Under olympiaden slog det mig hur fel det är att just längd- och trestegshoppare ska få dra av en del av sitt resultat därför att de inte träffat brädan helt rätt (alternativt inte få hoppet godkänt på grund av övertramp).

Nog har vi väl sedan några år tillbaka tillräckligt utvecklad teknik för att man ska kunna mäta avståndet på millimetern när, från tåspetsen till nedslagsplatsen? Låt brädan vara en markeringspunkt för "här mäter vi", så kan man sätta ned foten var man vill på den och koncentrera sig på att få till ett långt hopp istället. Fast det finns säkert alldeles för många traditionalister inom sporten som tycker att en såpass rationell lösning skulle sabba precis allt.

Tyvärr går det inte att länka till bilden, eftersom det är en sån där irriterande Flashsite som lever sitt eget lilla liv utanför webben. Men hur som helst så har formgivaren Federica Tondato skapat en serie mattor utifrån flygfoton, och det är så genialiskt rätt att jag blir alldeles lycklig. Jag älskar kartor, och har alltid beklagat mig över det faktum at 99% av alla mattor man ser är så otroligt trista och fantasilösa.

Tyvärr kostar Tondatos mattor säkert tiotusentals kronor, eftersom de är handgjorda och unika, men det kanske är ännu en idé för Ikea att sno, eller? Bilden ovan är bara ett utsnitt ur en större stadskartematta.

Uppdatering: rättade formgivarens namn (och därmed också könstillhörighet). Tack för tipset, Anna.

När jag försöker pinga Dicktum på Weblogs.se, så står det "website hasn't changed", vilket inte alls stämmer. Så, om det är nån som undrar, så är det uppdaterat även där.

Det är tyvärr svårt att läsa på grund av det underliga färgvalet (vem fan kom på att just spygrönt på vitt skulle vara den bästa lösningen?), men om man orkar, så är det ganska intressant att titta på provet som man får ta om man söker jobb på Google Labs.

Mycket av det är för mig, som inte är den sortens person skulle söka ett sånt jobb, helt obegripligt, men en del är väldigt kul, som den tomma rutan som man ska fylla med något som är bättre än ett tomrum.

Fört körde de två fotbollsmatcher på ZTV, och nu ska de börja sända puckounderhållningen #1, wrestling.

Inte för att ZTV på länge varit såpass intressant som den var i sin ungdom (även om det alltid varit mycket skräp mellan pärlorna), men båda de ovanstående besluten tyder på en riktningsändring som är så radikal att jag undrar vad det är som har hänt. Sorgligt är det i vilket fall.

En trevlig sak med bloggar är när man får insyn i yrken eller liv som man inte har så mycket koll på annars. Två bloggar jag vill rekommendera som passar in på den beskrivningen är Random Acts of Reality, som skrivs av en brittisk ambulansförare och My War, skriven av en amerikansk marinsoldat som för tillfället tjänstgör i Irak.

Jag nämnde tidigare att vår nya lägenhet i Katrineholm ligger vid torget och tågstationen, och att det därmed inte är direkt tyst utanför fönstret, särskilt inte på helgkvällar.

Det innebär en stor fördel som slog mig härom natten: ens grannar lär knappast vara särskilt känsliga för störande ljud, för då hade aldrig fått en blund här. Det är glädjande för en person som jag, som gärna jobbar natt, och - om jag kan - är rätt ljudlig av mig, men som samtidigt verkligen inte vill störa grannarna.

Och apropå grannarna, så snackade jag med en av sönerna i familjen under oss, nitton år och indiepojke (typ). Han nämnde The Smith och The Cure som favoriter, men hade aldrig hört Echo and the Bunnymen. Tror ni han fick en bland-cd med Ian McCulloch och pojkarna snabbt som attan, eller?

Wes Andersons nya film med Bill Murray i huvudrollen har julpremiär i USA.

Blue Nile är tillbaka. De har inte bara släppt en ny skiva, men verkar också nått samma nivå som mästerverken Hats och A Walk Across the Rooftops.

Jacques Villeneuve är också tillbaka. Han kanske kör årets fyra sista F1-lopp för Renault, men kommer dessutom tillbaka på heltid i Sauber 2005.

Eddie Izzard kommer till Stockholm för tredje gången. Första gången, 1990 tror jag det var, uppträdde vi tillsammans på Sturecompagniet. Nu ska jag bara sitta i publiken på Nalen, den 1 oktober.

Det finns alltid saker att glädja sig åt, trots allt elände i världen.

Jag brukar agera grammatikpolis även när det gäller bloggar jag gillar, och Sadly, No är en av mina favoriter. Efter lite envetet harvande har jag dels fått ett erkännande (längst ned i inlägget), och för några veckor sedan fick jag helt omotiverat en länk till Gärningsmannaprofilen. Seb som driver bloggen har en humor som jag uppskattar, inte minst när han gör sånt som att citera The Princess Bride. Det skulle räcka för en bloggrollplats bara det.

Jag har inte sett särskilt mycket på "Idol", trots att jag fascineras av människor som saknar ens den mest elementära självinsikt (därav Dicktum). TV4 finns liksom inte med på min horisont - det är ytterst sällan jag lyckas följa en serie där, av nån anledning.

Men lite har jag sett, och det som slår mig är att de inte är elaka nog. Jag menar inte att man ska lägga sten på börda för de stackare som valts ut i syfte att hånas. Tro inte att det är en slump att vissa vi får se i rutan är usla att klockan inte bara stannar, utan börjar gå baklänges - de som sållas bort innan kändisjuryn och tv-publiken får vara med är medelmåttorna, de som inte kan roa publiken med sin uselhet, och inte heller har kvalitet nog att faktiskt gå vidare.

Nej, jag tycker de människorna har det knepigt nog, om deras självbild är så illa med verkligheten överensstämmande. Men de lite tama, halveleka (och, verkar det, väldigt inrepeterade) förolämpningar som bjuds i den svenska Idol-versionen är egentligen mycket värre än när nån som kan det här med att vara elak går loss ordentligt.

Att bli förolämpad med verklighetsnära och någorlunda begränsade epitet är ju mycket värre än när nån spinner iväg i en ordentlig litania. Om man kallar nån tjock och föreslår att de ska banta, så kan det ta rätt hårt. Men om man istället håller en utläggning om elefanter, studsande zeppelinare och Barbapappa som gör aerobics, så blir det dels roligare, men också tydligt att det handlar om den talandes attityd.

Det är det Simon Cowell i American Idol lyckas bra med. Han är ett svin mot alla, hela tiden, är ofta vass och går nästan alltid för långt - alltså blir det "Ja, det är sån Simon är" (även om det säkert är ett spel). Här i Sverige är det elakt på ett tamt och nästan generat sätt, och det gör det hela tiofalt värre.

Jag hoppas på fler och bättre förolämpningar i nästa säsong.

Tarotkort med 80-talsmotiv.

Avslöjande avtryck.

Bush avslöjar Jesus.

Besök Bushbiblioteket.

För de mer engelskkunniga: En liten berättelse med ord som man aldrig ser.

Eftersom den svenska bloggosfären börjar få en ganska stor skara s.k. nyliberala (men som egentligen bara är Bushkramare), så kan man behöva tota ihop en svensk version av den här.

Thelin is right.

Det är fanimej dags att starta StopSchumi.com. Räcker inte sju mästerskap och i princip alla upptänkliga rekord för den där ärehungrige tysken? Vad skulle krävas för att få honom att lägga av och därmed göra F1-sporten intressant och spännande igen?

Halvvägs igenom dagens lopp på Monza såg det riktigt, riktigt bra ut, och hade loppet slutat då hade jag varit mer än nöjd: Button, Alonso, Montoya. Okej, jag gillar Barichello, och hellre honom högst upp på pallen än Schumacher, men ändå...

Och att Alonso inte fick fortsätta för att han fastnat i gruset, trots att Schumi fick göra exakt just det förra året (och inte hade vunnit mästerskapet utan de poäng han tog den gången) gör inte saken bättre.

Nåväl, imorgon inleds ändå den allra viktigaste tävlingssäsongen, när vi kör igång vårt mästerskap i Formula Dice.

Vad gör datumet 9:e november i Aftonbladets rubrik på den här notisen om skadeståndskrav mot amerikanska flygbolag i samband med det som skedde 11:e setpember 2001?

Bara för att amerikanerna inte vet att skriva datum med siffrorna i logisk ordningsföljd ska väl inte vi behöva dras med det? Visst, det är naturligtvis bara ett tecken på slarv, snarare än en medveten policy, men det är ändå konstigt att det sluppit igenom.

Uppdatering: Jo, jag vet att datumen på Gärningsmannaprofilen står i ordningen åååå/mm/dd, men det går såklart från större till mindre. I USA skriver man ju dagens datum som 9/11 2004, vilket är helt befängt.

Ja, nu är jag faktiskt tillbaka. Efter det förra inlägget - då jag trodde att jag höll på att friskna till - så vände kurvan nedåt igen, och i tisdags var jag helt utslagen. Dessutom har två olika IKEA-butiker besökts och en hel del nya möbler skapats meddelst insexnyckel (flyttar man från 32 till 102 kvm har man lite utrymme att fylla), och så har jag jobbat med att ordna webbsidan åt Barbarella, en restaurang/pub med dubbla dansgolv som håller på att öppna här i Katrineholm.

Apropå K-holm, så är det hittills hiskeligt trevligt, faktiskt. Visst, vi bor mitt vid Stora Torget, så helgkvällar är det rätt mycket stök utanför fönstret, och vi bor ungefär 50 meter från Stationen, så man hör tågen dundra igenom stan natten lång. Men det stör mig inte alls särskilt mycket.

Det som stör mig är trubaduren som vi här hemma kallar Neil Young from Hell (och den som vet vad jag tycker om NY kan ju föreställa sig hur illa det är). Som tur är finns det en annan gatumusikant i stan som ibland hinner före honom, och den killen kan både spela gitarr och hålla takten - dessutom samtidigt.

Men det är inte bara allmän upptagenhet och stress som satt sina käppar i hjulet för bloggandet - det är också det att bloggeriet i den här nya miljön inte är en rutin (än). Jag har också haft lite andnöd och ångest för att jag inte har entusiasm att ge mig på Dick Erixon i Dicktum som jag borde - men hans "försvar" när han upptäckte Dicktum var så deprimerande lamt och gråtfärdigt att det nästan kändes elakt att ens bemöta det. Vi får se.

Hur som helst, första riktiga åsikten i den numera Katrineholmsrotade Gärningsmannaprofilen: sluta kalla de där mynten som är värda en halv krona för 50 öre. Eftersom det inte finns några andra öremynt längre - än mindre ettöringar - är det helt onödigt att påminna att dessa av någon anledning två helt olika mynt är värda femtio stycken icke-existerande mynt. De borde heta en halvkrona, helt enkelt. Och man säger t.ex. "Det blir 46 och en halv krona, tack".

Varför inte? Det låter dessutom lite historiskt, på nåt vis.

Flytt 2.0. Sjukdom. Jobb.

Kompensation.

Full fart igen på måndag.