2004/08/25
Min trevliga och duktiga kollega
Anneli Mooe intervjuades nyligen av tidningen
Facköversättaren, och resultatet blev en i mina ögon mycket bra genomgång av hur undertextaryrket fungerar. Jag vet att många läsare här är intresserade av ämnet, men eftersom
Facköversättarens webbsida inte har lagt upp PDF-versioner av tidningen sedan förra året, så länkar jag (med Annelis godkännande) till hennes scannade bilder av sidorna.
Sida ett finns här, och
sida två här.
Som det står i artikeln, så bryr sig inte tv-bolagen särskilt mycket om huruvida det de får i sin textremsa håller någon särskild kvalitet. Som jag försöker upprepa ibland (för eventuella nytillkomna läsare), så bör den som vill göra nåt åt saken ringa tv-bolagen om de ser något som är dåligt gjort. Får de tillräckligt många klagomål, så kommer de att begära höjd kvalitet från textningsbolagen, och kanske även vilja betala för det. Och någon dag kanske grisar lär sig flyga.
2004/08/24
Jag tror att det var via
Johnny Stationsvakt som jag för några månader sedan sprang på
The Subservient Chicken. Det var alltså en kille i kycklingdräkt som i ett typiskt amerikanskt lite slummigt vardagsrum utförde det man via ett textfält på sajten beordrade honom att göra. Vi samlades runt datorn och testade, och han gjorde i princip allt som vi bad om. Trots att jag är misstänksam av mig, så trodde jag faktiskt att det var äkta vara - det finns gott om folk som får för sig att göra skumma saker, så det var på sin höjd lite småunderligt, och ganska skoj.
Tills jag häromdagen läste
en gammal notis på Wired News (från april) om att det inte alls var "live", utan
en server som plockade mellan cirka 400 klipp, baserat på olika nyckelord i den text man knappade in. Det var dessutom reklam för
Burger Kings nya kycklingburgare - vilket man kan se på sajten nu, men som det inte fanns ens en ledtråd till när jag först såg den. Eller, ja - om man nu verkligen funderade kunde man kanske ha dragit kopplingen mellan sloganen "Chicken your way" och en lydig kyckling, men...nä, knappast.
Det finns till och med
en sajt som bokför vad kycklingen gör, och vad som inte ger någon respons alls. Smart marknadsföring, alltså - för nog spreds kycklingen över världen, och sen skriver fånar som jag om vad det egentligen var och så får BK en massa gratisreklam.
En liknande sajt, såtillvida att den utnyttjar internets förmåga att sprida budskapet om en underlig sajt, och verkar göra det i reklamsyfte, är
I Love Bees.com. Fast det här är något mycket mer avancerat, med en löpande handling som innefattar en artificiell intelligens som tagit över en webbserver för en hemsida om bin, där den krigar med andra program, samtidigt som sajtens webbmaster är bortrest och rapporterar från sin fristående blogg. Det är inte heller lätt att luska ut vad det är som pågår på I Love Bees, utan det ligger dolt i källkoden, med datasträngar begravda i bilder på sajten och annat djupt esoteriskt. Ingen är helt på det klara med vad syftet är (men det misstänks ha att göra med det kommande dataspelet
Halo 2), och det har vuxit upp
en hel wiki-sajt där folk analyserar allt pågående som sker i och omkring sajten.
Det är hur som helst en marknadföringsform som vi säkert bara har sett början av. Som om man inte hade nog med att tänka på när man ser en nätsajt som är underlig eller rolig. Är den fejkad? Är den menad på allvar, men skriven av en dåre? Är det den påstår trovärdigt? Nu ska man tänka "Försöker de sälja något?" också. Lite trist, egentligen.
2004/08/23
Hur är det ställt med dagens skejtare, egentligen? Finns det nån enda av dem som kan hatta, det vill säga att åka på brädan genom att föra nosen fram och tillbaka, och därmed få upp fart framåt? Okej, vill man tricka och hålla på, så behöver man säkert ta fart med foten, men använder man brädan som ett transportmedel, så ser det bara dumt ut om man sparkar sig fram - ungefär som att sitta på en cykel och inte använda tramporna.
Eller är det bara jag som är en gamma stofil?
2004/08/22
I undertextnings-branschen förekommer nåt som heter "andraöversättning". Det innebär att någon redan gjort en översättning - oftast till danska eller norska - som man bara ska "svenska till" lite. Det är sällan särskilt kul, för ofta är man inte överens med försteöversättaren om dels översättningarna, men också om tidskodningen (när en text ska komma in i och försvinna ur bild).
Jag undviker såna jobb i möjligaste mån, men på grund av ett missförstånd fick jag nyligen ett avsnitt av
Saturday Night Live från 1976 som först översatts till norska. Tiderna ska vi inte diskutera - kanske har de en helt annan standard i Norge där de inte bryr sig om var klippen ligger, vad vet jag? Sen är jag ju långt från bra på norska, så det är svårt för mig att bedöma hur mycket av humorn översättaren lyckats pricka, men under första hälften började jag undra en aning. Det var flera ställen där det verkade som om han inte riktigt hade förstått innehållet - men jag kunde inte vara säker, för det kunde ju handla om norska språkliga egenheter som jag inte greppade.
Runt tjugo minuter (av 46) började jag inse att det här var gjort av någon utan direkt kunskap i ämnet, och som - än värre -
inte orkade ta reda på hur det låg till. Först stavades presentatören
Don Pardos namn fel fyra gånger, vilket är rätt illa eftersom han dels fortfarande är presentatör för SNL (och därför lätt att söka på), och dels står med i eftertexterna. Sen stavades
Jane Curtins efternamn fel tre gånger som "Curtain". Hon är inte bara en av de ursprungliga SNL-skådisarna och fortfarande aktiv i serier som
Tredje klotet från solen, utan står även med i förtexterna, så översättaren hade alltså redan skrivit hennes namn rätt en gång. Varenda namn i nyhetsinslaget (utom Carter och Ford) var felstavat, som till exempel den för USA-kunniga inte helt okände politikern Adlai Stevenson som blev "Adelay Stephenson".
Sedan kom den sista sketchen och en monolog av
Steve Martin där jag nu var helt säker på att saker tolkades helt uppåt väggarna. Från rent påhittade repliker till direkta motsatser till vad som sades, och inte minst en serie ordlekar som översättaren tolkat helt bokstavligt.
Var fan kommer sånt folk ifrån? Hur har man mage att ta betalt för sånt? Jag kan förstå om man inte automatiskt vet vilka alla är och hur namnen stavas, men det är sällan det tar mer än ett par minuter att söka rätt på den korrekta stavningen. Inte minst för att det finns en sajt som faktiskt
transkriberar SNL-avsnitt. Herrejisses...
Varför i hela fridens namn har alla australiensiska idrottare grönt och gult på sig? Brukar inte OS-dräkter vara baserade antingen på landets flagga, eller nåt annat med anknytning till landet (som Hollands ofta orangea dräkter)?
Vi gjorde igår en snabbvisit till den kungliga hufvudstaden, för att bland annat lämna tillbaka nycklarna till vår förra andrahandshyresvärd. Efteråt lunchade vi på en restaurang som i sin baravdelning hade hängt upp en widescreen-tv i varje hörn i taket. På dessa tv-apparater visades såklart livesändningar från OS. Problemet - och det här har jag sett på allt för många ställen - var att den helt vanliga tv-bilden visades i widescreenläge, så att allt blev tillplattat. Ja, för visst är det väl mycket viktigare att hela bildrutan fylls ut, än att det går att se på utan att bli sjösjuk?
Första gången jag såg det här var på sportbaren
O'Leary's, som sorglöst kör ett tiotal bredbildsskärmar med tillplattade sportutövare av olika slag. Försöker man försiktigt påpeka för personalen hur konstigt det är att göra så, är de antingen oförstående eller rycker på axlarna med ett "Jo, jag vet".
Syftet med en widescreen-tv är ju att kunna se hela bilden när man visar något i widescreen,
inte att vertikalt töja en normal tv-bild. Det allra värsta såg jag dock i ett tv-butiksfönster för någon vecka sedan, en widescreenfilm som rullade på en bredbilds-tv i tillplattat läge, enligt illustrationen.
Jag funderar nästan på om man är tvungen att avkräva folk nån sorts speciallicens för att få köra de här apparaterna.
2004/08/19
Missade fredagsfyran i fredags, och i helgen, så här kommer den.
Tema: OS
1. Kommer du följa de olympiska spelen?
Av och till - mest genom att tv:n står på medan jag gör annat.
2. Hur tror du det kommer gå för Sverige?
Halvtaskigt.
3. Vilken är din favoritgren/ -sport?
Svårt att säga. Jag är relativt ointresserad av all sport utom Formel 1.
4. I vad skulle du ta medalj?
Vilken sport som helst där det bara dyker upp två andra deltagare (eller färre).
2004/08/18
I Japan har man alltid varit bra på att göra produkter som lyckas kombinera teknik med hög gullighetsfaktor. Raraste PC:n på länge är
Helo, och den bästa lilla roboten jag sett (missa inte filmerna på sidan) är
Chroino.
Sen, mindre gulligt, men nog så underhållande är en produkt från USA. Om ett atomkrig bryter ut, ens stad drabbats av en stridsgasattack, eller om terrorister och/eller revolutionärer bryter sig in i ens hem - då vill man ju inget hellre än att bara dra täcket över huvudet och somna om.
Eller hur? Jag trodde länge att sajten var ett skämt, men om så är fallet, så är det tillräckligt bra gjort för att lura till och med mig, så cynisk som jag är.
Uppdatering: Den här skulle med också:
Kubricks iPodhållare.
2004/08/17
Jag tror inte det går att överskatta hur djupt imponerad jag är av
OSXplanet (som jag
hittade via MacPro). Det är knäckande nog att programmet kan visa jorden på ens skrivbord från valfri vinkel, med molnuppdateringar från vädersatelliter (bara ungefär var 3:e timme, men ändå) och natt- och dagcykel i realtid, men att det är en femtonåring som totat ihop det gör det bara värre.
Jo, jag förstår att han "bara" gjort ett gränssnitt för ett redan befintligt program, men jag är i alla fall skyldig honom stort tack, för precis det här har jag haft som drömapplikation i snart ett decennium. Jag bara myser.
Klicka på bilden för att se min iBooks skrivbord, med OSXplanet i bakgrunden (samt en del Konfabulator-widgets och DragThing-ersättningar för docken - månen är soptunnan, f.ö.)
Typsnittshanteringen i Safari, den webbläsare (eller "brusare" som jag gärna säger) som följer med Mac OS X är fenomenal. Om man som jag tidigare mest surfat runt med Internet Explorer, så är det en slående och drastisk skillnad. Nästan varje sida blir enormt mycket vackrare att se på och lättare att läsa. Framför allt blir mindre typsnitt tydligare, och dessutom verkar det som om kontrastgraden är aningen högre på en Macskärm också.
Risken i det här är att folk som har bloggar som de mest ser på i Safari faktiskt inte tänker på hur det ser ut för majoriteten av besökarna (som ju trots allt kör IE på PC). Exemplet ovan är taget från
En Lundwalls liv och lustar, bara för att den tydligt illustrerar den enorma skillnaden mellan brusarna, utan övrig kommentar om hans sajt. Jag är inte alls säker på att han använder Safari eller OS X, jag vet bara att det övre PC-exemplet är svårt att läsa, och att det undre Macexemplet är snyggt och fullt läsligt. Man kan ju hoppas att det löser sig med att IE uppgraderas nån gång och blir bättre på det där, men tills vidare bör man vara försiktig, tycker jag.
Inspirerad av Johnny Stationsvakt (nyligen 40 - grattis!) och
hans lilla boktest satte jag ihop ett lite småknepigt musiktest. Den som klarar alla tio frågor utan hjälp och inte heter Wolfgang i förnamn blir jag imponerad av (Wolfis musikkunskap
är jag redan imponerad av - och han bör klara nio av frågorna utan att blinka).
Här ligger det.
Uppdatering: Jag beklagar popuphelvetet på sajten med frågesporten (och jag hoppas för guds skull att ingen gett dem en riktig mejladress), men jag märker inte sånt, eftersom jag kör
AvantBrowser.
I det första Simpsonsavsnittet från säsong femton - som jag tror sänds på TV3 i helgen - har Homer just haft ihjäl döden (jo, det är ett Treehouse of Horror-avsnitt) och säger beklaganade till hans döda kropp, "you cleared out the oldies, the sickies and the junkies". De första två i listan är mycket ovanliga termer, i princip direkt påhittade, och den sista rätt vanlig.
På svenska har vi ju både gamlingar och sjuklingar, så vid en direktöversättning försvinner lite av det roliga i repliken. Därför lekte jag med tanken att skriva "gamlingar, sjuklingar och knarklingar" för att förskjuta lustigheten till det sista ordet istället.
Men, nej. Efter att ha konsulterat med en del kompisar och även känt efter själv fick det blir "knarkare" i slutet. Fast nog är "knarkling" ett ganska schysst ord, ändå?
2004/08/16
I lördags eftermiddag stängdes vår telefon av. Bortsett från det underliga i att det skedde helt utan förvarning, så var det mycket konstigt att det gjordes mitt i helgen. Jag har för mig att man inte kan få en telefon inkopplad på en lördag - men en avstängning går visst toppenbra.
Nåja, söndag morgon ringde jag till Telia för att kolla vad tusan det var som hade hänt. Ja, eftersom det var ett nytt abonnemang som krävde att man skulle skriva på och skicka in ett avtal, vilket vi inte hade gjort, så stängdes abonnemanget helt sonika av. Problemet var bara att vi aldrig hade sett nåt avtal.
Det visade sig att de hade skickat det till följande adress:
Min frus förnamn och mellannamn (inte efternamn)
c/o Vårt företagsnamn
Vår gamla hemadress (där firmanamnet aldrig använts)
Tänka sig att det inte kom fram. Jag säger bara det, det är illa ställt med den synska förmågan hos Sveriges brevbärare.
2004/08/12
På en arbetsplats är man, vare sig man vill det eller inte, en representant för företaget. Så när en kompis till
Daniel Ekman på
Subjektiv.se skickar ett
underbart mejl till
Per Gunne, redaktör för
Aftonbladets nya skvallerbilaga
Klick! och får ett stingsligt och riktigt barnsligt svar, så undrar man hur det är ställt med professionaliteten där. Inte minst undrar man om det är Aftonbladets policy att förolämpa dem som skriver in till tidningen, och om så inte är fallet vad tidningens ledning tycker om sånt.
Men det är klart, har man gått och blivit redaktör för
Hänt Extra Light efter att ha gått
AB:s rookie-utbildning för att bli nattchef för vad som i alla fall nästan är en riktig nyhetstidning, så kan man nog bli lite bitter.
Aftonbladets informationschef
Olof Brundin säger att Klick!
innehåller personjournalistik, men inte alls på samma sätt som Se & Hör. Det här blir något helt annat. Det är bajs, men inte alls på samma sätt som i andra blöjor, vill säga.
Också ett måste att läsa på Subjektiv.se: "
Ärans och hjältarnas språk".
Så har jag äntligen fått hela säsong 15 av
Simpsons att översätta. En högtidsstund, såklart - men också ett garanterat hästjobb. Jag gjorde hela förra säsongen och ungefär halva av den innan dess, så jag vet vad jag har framför mig.
Jag fick en del kritik för de avsnitt jag gjorde i säsong tretton, då jag lite väl ofta tog till svenska paralleller i de fall där jag ansåg att den amerikanska referensen var alltför obskyr. Jag minns till exempel att jag la in
Rickard Wolff i nåt sammanhang, och
Paolo Roberto i nåt annat. De som klagade tyckte att det var konstigt att se såna saker i ett amerikanskt program, och det kan jag för all del förstå. Jag skulle aldrig göra samma sak i en live-action-serie som
Vänner, eller ens en som är såpass verklighetsförankrad serie som
King of the Hill.
Men i Simpsons tycker jag att skämtet är kung, och det är dessutom en väldigt absurd värld de lever i. Manusförfattarna går själva ofta bort från logik och konsekvens för att sätta ett skämt, så varför inte? Men, okej - jag undvek det nästan helt i säsong fjorton, och lär väl göra samma sak nu. Men är det egentligen så fel? Vad tycker ni?
2004/08/11
Det är ofta trevligt att vara ensam om något, men varför ska just jag var den (förmodligen) enda att ha begåvats med förmågan att i ungefär 90% av fallen då jag skriver riktigt fort få till bokstavskombinationen eksnak för kanske? Det underliga är att det inte är som de andra skrivfelen som jag ofta begår där jag kastar om bokstavspar (englesk), dubbeltecknar fel bokstav (hoopas), knackar till fel tangent (hinim) eller kommer åt en närliggande tangent (sopm).
Jag skriver faktiskt hela ordet baklänges. Obegripligt.
Jag kan visserligen tänka mig att
Angelina Jolie, som trots sin spinkighet faktiskt är riktigt tilltalande, har förmågan att supa sexigt - men jag misstänker att det inte var det som avsågs på omslaget till senaste numret av
Cosmopolitan. Jag tänker inte helt osökt på
Lasse O'Månssons gamla
Tarzan super, säger aporna.
Femina har inte alls gjort nåt fel i sin rubrik, men jag kan väl inte vara den enda som tolkar det som
Det tar vita människor en timme att bli sexuellt upphetsade?
Den skiva som imponerat allra mest på mig de senaste veckorna är den unge norrmannen
Sondre Lerches
Two Way Monologue. När man ser namnet är det lätt att man ljudar det på franska, men tänk er rejält norskt uttal: "sånndre-lärrke".
På hans webbsida nämns influenser som
Burt Bacharach,
Jeff Buckley,
High Llamas,
Elvis Costello,
Steely Dan,
Beck och
Cole Porter, och de är väl inte helt fel, men det är tydligt att Sondre är djupt rotad i brittisk 80-talspop och det luktar
Prefab Sprout och
Aztec Camera både här och där. Allt detta utan att vara kopior av sina influenser - Sondre har hittat en tydlig egen stil. Killen är 21, och det här är redan hans andra platta. Knäckande, egentligen.
Det är just Aztec Camera jag tänker på när jag ser Sondre helt på egen hand spela tre låtar på Grönans stora scen under Pridefestivalen. Ung grabb med halvakustisk gitarr (med största säkerhet en Gretsch) gör klurigt invecklad pop som ändå går hem hos rätt många människor. Undrens tid är inte förbi, och jag är tvungen att ta ett foto som minne.
Jag skulle oreserverat rekommendera
inköp av skivan för alla som gillar smart pop, men den har tydligen i vissa utgåvor sånt där löjligt kopieringsskydd (min gick bra att rippa till hårddisken, så det är en liten varning, bara).
2004/08/10
Två kompisar har frågat mig vad jag menade med att jag inte ville blogga så mycket om Katrineholm på grund av att staden är så liten. Därför ska jag snabbt förklara hur jag tänkt.
Om jag är med om nåt i Stockholm som t.ex. när jag för någon vecka sedan såg en ganska tillsnörpt och sur dam närmare femtio som hade på sig en t-shirt med texten "Funky", så skulle det kanske kunna bli ett litet inlägg om hur fel den kombinationen var. I en småstad så räcker det (förmodar jag) med att en enda person läser inlägget för att det förr eller senare ska komma till personens kännedom att jag skrivit något mindre smickrande. Inte för att jag har några enorma besökarsiffror, men ändå.
Det är möjligt att det bara är jag, storstadspuckot, som är paranoid. Vi får se - lite grann i testsyfte (men också för att det är intressant) ska jag berätta om en sak som hände precis när jag kom till stan för första gången efter flytten.
Jag klev av tåget, och SMS:ade till min fru som åkt i förväg, utifall att flyttgubbarna skulle lyckas ta sig hit snabbare än SJ. På väg till lägenheten - som är en tillfällig lösning innan vi kan flytta in i den riktiga (det är en lång historia för en annan dag) - såg jag ett grönt äpple på ett elskåp vid en husvägg. Under äpplet låg en liten lapp, aningen större än ett cigarettpaket.
På framsidan stod följande att läsa:
Vem lagt dit ett äpple? Sinnesjuka saker ligger överallt, min postlåda, tomt med. etc Jag har ej varit otrogen! Ej tagit karlar på pengar heller! vänd
I övre högra hörnet står det, med ljusare blått bläck "hälsn (ett namn jag inte tänker skriva ut)".
Som "vänd" antyder, så fortsätter texten på baksidan, men det räcker sådär, tycker jag. Visst förekommer sånt i Stockholm också, men då blir det per definition väldigt anonymt, även om vissa inbitna typer som
Renate Bauer håller på så länge att folk kanske känner igen hennes namn, så är det säkert mycket få som vet vem hon är om de ser henne på stan. I en mindre stad kan man räkna med att folk vet vem det är som lägger ut lappar som den där.
Och man kan räkna med att de vet vem man beskriver, hur mycket man än döljer det. Tror jag.
Det är hursomhelst en mycket ovan känsla.
2004/08/09
Det är egentligen rätt underligt att det finns så många som jobbar med ord som är så dåliga på att undvika särskrivningar. Att kunna en sån enkel regel borde vara ett minimikrav för att ens få jobbet, skulle man tycka.
Penninglotteriet har en affisch man ser här och var, där de bara nått halvvägs med sitt användande av bindestrecket. De lyckas få till det i
jubileumslott, men inte i
miljonchans. Det är illa, inte minst eftersom Penninglotteriet ingår i statsägda
Svenska Spel, och därmed alltså finansieras av våra skattepengar.
Sen kan man som jag
tidigare visat, se att vissa rubriksättare på våra mindre intellektuellt avancerade tidningar slänger in bindestreck lite där de får för sig. Det står ju klart att det måste finnas ett bindestreck i
Big Brother-Carolina, men riktigt var det här bindestrecket skulle in var det visst lite svårare med. Är det nån mer än jag som tror att minst tio personer måste ha sett förstasidan innan den gick i tryck? Tio personer varav inte ens en enda av dem vet hur sånt funkar - tanken svindlar. Vilken skvallerbaska det handlade om har jag glömt, men skillnaderna dem emellan är ju ändå försvinnande små.
2004/08/07
Blogger svalde ett långt inlägg om att bloggar visserligen är ett medium som kan förmedla en ny form av journalistik, men att de inte
i sig är en ny form av journalistik. Men
Stefan Geens har redan gjort det mycket bättre (och av samma skäl),
så jag länkar till honom istället.
Härifrån, kompis.
Tema: blogg
1. Vad är en bloggs främsta styrka?
Det personliga tilltalet, den möjliga dialogen med läsare och andra bloggar. Det är grunden, sedan kommer möjligheten att snabbt och vasst kunna analysera nyheter utan att behöva dras med journalismens "opartiskhet" (nåt som är en chimär, i de flesta fall).
2. Finns det någon fördel gentemot mer traditionella media?
Snabbhet, ärlighet (förhoppningsvis) och ett nätverkande. Det soim är trevligt är att än så länge blir bloggar stora på sina meriter, nästan inget annat, men det lär ändras snart. Det har redan börjat krypa in pengar och "riktiga" publicister i USA:s bloggosfär.
3. Känner man, som innehavare av bloggen, något ansvar inför läsaren?
Jag känner ett ansvar att vara underhållande, och försöker skriva på ett sätt som jag själv skulle upskatta. Sen känner jag också att jag borde uppdatera sajten relativt kontinuerligt, för det är dödstrist att regelbundet besöka en sajt som man har på sin favoritlista och se att det inte har hänt nåt.
4. Vad säger du om Sudan-affären?
Jag vet inte om "affär" är rätt ord, precis. Det känns som att trivialisera det hela till en nivå som Mona Sahlins kreditkortsnotor eller nåt. Det är en humanitär katastrof, och världen borde ingripa. När man säger sånt i egenskap av Irakkrigsmotståndare kallar Bushkramare en gärna för hycklare, men skillnaden är - för den som orkar se till enkla fakta som antal människoliv som står att räddas vid ett ingripande - milsvid.
Uppdatering: Tydligen har "Sudanaffären" med Mikael Pawlos krönika i IDG att göra. Läs mer på länken i inlägget ovan det här.
Med McDonald's "Happy Meal för vuxna" följer en stegmätare, som har en bruksanvisning på inte mindre än 32 språk. Det är kul att jämföra de olika språken med varandra - dem man kan läsa, i alla fall. Det är spännande att se att "skärpet" blir "beltið" på isländska, till exempel. (Om ni av nåt skäl inte kan läsa det sista tecknet i det isländska ordet, så är det ett tecken som uttalas ungefär som engelskans "th")
Det är roande att batteribytet på 31 av språken har fyra steg, men att det på polska krävs hela sex stycken. Förvånande nog verkar svenskan vara det enda språk där folk uppmanas att se till att batterierna tas om hand på ett naturvänligt vis.
Men sen kommer man till det som bekräftar något som jag befarat länge. Inledningen på stycke fyra i användarguiden lyder som följer, på några germanska språk:
Danska:
Tryk på RESET-knappen...
Norska:
Trykk på NULLSTILLINGS-knappen...
Tyska:
Drücken Sie den RESET-Knopf...
Svenska:
Tryck på RESET knappen...
Precis. Det är bara den svenska bruksanvisningen som är särskriven. Det återkommer dessutom på flera ställen i en i övrigt felfri text, men som sagt inte i den norska, danska eller tyska texten.
Jag tror - som jag tidigare spekulerat - att det här till stor del beror på att företag tillåts särskriva hej vilt på sina produkter utan att folk opponerar sig det allra minsta, av rädsla för att verka beskäftiga och/eller besserwisseraktiga. Tydligt är att det i alla fall är ett väldigt svenskt fenomen, som det kanske är för sent att göra nåt åt.
Märkte just att Safari på OS X av nån djävla anledning inte visar rubrikerna i den nya designen. Hrm. Jag ska se vad jag kan göra åt saken.
2004/08/05
Det blir tunt med bloggande ett par dagar till, medan vi etablerar oss i Katrineholm. Under tiden, några funderingar:
Vad tusan hände med de där bra öronsnäckehörlurarna med en längre förgrening till vänster öra, där sladden skulle ligga bakom nacken, så att man kunde ta av sig lurarna utan att behöva göra av dem nånstans?
Ska det vara helt omöjligt för något enda MP3-spelarprogram att ha ett visualizations-system som byter visualization samtidigt som spelaren byter låt, vare sig före eller efter? Det vore otroligt mycket mer effektfullt och så djävla mycket mer logiskt än att bara hatta igenom alla möjliga kombinationer på fyra minuter.
Mac OS X går att använda om man gömmer den djävla idiotdocken till höger och fixar till nåt vettigt med hjälp av DragThing.
Exposé är bland det allra mest användbara och coola jag nånsin sett, för övrigt - men Findern är fortfarande trasig och hela den där polerade metall-looken måste bort.
Katrineholm är
väldigt litet - men hittills också ganska så trevligt. Jag kommer nog inte skriva så mycket om stan i sig, just eftersom den är så liten. Jag kanske har fel, det kanske blir en tungt K-holm-inrriktad blogg med tiden. Who knows?
Jag lovade min kompis AQ att tipsa om
Kingdom of Loathing som är rart, skojigt, galet och gratis att spela. Den som spelar så långt att de ska gå med i ett gille bör kolla in hennes PurpleandGrey.
Varför blir jag förvirrad av klockor som hänger fritt? En klocka på en vägg, inga problem - men så fort den hänger fritt i luften med en annan klocka på baksidan (som de ofta gör på tågstationer), så blir jag förvirrad och glömmer åt vilket håll visaren går. Jag blir alltså tvungen att aktivt tänka efter om klockan är tjugo i eller tjugo över, istället för att bara titta på den och veta med en gång. Nåt fel är det på mig, helt klart.
2004/08/01
Eftersom jag i och med omdesignen av sidan tagit bort min devis "Fear destroys" från loggan (dels för att den inte fick plats, men också för att den inte passar in i Prisoner-temat), så vill jag vinka adjö till den med en liten fundering om vad jag tycker att den innebär.
Raden är ett citat ur min absoluta favoritlåt någonsin
Gates of Delirium av
Yes. Det är inte ofta man kan ta någon av deras textrader och göra den till en devis, men i det här fallet passar det bra. Jag tror nämligen att fruktan är bland det mest destruktiva som finns. Fruktan för det som är annorlunda och det som är okänt är det som leder till rasism, homofobi och en massa andra liknande dumheter.
Och det är just fruktan som Bushadministrationen tagit till för att stärka och eventuellt behålla sin makt. Där president Franklin D. Roosevelt sa till USA att de inget hade att frukta utom själva fruktan, så spär Bush med hjälp av Rumsfeld och Ridge på folkets fruktan så mycket som det går med färgkodade hotnivåer, vaga varningar om eventuella angrepp och demonisering av alla som inte håller med dem. Och det var fruktan för Saddam som gjorde att Irakkriget ens blev möjligt.
Det är klart att man ska kunna se faror och reagera på dem, men att agera utifrån rädsla, snarare än att bedöma fakta och väga för- och nackdelar är ett sätt att nästan garantera att man tar fel beslut och drar fel slutsats.
Ta till exempel Annie Jacobsen vars
hysteriska artikel om att dela flygplan med en syriansk orkester publicerades i Womens Wall Street. Denna hysterika och hennes man (som vi kan anta är bra vekhjärtad också han) blev skrämda från vettet av att några män med arabiskt utseende uppförde sig konstigt. Ja, förutom att det inte var konstigt alls, utan relativt normalt beteende om man läser mellan raderna.
Nåväl, när hon väl fått reda på att det var en legitim orkester hon flugit med, som dessutom hade kollats noga vid incheckningen, så taggade hon väl ned? Nejdå, nu hetter det plötsligt att de kanske var "terrorister som övade" och (min favorit) "om 19 terrorister kunde lära sig att flyga flygplan kunde väl 14 stycken lära sig spela instrument?".
Till och med mytkrossarsajten Snopes.com
har sågat henne rejält, och
World O' Crap har en ordentlig genomgång som är både rolig och informativ. De flygpoliser som var ombord på planet har dessutom sagt att hon var
så hysterisk att de misstänkte att det var ett tricks för att få dem att röja sig.
Men det är så det blir om man är rädd. Det var bara det jag menade.
Var inte rädd, var smart.
Fear destroys.
Ny design var det här. I morgon på dagen: en liten essä om fruktan, och sedan paus då flytten inleds.
Jag vill också bjuda alla bloggläsare till de två Formel 1-evenemang som vi kommer att hålla i augusti. Den 15:e kommer vi att från 13.30 sitta på
Tullen Bar & Kök och se på Ungerns Grand Prix, för att sedan spela vårt F1-spel
Formula Dice på banan "Stockholms innerstad" (tänk er 300 km/h runt Sergels Torg-fontänen - maffigt). Även den som inte vill spela är varmt välkommen att bara umgås bland trevliga människor, men den som till äventyrs har lust att prova på att med hjälp av sex olika stora tärningar förflytta små tennbilar runt en spelplan får gärna mejla mig (john snabel-a sajtnamnet) och meddela det, så att vi vet hur många förare det blir på banan. Det hela upprepas den 29:e, då med Belgiens Grand Prix och nån annan spelplan.
Sen ett länktips:
Jöns Åkerlund sågar Hanne Kjöller.
