättningen utan att översättaren ser det som översättsJaså, gör det oftast det? I de ytterst sällsynta fall där översättaren inte får se och höra det han eller hon översätter handlar det om andraöversättningar, där en annan översättare redan gjort grovjobbet med tidskodning och en översättning till ett närliggande språk (eller en ren transkription till engelska). Vad jag vet sker detta bara i yttersta nödfall - det enda fall där det är praxis som jag känner till är när The Daily Show andraöversätts från svenska till norska, danska och finska (detta beronde på den enorma tidspress de har när de sänder det i Norden med under 24 timmars fördröjning från USA) .
- han eller hon översätter bara texten så att en textsättare kan lägga in de översatta texterna på avsnittet/filmen.Tja, att tidskodningen görs av någon annan var väl sant för en fyra-fem år sedan, och är väl fortfarande praxis vad det gäller spelfilm, men även i det sistnämnda fallet så får man se filmen innan man ens sätter igång, plus att man får en kopia på ljudspåret och ett riktigt manus (till skillnad från ett "sorts" manus, alltså).
Fördelen med "direkt" översättning är tidsbesparing.Jo, om begreppet fanns, så vore det väl sant, särskilt när man läser nästa rad.
Har man en skicklig person på jobbet kan ett buffyavsnitt på 45 minuter översättas på kanske 90 minuter.Ja, och en riktigt skicklig cyklist kan hoja från Stockholm till Göteborg på en timme - på en trehjuling. För helvete, läser människan inte själv vad han skriver? Enkel logik säger ju att 90 minuter skulle innebära att man lyssnar en gång på det som sägs, och sedan skriver ned det på lika lång tid som det tar att säga, utan att tänka efter, formulera om det, eller behöva passa in det på raden. Sen ska vi inte prata om tidskodningen, som är c:a 30% av arbetsbördan. Man ska anpassa in- och utgångarna efter hur programmet är klippt, och det kräver precision på bildrutan när.
Jag gör personligen 45 minuter på en vanlig arbetsdag - och jag räknas som fruktansvärt snabb - snittet för ett fyrtiofemminutersprogram ligger på två arbetsdagar. Mitt absoluta rekord, när det på grund av en kommunikationsmiss blev totalpanik, var ett avsnitt Saturday Night Live (kanske 38-39 minuter material om man räknar bort band och för- och eftertexter) är 3,5 timme, och det blev riktigt dåligt och gav inte utrymme för att tänka om på en enda replik, utan man fick nöja sig med att det gick in på raden.
Nackdelen är att man blir helt beroende på att översättaren tydligt kan höra vad som sägs.Bortsett från att det är rätt stor skillnad på "beroende på" och "beroende av", så är det här faktiskt sant. Många s.k. manus man får är bara transkriptioner och innehåller grova hörfel redan från den (förmodat) engelskspråkiga person som knåpat ihop det. Med vissa serier (t.ex. Simpsons och Scrubs) får man helt suveräna manus som till och med förklarar syftningar, slanguttryck och annat.
Fördelen med "indirekt" översättning är korrekt översättning av allt som sägs, ordagrant.Jag kan inte nog betona att en ordgrann översättning aldrig är något annat än fullständigt felaktig, och skulle man i undertexten skriva allt som sägs skulle man i ett program som Gilmore Girls knappt hinna läsa en enda rad innan den ersattes av nästa.
Med den längre tid man har på sig, desto bättre formuleringar kan man ta till, vilket gör denna typ av översättning att föredra vid exempelvis en filmatisering av en shakespeare-pjäs.Lång tid är alltid att föredra, men ska man få nån ekonomi på det här jobbet går det inte att ta för mycket tid på sig, utom om man jobbar på SVT - och då får man helt säkert mer än bara ett manus i handen.
Nackdelen är att det tar betydligt längre tid att göra och att man därför sällan väljer denna metod till annat än långfilmer som skall upp på biografer.Det skulle inte behöva ta längre tid att göra, snarare tvärtom, eftersom man med den här metoden inte behöver bry sig om tidskodning eller ens radernas längd (man ska ju översätta allt ordagrant, ju).
Så kan det alltså gå till på nätet.
I'm not an expert, but I play one on the internet!(KFC-klag imorgon)
Det är lite kvar att fixa innan Gärningsmannaprofilen 5.01 kan uppgraderas till 5.1, med ordentlig spamblockering och mer konsekvent stil över alla de olika sidorna (kommentarer, arkiv, etc.). Sen vill jag också se till att jag kan arkivera inlägg i förväg. Eftersom jag ofta drabbas av inspiration i stora doser med viss torka emellan (som alla regelbundna besökare under det senaste året säkert märkt) kan det vara klokt att låta vissa inlägg publiceras efter hand, de gånger jag skriver tio-tolv på en gång. En utjämningsåtgärd, således.
På onsdag, en utläggning om Kentucky Fried Chicken - eller "Kitchen Fresh Chicken" som de verkar vilja få det till numera - och varför det är så poppis i princip i hela djävla västvärlden utom Sverige.
På fredag, en exposé av OIS Translations, en undertextningsfirma i Israel som låter folk som antagligen knappt ens skulle kunna handla mjölk på en svensk ICA-butik texta program åt National Geographic.
Under tiden kan ju den som bryr sig om språk ringa till nya TV4-kanalen TV400 och fråga varför de låter fyllon texta deras trailers. Inför fredagens avsnitt av Firefly har de fått "Try one of the border planets" till...håll i er, det här är ett dubbelfel av Guds nåde som borde innebära böter för alla inblandade: "Prova med en av båt planeterna". Jodå, idiotgissning och särskrivning på en gång. I princip varje trailer de kör innehåller mellan fem och tio grova missar på 30 sekunder vardera. Lovande start och proffsig framtoning, liksom.
Nu åker jag och Debi iväg på vår årligen återkommande födelsedags- och bröllopsdagskryssning. När vi kommer tillbaka blir det roligt, för då ska jag ta itu med en av de värsta bovarna i undertextningsbranschen (plus mer om DN:s Koh Lanta-artikel, förhoppningsvis).
Under tiden kan ni låta Hello Wagner visa er lite roliga leksaker.
Vi syns på onsdag.
Min mamma bodde på Klong Dao Beach på Koh Lanta när flodvågen slog in över Thailand. Som tur är, så var hon inte vid stranden, och av olika skäl klarade sig Koh Lanta efter omständigheterna väldigt väl. Detta trots att man faktiskt kan se Phi Phi Island, en av de värst drabbade öarna i Thailand, från Klong Dao. Förödelsen var naturligtvis omfattande även på Koh Lanta, men jämförelsevis så klarade sig ön väldigt väl.
Det kan man inte tro om man läser den här artikeln från Dagens Nyheter. Där talas det om ödelagda byar, och folk som inte vågar sig tillbaka till stranden. Visst är befolkningen på Koh Lanta - som på många andra tsunamidrabbade orter - orolig för att det inte är över. Jag har själv pratat med några av dem i telefon för att sprida lite lugn när falska rykten om nya flodvågor börjat få fart.
Men hur trovärdig är då den här DN-artikeln? Enligt den Koh Lanta-baserade svenskägda dykfirman Lanta Diver, så är det knappt en siffra rätt.
OBS: Om datumet högst upp på sidan inte är 4 januari, så finns hela texten på Läs mer-länken här nedan.
Jag har mejlat Lanta Diver-länken till DN-journalisten Marianne Björklund, men hon har än så länge inte svarat.
Läs mer :"DN bevakar katastrofen"
Så var Gärningsmannaprofilen 5.01 äntligen uppe. Stort tack till Stefan, som installerade MT på min server.
Jag har plockat över de fem senaste inläggen från Blogger, annars finns allt gammalt kvar i länken till höger.
Om ni rotar runt lite här på den nya bloggen, så märker ni säkert att det inte är klart än. Kommentar- och arkivsidorna har jag inte hunnit rodda till än, men det kommer snart.
Och sen ska jag börja pinga igen också. Tänka sig.
Nån RSS-feed vet jag inte om jag pallar med att försöka få att fungera, och om jag slitit i tolv timmar bara för att få den här förstasidan att funka, så vet jag inte om jag vill att folk ska läsa inläggen med en helt annan formatering.
Av nån anledning kan jag inte få posterna att undertecknas med nåt annat än mitt nätnamn (jo, jag har ändrat "nickname" i min profil), men det får duga. Tills vidare. Nu funkade det - loggan uppe till vänster är namnet som stod under inläggen förut (ja, utan Lotus, vill säga).
Några dagar före jul, så är jag nere på McDonald's här i Katrineholm. Jag har precis beställt klart min avhämtningsorder och kastar en blick över axeln för att se om någon står bakom mig i kö, så att jag måste flytta på mig eller om jag kan vänta på min beställning framme vid disken.
Ett snabbt ögonkast ger vid handen att två killar står bakom mig, och jag tänker att det är första gången jag i K-holm har sett två så utpräglade bögar. Jag ler lite för mig själv medan jag betalar, och tycker att det är ganska schysst och modigt att vara så öppen i en ändå såpass liten stad.
När jag sedan vänder mig om för att ta en sittplats och invänta min beställning, så inser jag att killarna bakom mig antagligen skulle dunka ned mig och sparka mig blodig, om de insett vad jag alldeles nyss tänkt. Det är nämligen två stycken skinheads i full regalia, och inte alls två väldigt modemedvetna machobögar.
Det är sällan man tar så otroligt fel, men samtidigt ändå någonstans träffar så rätt, så rätt.
John, Paul, George, Ringo, Ad-Rock, MCA + Mike D = The Beastles.
Svenska Threadless. Man borde skicka in ett förslag.
Cinco! Is telephone system 4 U!!!!
Don Knotts i sitt livs roll.
Gärningsmannaprofilens nya utseende för 2005 håller fortfarande på att finslipas, men bör bli klart innan veckans slut.
Under tiden kan jag bjuda på 419eater.com, en sajt för alla som fått för mycket irriterande spam med olika förslag om affärsuppgörelser från Nigeria och andra länder och tycker att det är kul när nån driver med dem. Det mest imponerande är när man till och med får dem att lägga ut pengar.
Favoriten är ändå Creaming and Milky Things, en kärlekshistoria med nakenbilder.
Uppdatering: första länken, som funkade när jag lade in den, har kapats (tack till Mumiemonstret för påpekandet). Numera fixad.
Eftersom vi saknar thanksgiving som tradition i Sverige, så tycker jag att början på ett nytt år är ett lämpligt ögonblick att se tillbaka på vad man är tacksam för.
På min lista för 2004 är förstaplatsen helt given. Jag är tacksam att min mor klarade sig helt oskadd igenom katastrofen i Asien. Hon till och med ringde mig innan jag ens hört om det hela, så jag slapp vara orolig för henne. Eller i alla fall för hennes liv, för nog var jag orolig för vad hon hade fått gå igenom och hur hon hade det sådär efteråt.
Det, och så de uppenbara saker som har att göra med familj, hälsa, tak över huvudet, mat på bordet och allt sånt. Att man inte är drabbad, helt enkelt.
Sen är det lite andra saker jag är tacksam för:
Att min kära fru fortfarande står ut med mig efter sju år som par och tre år som gifta - och att hon flyttat över Atlanten till kylslagna Sverige för min skull.
Att vi har flyttat till Katrineholm, fått en underbar lägenhet, och flera nya trevliga vänner och bekanta.
Att vi skaffat en ny katt - min första på drygt sex år. Han är en svart norsk skogkatt och heter Maveric.
Att Martin lånat ut sin PlayStation 2 till mig, så att jag kan spela mästerverket GTA: San Andreas.
Att Herr Starfire sålde sin iBook till mig till ett sådant facilt pris. Det är den jag nu sitter och skriver detta med på tåget hem från Stockholm.
Att vår Formel Ett-brädspelsturnering fortfarande är igång, även om det verkar vara svårt att få ihop tio spelare varje vecka.
Att jag börjat göra musik igen, om än i liten skala.
Att jag ändå fått ihop över 400 inlägg på min blogg på ett år. Målet var att nå över 366.
Att jag upptäckt BitTorrent, som gjort det möjligt för mig att följa den eminenta serien Arrested Development.
Att Canal+ haft den sällsynt goda smaken att sända The Daily Show with Jon Stewart 14 timmar efter att det sänts i USA.
Att jag, ovanligt nog i min bransch, har ett fast uppdrag - och att Letterman fortfarande känns kul att texta.
Att jag med några samtal och genom att fylla i några blanketter sänkte min skatteskuld med 99%.
Att det finns smarta och roliga människor som skriver bloggar som ger en både hopp och underhållning.
Att någon alls bryr sig om vad jag skriver. Gott nytt 2005 på er. Till skillnad från depressionsminister Göran Persson tror jag att 2005 bara kan bli bättre än 2004 var. Om inte annat tänker jag utgå från, jobba för och tro på det.