2004/03/31
Inför att
Morrissey snart släpper
You are the Quarry, den första platta han gjort på 7 år, så vill jag dela med mig av den något förvånande informationen att Morrissey har en relativt stor och mycket inbiten skara fans på USA:s västkust som är latinos. Riktigt hur det kommer sig att Manchesters mörke humorist lyckats bli en angelägenhet för amerikaner med syd- och centralamerikanskt ursprung förstår jag inte, men där finns också
coverbandet Sweet and Tender Hooligans, som till och med har spelat i självaste Manchester. Underligt.
Jag hade tänkt att folk skulle få försöka hitta "bevis" för vilka jepparna på
Reincarnationresearch.com varit i tidigare liv, men efter att ha skrivit ett så långt inlägg om dem, så kändes saken utagerad.
Jag har några andra idéer, så det blir nåt alldeles snart.
Det ser ut som en dammsugare, men det kan ju vara en katt...
Serenity Now hittar en
fin omröstning med roligt resultat.
Och bara för att förlänga det här inlägget vill jag påpeka att om man envisas med att lägga ett svenskt "o" i ordet "wok", så borde man i konsekvensens undvika att uttala w:et i början på engelskt vis (I'm looking at you,
Findus). Ska man försvenska ett uttal - vilket det mycket väl kan finnas skäl att göra - bör man inte lägga in ett osvenskt bokstavsuttal. "Vook" eller "oåck" - inga hybrider, tack. Detta mest för att undvika att författaren
Herman Wouk en dag steks med bambuskott och vattenkastanjer samt serveras med klibbigt ris och sambal.
2004/03/30
På måndag firar jag ett år sedan jag lämnade in min första översättning av
The Late Show with David Letterman. På onsdag skickar jag dessutom in mitt hundrade avsnitt.
Under det senaste året har jag brottats med ofta hopplösa ordvitsar, svurit åt att
Paul Shaffer inte kan prata i micken (och att han mest säger idiotier när han gör det), kämpat för att hinna med tio-i-topp-listan när
Dave stressar igenom den, slagit upp stavningar på de mest obskyra namn och samtidigt haft enormt kul.
Jag gjorde en första ansats till att ge mig in i den här branschen 1995, just genom att kontakta den firma som då hade hand om översättningen av Letterman. Jag fick påbörja ett provavsnitt, men blev kort därefter allvarligt sjuk i
aplastisk anemi, som jag dock numera är botad från. Det gjorde att mitt liv ändrades ganska så drastiskt, och att jag fokuserade om i det mesta. När man ser döden i vitögat, så får man lite nya perspektiv. Det är bara en kliché för att det är sant.
När jag då i slutet på 2001 till slut började jobba som undertextare, så hade inte
SDI , firman jag jobbar åt, hand om Letterman. Jag nämnde att
om de nån gång skulle få rättigheterna att göra den, så ville jag få en chans att översätta den. Jag trodde inte att det skulle ske, men tyckte att det var lika bra att markera mitt intresse.
Den 1:a april förra året blev det dock så, och jag fick raskt börja med att göra 2,5 avsnitt i veckan, och gick sedan till att göra 3 (under en period gjorde jag till och med 4/vecka). Det är få människor förunnat att få jobba med vad de vill, och jag skattar mig oerhört lycklig att få göra just det.
Därmed inte sagt att det är en dans på rosor - ofta sitter jag och svär framför datorn, och jag är alltid lika glad när det är ett band med, så att de inte snackar oavbrutet i 44 minuter (ett avsnitts ungefärliga längd utan reklam). Men när det går bra, när jag har flyt och känner att jag verkligen
kan det här jobbet, då finns det få saker jag skulle byta det mot.
Via
Stationsvakt ser jag att nån yrmössad tomte under rubriken
Svenska [sic] TV:s felaktiga översättningar upprörts över att
SVT:s översättare "förmildrar" språket i sina undertexter. Det vore en intressant synpunkt som kunde leda till en spännande debatt, om den inte underbyggdes av helt befängda påståenden. Här kommer angreppsvinkeln:
Man skulle kunna kalla det för en moralisk översättning, och eftersom många i Sverige inte pratar engelska och inte hänger med i engelska uttal, litar de helt på texteremsorna och får sin värld tolkade åt sig. Det finns verkliga skäl som att ord kan ha olika betydelser i olika sammanhang och förkortningar som ibland görs för att få plats med texten på raderna. Men det finns också exempel på grovt felaktiga översättningar.
Det är ju tyvärr så att undertexter ofta haltar en aning, men det sker oftast på reklamkanalerna som betalar ungefär en tredjedel (!) av vad SVT gör, och jobbar med firmor som har en minst sagt generös anställningspolicy. Vad är det då som SVT gjort sig skyldig till enligt skribenten?
Pussy; Som i en mening "Come on you, pussy!" Borde översättas som "Kom igen din fitta!" Men översätts oftast som "Kom igen din mes!"
Borde? Knappast. Någon som är "a pussy" är räddhågsen och - just det - mesig. Bara för att
ett av ordets betydelser är "fitta" blir det inte automatiskt den enda rätta tolkningen. Särskilt eftersom det på 1600-talet ursprungligen var slang för kvinna, snarare än för kvinnans könsorgan. Därmed blev det också slang för "feminin man", och sedan från det "mes".
Det faktum att det mest är olika sexuella repliker som "cum on my tits" och "suck my cock" som citeras får en att undra på om det här språkgeniet har tagit fel på SVT och
TV 1000:s sena sändningar. Men ämnen som lämnar båda händerna fria avhandlas också:
Drugs; Som i en mening "Drugs are cool!" Borde översättas som "Droger är häftiga!" Men översätts som "Knark är häftigt!" (knark=negativt och droger=positivt)
Här finns det en poäng, men den är bara halv. Det finns ingen direkt motsvarighet till ordet "knark" i engelskan, dvs. ett enda ord som beskriver illegala rusdroger (inte i allmänt bruk, i alla fall). Som undertextare försöker man i möjligaste mån tänka, "hur skulle den här meningen låta om den skrivits på svenska från början?", och det är faktiskt så att ordet "knark" är ytterst vanligt när man diskuterar illegala droger. Man måste alltså bedöma om ordet "drugs" i meningen som ska översättas syftar på alla droger, legala droger eller illegala droger, och göra sin bedömning utifrån det.
Bitch; Som i en mening "He's my prisonbitch!" Border [sic] översättas som "Han är min fängelseslyna!" Men översätts som "Han är min stjärtgosse!"
Ja, här visar skribenten inte bara i slutsatsen att han har språkkänsla lika stadig som en chihuahua är en effektiv vakthund. Ingen hyfsat engelskspråkig människa - alltså någon som skulle kunna bedöma huruvida en översättning verkligen är bra eller inte - skulle skriva ihop "prison bitch" till ett ord. Att det sedan inte ens nästan skulle kunna direktöversättas med det hjärndöda "fängelseslyna" orkar man knappt ens notera.
Asshole; Som i en mening "She's an asshole!" Border [sic] översättas som "Hon är ett rövhål!" Men översätts som "Hon är en idiot!"
Möjligen är ordet idiot lite svagt i sammanhanget, både i översättningen och när man ska karaktärisera den här killens argumentations- och tankeförmåga, men jag återkommer till det. Jag skulle nog förorda "skitstövel". I båda fallen.
När jag vandrar runt på sajten inser jag nämligen att personen som skrivit detta är en sån där
toklibertarian som hyllar den ryska författaren och "filosofen"
Ayn Rand och hennes
kultlika politiska inriktning objektivismen. Den som säger att
Marknaden är Gud, och att
pengar inte kan göra något ont. Den baseras på ett par
träigt skrivna tegelstensromaner som man måste vara ytterst masochistiskt lagd för att traggla sig igenom. Utöver det skrattretande språket, så är personteckningarna så dåliga och de slutsatser som dras om människan så verklighetsfrämmande att man undrar om Rand träffat några människor alls.
Tillbaka till sajten. Killens språkkänsla är så in i helvete svajig att han på allvar skriver en mening som
Guts är hans senaste avsnitt i gorefest-hyllningen av alla saker oamerikanskt . "Alla saker oamerikanskt"? Sånt, och att han flitigt använder påhittade ord som "dissektera" och "korrumption" gör onekligen att man undrar om det här är en del i hans smakfulla kampanj att "
förstöra svenskheten".
Om innehållet i den sista länken oroar er, så kan jag lugna er med att objektivister historiskt sett inte direkt är bra på att få nåt konkret gjort, annat än att tjafsa om varför skatter är stöld och att kapitalistiska monopol är asbra, medan statsmonopol är jättesuperdåliga.
Det finns också en möjlighet att sajten kan vara en drift med såna typer, och då är den i sådana fall helt klockren.
2004/03/29
Jag är osäker på hur mycket det nämnts av svenska media, men
Bush hade en liten presentation vid en publicistmiddag för några dagar sedan. Det är en tillställning där presidenten enligt kutym ska vara lite rolig och driva med sig själv.
Lille W hade satt ihop ett litet bildband där han i en av bilderna letade under en soffa i Vita huset och drog till med repliken "De där massförstörelsevapnen måste vara nånstans...".
Visst ska man kunna skämta om det mesta, men om tusentals människor dött på grund av ens beslut och uttalanden, så tror jag att man har förverkat sin rätt att skämta om
just det. Sen spelar det ingen roll hur rättmätiga man tycker att ens vinklade uttalanden var.
What's so funny?
Tema: moral/samvete, eller brist på den/det.
1. Vilken var den senaste "goda gärningen" du utförde?
Kanske var det när jag lät
David Weman hänga här på kontoret efter att han missat sista pendeln efter bloggarmiddagen. Fast i det att en god gärning innebär en uppoffring, så kanske inte det passar, det var nämligen trevligt som fan att lära känna honom.
Eller när jag fixade så att E:s syrra och hennes kompis kom in på
Slick Metropolis-festen där
Momus spelade, trots att biljetterna var slut. Fast det innebar inte mycket till uppoffring det heller.
Jo, nu vet jag. Att jag betalar för att min fru minst varannan månad ska kunna åka till USA för att besöka sina barn. Det innebär en uppoffring i det att det biter rätt hårt i mitt kassaflöde, men det är å andra sidan en självklarhet när hon nu flyttat hit för att bo med mig.
2. Vilken var den senaste, moraliskt sett, tveksamma handlingen du utförde?
Inte för att jag ser mig som en enormt moralisk människa, men jag har svårt att svara på det med. Jag har inte snattat på många år (nåt som jag annars höll på med alldeles för länge), och jag försöker att inte ljuga eller skada andra. Det jag kan ha dåligt samvete för är att jag inte håller tillräcklig kontakt med vissa goda vänner.
Det finns nämligen gott om saker som man kan ha dåligt samvete för att man
inte gör. Från kompisar man borde hålla kontakten med, till engagemang man borde ha och orättvisor man borde orka lägga tid på att försöka göra nåt åt.
3. Gör man "goda" handlingar av godhet eller för att man själv mår bra utav det?
Både och, såklart. Mest gör man det för att det kommer naturligt, hoppas jag.
4. Vad gör du om du hittar 10 000 i använda sedlar?
Det beror enormt mycket på omständigheterna. Men om ägaren inte är lätt att spåra, så skulle jag nog kunna tänka mig att behålla dem. Det är ingen direkt enorm summa.
Frågorna i Fredagsfyran kommer
härifrån.
Jag funderar på att skaffa
Canal Plus, helt enkelt för att de haft vett nog att lägga in bindestreck i loggorna för både
Säsongskortet och i sin nya kampanj "Extra allt-paketet". Det är såpass ovanligt att det nästan måste premieras.
2004/03/28
Jag såg på
All the President's Men på
TCM igår kväll. Texten var sådär riktigt idiotiskt direktöversatt nästan ord för ord. "Not in so many words", som betyder "inte uttalat" blev - ja, just det: "Inte med särskilt många ord". Sedan var det många såkallade falska vänner - "confirmed" blev till exempel "konfirmerad" istället för "bekräftad". Och till råga på allt så låg texterna inne i ungefär hälften av den tid de borde ha gjort för textmängden. Gräsligt, och naturligtvis utan översättarnamn efteråt.
Ordet "Involverad" dök upp ett par gånger, och det är faktiskt ett ord man ofta hör, även i icke-översatt svenska. Jag förstår inte varför. Vad gör "involverad" som "inblandad" inte gör precis lika bra, fast med en stavelse och en bokstav mindre?
Det tuffa hårdrocksbandet
Trojan tänkte till sin platta
Chasing the Storm 1985 att deras bandnamn skulle se lite extra tufft ut.
Det gick väl sådär.
2004/03/27
The Guardian får nästan till rubriken
Tar
man bort "brand new" så är det helt rätt.
2004/03/25
Några saker man inte borde förvånas över:
När
Letterman för några veckor sedan drev med
Adam Sandler-filmen
50 First Dates var det - enligt vissa källor som jag hittat - tänkt att den skulle släppas i Sverige under namnet
De 50 första kyssarna, så jag använde det, trots att det blev ganska så krystat. Men nu visar det sig att den faktiskt fått behålla sin originaltitel även här.
Ford gör reklam för att man får ett "DVD Multimediapaket" om man köper en ny bil av dem innan månadens slut. Dvd är naturligtvis inte ett adjektiv, vilket de flesta vet, tror jag.
Nu kan man inte köpa
Billy's-pizza längre. Visst, den förra reklamfilmen om amerikanen i Skandinavien var ganska töntig (och låten tydligt insjungen av en svensk), men det nya
Village People-inspirerade klippet är så på djupet töntigt att man bara ryser.
Condoleezza Rice ljuger. Fast, det är klart, hon kanske inte heller anser att Bush är rättmätig president, och därför kanske hon menade
Bill Clinton, varvid det stämmer. Se även
här.
Skatteverket accepterar inte J som namn. Undrar om de skulle acceptera
Å eller
Ö, som ju är fullt legitima substantiv i svenskan.
Sajten
ReincarnationResearch.com trodde jag först var ett skämt, och dessutom ett ganska dåligt sådant. Men genom att ha postat lite på deras forum, och om och om igen (tillsammans med en tre-fyra andra logiskt tänkande människor) blivit censurerad för att man ställer frågor som "Hur tillämpar ni den vetenskapliga metoden i er forskning?" och läst lite mer om den "
filosofi" som ligger bakom, så inser man att människorna bakom det hela har tappat verklighetsförankringen som jag slarvar bort tändare.
De tror på fullt allvar att
Carl Michael Bellman återfötts som
Ulf Lundell (trots att
det, som den gode
Starfire påpekat, vore en regression av fenomenala mått) - och det är ändå inte den mest befängda koppling de dragit.
Det bästa med det hela är hur de reagerar på kritik, inte minst eftersom deras guru - den danske mystikern
Martinus - som utöver att ha skrivit något han med sällan skådad hybris kallat för
Det tredje testamentet också satt upp vissa levnadsregler för att "utveckla sin person", som man kan anta att de här tokarna borde åtminstone
försöka följa. Så här skriver då Martinus:
1. Remove the concept of "enemies" from your consciousness.
Mad tanke på att de systematiskt motarbetat specifika människor i sina forum (och t.ex. vägrat mig tillträde till sitt nya, modererade forum), snarare än tagit varje inlägg utifrån sitt innehåll, så har de brutit mot den ändå ganska enkla regeln.
2. Never retort to anger, slander or other forms of attacks which are directed against you.
Därmed borde de alltså totalt ignorera alla inlägg, kommentarer eller frågor som de ser som angrepp (och de är rätt så lättstötta, så det borde bli rätt mycket att strunta i). Men det här svaret fick jag när jag via ICQ frågade Tommy varför han var så rädd för att ta en debatt om varför de kallar sina spekulationer för "forskning":
CHOPIN HAR FÖDELSEDAG I DAG O HIMMELN ÄR KLARBLÅ O VI HAR BÅDE KOMMIT FRAM MED FORSKNINGEN OCH BÖRJAT NEDMONTERINGEN AV SATANS BLÄNDVERK PÅ JORDEN!!!!!!!!!!! HA AHHAHAHAHAHHAHHHAHA HHAHAHAHAHAHHHAH ÄNGLARNA REGERAR ÄNGLARNA REGERAR !!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!
Som
Terry Pratchett en gång skrev,
That many exclamation marks is a sure sign of someone who wears his underpants on his head. Åter till Martinus:
3. Never say anything evil about anyone or anything.
Tommy sa i ett inlägg att jag och och en annan ifrågasattande människa på deras forum var "besatta av samma djävul". Det kallar jag i alla fall ondsint.
4. Be absolutely true and honest under all circumstances in life.
Tommy påstår att sajtens innehåll kommit fram genom forskning, men har inte på något vis lyckats visa på eller förklara hur den vetenskapliga metoden tillämpats. Alltså är ordet "forskning" en ren och skär lögn i sammanhanget.
5. Remain absolutely untouched by flatter, praise or blame.
I det gamla forumet (och som ni ser ovan i ICQ-texten), så flammar Tommy lätt upp och han brukade skriva mycket arga och upprörda svar på vissa inlägg innan hela klabbet togs bort. Hur som helst borde negativa åsikter inte beröra sajtägarna enligt den här regeln - de borde stå över det, och låta allt ligga kvar. Annars är man ju inte "absolutely untouched".
Det bästa med det hela är att Tommy Bäck gör allt detta via en aktivitetsgaranti från Arbetsförmedlingen. Så han får pengar från staten för att sitta och matcha bilder på levande kändisar med bilder på döda kändisar, i syfte att sprida en obskyr religion. Det är naturligtvis det sistnämnda jag vänder mig emot - att Arbetsförmedlingen ser till att hålla slötänkta människor sysselsatta är väl okej, men det ska inte syfta till att ge pr för en trosinriktning.
Tävling #3 kommer att handla om de här jepparna. Börja vässa era Google-skills.
Jag missunnar inte
Johnny uppmärksamheten, men jag förstår inte riktigt hur det
här går till, bara.
Uppdatering: Det är alltså en bild av
Weblogs.se:s "senaste webbloggarna"-lista. Vad jag vet tar den bort ens gamla uppdateringstid när man pingar på nytt, men Johnny verkar ha kommit runt det på nåt vis.
Uppdatering 2: Jag menar inte att antyda att Johnny gjort detta med vilje - uppdateringstexten gör att det ser så ut. Slarvigt skrivet av mig.
Om det ser underligt ut, eller faller sönder på annat sätt, kan ni kommentera nedan.
Uppdatering: anledningen till att sidladdningen hänger sig ett tag innan nåt syns under rubriken är att Blogrolling.com verkar ligga nere, och blogglistan söker efter den en stund, innan den ger upp. Förhoppningsvis ger det sig snart.
2004/03/24
Till skillnad från vad många säkert tror om mig, så har jag inget emot att språket utvecklas. Men jag tycker inte om när det sabbas helt i onödan. Som särskrivning - det gör inte en enda sak lättare, utan skapar enbart förvirring. Detsamma gäller strykandet av ordet "desto".
I den nya reklamfilmen för
SAS Snowflake där man ska samla godispapper för att vinna resmil, så säger killen:
Ju mer du samlar, ju längre kan du åka.
Man bara väntar på ett "desto" som aldrig kommer. Säkert är det engelskan som spökar, eftersom man där använder "the" på båda platser. Det fina med ju/desto är att man kan stapla flera attribut på varandra, utan att skapa förvirring. Man kan säga "Ju gladare vi är, ju mer vi anstränger oss, desto mer säljer vi" eller "Ju billigare skiva, desto mer försäljning, desto mer exponering för artisten".
Jag förstår inte att man skulle vilja göra sig av med en så pass klurig fördel.
Tema: hågkomst
1. Minns du vilken den första skivan var du köpte?
Den första skiva jag köpte med egna pengar var nästan helt säkert en
Beatles-skiva som tillfördes den samling jag redan hade byggt upp via föräldrarna. Antingen var det
Rubber Soul (amerikansk utgåva utan
Baby, You Can Drive My Car - den sistnämnda blev därför den sista låten som lades till min Beatlessamling) eller möjligen
Beatles for Sale. Numera lyssnar jag nästan aldrig på Beatles, utom kanske
Abbey Roads andra sida.
2. Minns du någon bok som tidigt gjorde stort intryck på dig?
Ungefär samtidigt, vid fjorton års ålder, läste jag
Kurt Vonneguts
Breakfast of Champions och
Joseph Hellers
Catch 22. Den sistnämnda var den som gjorde allra starkast intryck på mig, med sitt icke-linjära berättande och sin underfundiga humor.
3. Vilken var den första film du såg på bio?
Det kan ha varit en tyskdubbad
Aristocats (jag växte upp i Österrike) eller möjligen Formel 1-eposet
Grand Prix med
James Garner. Den sistnämnda gjorde i vilket fall så starkt intryck att jag än idag är oerhört svag för det sena sextiotalets F1-kultur (och för all del, även dagens).
4. Vilken skiva/ bok/ film vill du ge till ett barn (ditt?) för att denne ska få en bra start på livet?
Skiva är svårt att svara på, det måste utgå från den musikaliska inriktning barnen redan har, och då kanske man kan försöka leda dem till liknande saker som man tycker är bättre än det de just då lyssnar på. Men jag försöker inte styra min nyligen tonåriga styvdotters musiksmak, utan brukar ge henne sånt jag tror hon kommer att gilla. Tvillingpojkarna är nio, och bryr sig än så länge mer om dataspel och tecknad film än om musik.
Filmer är också svårt, så då återstår böcker. Svaret där är däremot busenkelt: muminböckerna.
Frågorna i Fredagsfyran kommer
härifrån.
2004/03/23
Brunchklubben börjar igen - den 4:e april. Mer detaljer på Brunchklubbsidan (länk till vänster) snart.
Ännu en succé för Brinkenstjärna
Via
Bajs.se (bra sajt, namnet till trots), ser jag att
Paparazzia.com, som jag
skrivit om tidigare, tydligen är "
avstängd tills vidare".
Den som blir förvånad över det, bör nog akta sig för broförsäljare i New York.
Jag kom hem till en massa jobb, så jag har inte hunnit ta itu med det här förrän nu. Resultat och förslag hittar ni
här.
För dem som undrar gick kryssningen bra, även om hemresans kombination av hyfsat stora vågor och vin till middagen inte gjorde livet lätt för min fru Debi. Överlag var det dock mycket trevligt.
2004/03/19
Om några timmar far vi iväg på lyxkryssningen som jag vann i januari, precis mellan vår tredje bröllopsdag och min födelsedag. Därför kommer Tävling #2 att avgöras när jag återkommer på söndag, och nästa tävling utlysas kort därefter.
Ironimätaren slår upp i rött
Begravt mot slutet av en artikel i
New York Times kommer
ett referat av ett uttalande som borde få hjärnan att smälta på de flesta.
Mr. Bremer warned the Iraqi leaders that they risked isolating themselves and their country if they continued to snub the United Nations.
Ibland undrar man om de här människorna lyssnar på sig själva när de pratar.
2004/03/18
Stoppa det onaturliga kräftfrosseriet!
Ska man använda Bibeln som skäl för att tracka homosexuella, så borde man vara konsekvent och, ja...
Gud hatar räkor.
Petters nya singel heter
Fredrik Snortare och Cecilia Synd. Man vet inte om man ska skratta eller gråta.
Uppdatering: Jag har alltså inte hört den, jag reagerar bara på den vedervärdigt "vitsiga" titeln.
2004/03/17
Via
Mymarkup.net ser jag att
Aftonbladets Fredrik Virtanen blev påhoppad av killarna i
Hardcore Superstar när de skulle spela på
CBGB's i New York.
Skälet till påhoppningen skulle ha varit att Virtanen sägs ha kallat HS för
Dregen-kopior, vilket han förnekar. Lustigt nog har jag den senaste veckan funderat på just Hardcore Superstar
och Dregens orkester
Backyard Babies. Anledningen är att jag förvånas varje gång jag hör dem över hur otroligt mesiga de låter. De ser så rart hårda ut, medan musiken egentligen är rejält poppig, med en och annan distgitarr och lite gitarrsolon insprängt mellan de trallvänliga melodierna.
Sorgligt nog för dem så har hårdheten i populärmusiken flyttats fram så mycket under det senaste decenniet (ungefär från och med
Metallicas och
Nirvanas stora genombrott) att de band som HS och BB emulerar inte längre är att betrakta som särskilt hårda alls.
Där står de med sina tatueringar, piercingar, läderbrallor och andra rockattribut, men spelar något som är rena melodiradiomusiken i dagsläget. Det gör dem liksom lite gulliga, på nåt vis. Som en sorts barnteaterspirater som morrar och hytter med näven så att förskoleungarna får hicka, men sen visar dem hur man gör ett spöke av en näsduk, en flirtkula och en spritpenna.
Att det dessutom är monstermesigt att hoppa på en journalist som dissar en gör ju bara saken värre. Hur mycket rockenroll är det att bry sig om en journalist? Och just Fredrik Virtanen, dessutom?
Strunta i det korta första stycket (som bara förklarar den dagens seriestrip), och läs
Tychos ilskna fördömande av den automatiserade kattlådan. Till och med katten som tillverkarna fått med på sin officella bild (ovan) ser lätt skrämd ut.
Jag har ganska medvetet struntat i att ge mig in i mer avancerade resonemang om världspolitiken. Det finns folk som gör sånt så mycket bättre, och som alla stora frågor är det - särskilt just nu - ett komplext och svårnavigerat område. Men ibland är jag mer frestad än annars. Som när
Gudmundsson ger sig in i ett "Alla som är emot Bush är: för al Qaida/älskar Saddam/är fega djävlar"-resonemang på lägsta nivå, eller när
Herr Kaffekopp hyllar Mark Steyn och hans resonemang om att Bushs lösning är den enda lösningen, eller
Ayn Rand-diggande
Xipe (OBS - ingen permalänk, scrolla ned till "Madrid Aftermath") på fullt allvar länkar till den amerikanska aggressiva nollhjärnehögerns värsta vidrigheter som
NiceDoggie.Net och
Little Green Footballs...
Då börjar jag fundera på om jag ska leva upp till "Världshändelser"-delen av min lilla programförklaring ovan. För tillfället nöjer jag mig med att länka lite:
Matthew Yglesias om Madrid,
Counterspin Central om irakiernas åsikter om läget,
Atrios om Ariel Sharon (baserat på argumentet "spanska folket lät al Qaida styra sitt val"),
Pandagon om Bushkramarnas "med oss eller mot oss"-attityd,
Crooked Timber om Madrid,
Slacktivist om varför Kanada inte hakade på Irakkriget och
Josh Marshall om hur Bush - än en gång - vägrar ta ansvar för nåt.
Nyheten om GB:s nya farliga glass fick på sajten
DagensPS.se en mindre lyckad bild rätt nära själva inlägget.
2004/03/16
Om man
ska tro kvällspressen (vilket ju alltid är en vansklig sak att ge sig på, men jag antar för sakens skull att det finns ett korn av sanning i detta), så blev
Anne-Lie Rydé bestört och ledsen över att inte gå vidare till schlagerfestivalsfinalen.
Då bör hon lägga av med musiken, tycker jag. Jo, faktiskt.
Det finns nämligen två möjliga inställningar till ett sånt här jippo. Antingen har hon skrivit låten för att hon tycker om att göra musik, och då borde eventuell vinst eller förlust i en larvig tävling inte betyda ett djävla dugg. Eller så är låten skriven i syfte att klara sig bra i just tävlingen, varmed hon knappast borde vara så fäst vid den att en förlust framkallar tårar.
Jag har inget emot att man tävlar i musik, och kan tycka att det är rätt kul att se på melodifestivalen, men det är inte ett forum för ett konstnärligt uttryck, och tar man det så, då bör man tänka om.
Apropå tårar så läste jag fel i en sidorubrik på Expressen när jag sökte efter länken om Rydé. Där det stod
Vännernas sista farväl av Keve Hjelm. Mikael Persbrandt och Maria Bonnevie kom hand i hand till det tårfyllda avskedet, så läste jag det näst sista ordet som "tårtfyllda".
På
min begravning ska det djävlarimej finnas tårta!
Vissa människor vill ha katt utan att få sina möbler sönderklösta, och frågan är om man ens ska ha en katt om man tycker att det är ett problem. Det är ungefär som att vilja ha en hund i stan, men inte vilja ta den på promenad. Den lösning som min styvmor valde - och som är vanlig i USA - var att helt enkelt ta bort kattens klor, vilket jag tycker är direkt grymt. Nu har japanerna (såklart) kommit på en annan lösning, men frågan är om
färgade lösnaglar för katten egentligen är mindre grymt.
Framför allt kräver det en djävligt sävlig katt - den som t.ex. försökt få i en katt ett piller av något slag vet vad jag menar.
2004/03/15
Vill bara ge en shoutout till John Åhlén för att han är en av de få Vänner-textare jag har sett som inte bränner eller missförstår minst två-tre skämt per avsnitt, och som dessutom lyckas hitta suveränt flytande svensk språkdräkt på de mest idiomatiska amerikanska uttryck. Det är skönt att se nån som sätter en nivå värd att sikta på.
Sedan är Marie-Louise Skeppholms översättningar av The Office också otroligt bra, även om hon nu senaste använde "ballar" för pungkulor, vilket är dumt - det är nämligen inte bara dialektalt begränsat till en ganska liten del av Sverige, utan betyder i många andra delar "penisar". Det är därför ungefär som att skriva "bamba" för skolmatsal, om "bamba" utanför Göteborg skulle råka betyda gymnastiksal.
Storfavoriten vinner.
Zetterling kommenterar.
2004/03/14
Eldstorm slutade just på TV3, och det slog mig att det var tur att de inte översatte den engelska titlen Backdraft rakt av - Baksug hade liksom inte låtit lika tufft.
2004/03/13
Det här är en inställning jag är evinnerligt trött på:
Noveller är den enda sanna litteraturen – romaner är alldeles för långa. Kort ska det vara, för vem orkar väl koncentrera sig i flera hundra sidor? Helst ska det också vara skrivet så enkelt som möjligt, utan bisatser eller annat bjäfs. Att kunna stava och bilda läsbara meningar är dessutom pretentiöst och begränsar bara författarens förmåga att uttrycka sig ärligt och rakt.
Känns resonemanget igen? Klart det inte gör. Ingen, utom möjligen en provokatör, skulle få för sig att skriva nåt så dumt om litteratur (eller måleri, film och andra konstarter).
Men när det gäller rock- och popmusik är det inte bara godkänt, utan mer eller mindre ett krav för att betraktas som en seriös rockskribent. I rakt nedstigande led från
Mats Olsson (och utrikiska legender som
Lester Bangs och
Nick Kent), så har det raka, enkla och ”ärliga” hyllats som det enda sanna uttrycket för gitarr-bas-(klaviatur)-trummor-sång. Har man inte rötterna i bluesen är man helt ointressant, och bryter man några av de regler som definierar denna upplevda ärlighet så kan man lika gärna glömma att uppmärksammas eller åtminstone tas på allvar.
Att känsla och ärlighet bara kan förmedlas genom ett enkelt, gärna helt oskolat uttryck är ett axiom som är så befängt att man förundras över hur det kunnat få sånt fäste bland musikkritiker. Det är klart att all konst som görs med hjärtat är mer intressant än den som görs utan engagemang, men de begränsningar som satts upp för pop och rock är en tvångströja som är dels helt onödig, och dels kvävande för formen.
Jag kom att tänka på det här när jag läste
ett citat om danska garagerockarna The Raveonettes (uselt namn, förresten – svårt att läsa rätt, precis som svenska
The Wannadies) på
Allmusic.com:
The Raveonettes had a set of rules when it came to creating material. These rules consisted of making an album entirely in Bb minor, surrounded by only three chords, and each song had to be less than three minutes long. Ride cymbals were not allowed, either.
Det här är regler som bara är minimalt mer begränsande än de flesta rockband ändå, ofta omedvetet, ringar in sig med. De flesta rock- och poplåtar som släpps idag – jag skulle gissa på en siffra kring 95 % - varar i mellan tre och fem minuter. De börjar med en eller två verser, de går till refräng, vers, refräng och sedan en ”middle eight”, och sedan kanske tillbaka till en vers eller ett versfragment innan refrängen vevas fram till låtens slut. De spelas nästan uteslutande i fyra fjärdedelstakt, i en enda tonart (kanske med undantag för den där mellanåttan, om man har tur) och innehåller sällan några överraskningar eller oväntade grepp.
Visst har det skapats många storverk inom dessa gränser, men jag förstår inte den enorma fientlighet som genereras så fort ett band bryter mallen.
När blev ”känsla” det allenarådande kvalitetsbegreppet, och hjärna och experimentlusta dess absoluta fiender? Jag återkommer till ”känsla” inom konst lite senare, innan det här inlägget blir av romanlängd.
Jag har redan fått in en del bidrag till
tävling #2, varav minst ett var aningen för internt för att platsa, så därför vill jag ge några exempel på vad det är jag söker, och kanske väcka viss inspiration:
moderatbandy = golf
knatterbräde = tangentbord
"Hostit!" = prosit för hostningar.
kaninkramare = djurvän
arselkrona = tribaltatuering i tjejs ryggslut
örontortyr = Rix Radio City
Ja, nåt sånt hade jag tänkt mig. Och skivan är väl värd att kämpa om, tro mig. Bidrag skickas
hit.
2004/03/12
Tema boende
1. I vilken stad/ by/ håla bor du?
Stockholm, en småstad som är bra på att låtsas vara en storstad.
2. Hur bor du?
I en liten andrahandsenrummare med min fru - men vi har ett kontor 300 steg bort som är ungefär lika stort, och som därför är vårt vardagsrum. Vi är där så mycket, och på såna udda tider, att vi av
Svenska Bostäder anklagats för att bo där.
3. På vilka ställen har du bott i ditt liv?
Utöver Storstockholmsområdet: Graz (Österrike), San Francisco, Södertälje, Washington DC.
4. Var skulle du vilja bo?
Barcelona, Venedig, Prag, Budapest, New York, Amsterdam, Tallin, Berlin, London och diverse söderhavsöar är alla boplatser jag har funderat på. Några av dem lär bli av innan jag trillar av pinn, hoppas jag.
Frågorna i Fredagsfyran kommer
härifrån.
Jag tog med min fru till
Stockholms stadsmuseum idag. Dels för att hon skulle kunna förkovra sig i det svenska språket, men också för att lära sig lite mer om sin nya hemstad. En utställning där hette
Stockholm 1954, och bestod av en samling pressbilder från det året.
Bland alla världshändelser och viktiga saker fanns ett foto med texten
Sex "pygméer", skoljazzband med scencharm, ska uppträda i Snurran på söndag. Jag hade inte tittat på bilden än, men förstod genast att den föreställde
Pygmé Jazz Band, min fars debutorkester, som enligt vad jag har förstått var dåtidens pojkband. Mycket riktigt sitter han där, längst bak i gänget med trombonen i högsta hugg, femton år gammal.
Jag var så enormt oförberedd på att stöta på pappa
Eje att jag faktiskt blev lite chockad. Det har gått femton år sedan han gick bort, men där var han - lika gammal på bilden som antalet år han varit borta ur mitt liv. Som en sorts fotografisk reinkarnation.
Det var trevligt att springa på honom helt oförhappandes sådär, måste jag säga. Den bästa överraskningen jag fått på länge.
Uppdatering: Bilden ovan är alltså ett utsnitt ur bilden, som min fru fångade med sin digitalkamera.
Den tyska chokladkolan som alltid haft illa dubbad idiotreklam och följdaktligen aldrig hamnat i min mun har nu slagit nytt rekord. "När man är på resande fot är det komplicerat att ha med sig en chokladkaka" inleder killen i den nya reklamfilmen sitt säljsnack med.
Hur är man funtad om det är ett problem att få med sig en chokladkaka på resan? Hur många vardagssysslor går man bet på om man tycker att det är svårt att veta hur man packar en godisbit? Vad har man för prioriteter i livet om det dels är nåt man oroar sig för, och dessutom anstränger sig för att komma på ett sätt att fixa det?
Riesen - kolan för folk som inte kan knyta skorna, men som funderar på en lösning.
2004/03/11
Supertrevligt.com kommer framöver att utöka sin bloggningsverksamhet med några nya deltagare. Vi börjar med min bäste vän
Martin, som redan har smygstartat sin blogg
Probitas et Veritas, och nu känner sig redo för vidare exponering. Det är hans första nätaktivitet sedan han drev en
Eddie Izzard-site för flera år sedan, så det ska bli kul att se hur det utvecklas. Honom hittar ni alltså
här, och även via länkarna till vänster inom en snar framtid.
Två till bloggar ligger och puttrar under ytan, och jag hoppas kunna presentera dem inom de närmaste två veckorna.
Nyhetsuppläsaren
Ulla-Carin Lindquists död orsakade närmast krigsrubriker i båda kvällsbladen, och det såklart för att hon nyligen skrivit en bok om sin dödliga sjukdom ALS. Det förvånade mig en aning, för riktigt så stor, känd eller inflytelserik var hon väl ändå inte?
Nu gick
Olle Adolphson precis bort, och då hamnar
det som en notis under "Nöje". Nog fan borde väl mannen bakom
Det gåtfulla folket,
Trubbel och
Balladen om det stora slagsmålet på Tegelbacken vara mer intressant än ens världens bästa och mest fascinerande nyhetsankare? Visst, Lindquist var vad jag minns en bra nyhetsuppläsare, hennes sjukdom var alldeles hemskt tragisk och tydligen var boken hon skrev under de sista månaderna mycket bra. Men jag förstår inte hur det övertrumfar Olle Adolphson med några hundra procent spaltmeter. Det är bara det jag säger.
2004/03/10
Jo, jag fick faktiskt kontakt med
Johan Åsard, mannen bakom
Dödligt Spel, och jag kan börja med att säga att han är trevlig och vältalig (och tillägga att jag är en usel intervjuare). Jag ville framför allt prata med honom för att få en kommentar om det faktum att programmet - som jag tidigare noterat - lyckats ge en massa gratisreklam till
Postal 2. Han har redan svarat i kommenterarena, och jag citerar:
Jag tycker det är skrämmande att människor attraheras av Postal 2, som är ett spel fyllt av meningslöst och sadistiskt våld. Att det visas i dokumentären är en självklarhet. Det går inte att granska något utan att visa det.
Okej. Johan och jag är överens om två saker, visade det sig. Det ena är att Postal 2 är ett förskräckligt spel (jag återkommer till våra olika tolkningar av på vilket
sätt det är förskräckligt), och det andra är att ungar inte ska få spela vilka spel som helst. Det sistnämnda är precis lika självklart som att vi har åldersgränser på bio. Jag är till och med såpass extrem att jag skulle vilja se en 18-årsgräns som högsta, istället för 15.
Jag kan inte ha varit den enda som inte upplevde
Dödligt Spels huvudbudskap som "Håll ungarna borta från de värsta spelen", utan snarare som "Stoppa de hemska dataspelen som förstör vår fina ungdom". Johan Åsard sade det dock mer tydligt under vårt samtal, "Vuxna människor får göra vad de vill". Bra, det. Synd att programmet inte var noggrannare med att påpeka det.
Han höll inte alls med om att det här handlade om moralpanik, eller att det kunde jämföras med de rörelser som tidigare i historien utmålat romaner, serier, rockmusik, videofilmer etc. som hot mot samhället och de ungas moral. Riktigt hur det skilde sig var det svårare att sätta fingret på, annat än att
Motorsågsmassakern på sin tid inte var del av den enorma folkrörelse som dataspelen ändå är.
Att han inte kunnat förutse att
Postal 2 - ett spel som redan var starkt dalande i sin livscykel, framför allt på grund av dåliga recensioner - skulle åtnjuta ökad popularitet visar på en viss naivitet, dock. Jag tror inte det var någon jag diskuterade programmet med som inte var övertygad om att det var en hel massa gratisreklam för ett spel som förtjänar att tigas ihjäl. Att det skulle nå en förstaplats på nån lista var kanske aningen mer än ens jag hade trott, men det är sannerligen inte förvånande.
Åsard verkar anta att den som köper
Postal 2 gör det för att de har någon sadistisk ådra som tilltalas av spelets medvetet vidriga innehåll. Den gruppen - så minimal den nu är - har redan köpt, spelat och avinstallerat spelet sedan det kom, det kan jag lova. Men man ska aldrig någonsin förvånas över att något som bryter tabugränser är intressant, särskilt när vissa auktoriteter hytter med näven mot det. Det väcker ett intresse, nu precis som när engelsk radio vägrade spela
God Save the Queen eller när den svenska censuren förbjöd just
Motorsågsmassakern.
Jag misstänker att de flesta som under den senaste veckan lagt 150 spänn på den rena skit som går under namnet
Postal 2 är gruvligt besvikna idag. För det är ett förskräckligt spel - förskräckligt
dåligt, helt enkelt. Äckel-päckel och motbjudande idéer är allt spelet har att erbjuda, och tro inte att tillverkarna inte är fullt medvetna om det. Det är inte ens roligt på det sätt som humor som går alldeles för långt ibland kan vara. Det är helt enkelt för dumt, för slarvigt gjort och alldeles för cyniskt för att ens nå den ganska enkla statusen. Syftet har varit att lägga minimalt med pengar på att skapa ett spelbart spel, satsa allt på att uppröra folk, och räkna med att uppståndelsen säljer spelet. Johan Åsard (och, för all del, många andra som också upprörts offentligt) går alltså speltillverkarnas vägar, vare sig de vill det eller inte.
Åsard tycker att han var tvungen att visa spelet för att väcka opinion, och det kunde jag förstå om det varit en jättesäljare. Att visa och diskutera
GTA3:VC är en annan sak, för det har faktiskt sålt i enorma mängder, men också - med all rätt - rosats av många i ämnet kunniga människor. Att ta upp det och
Counter Strike som exempel på våldsamma spel kan jag förstå, då de faktiskt spelas mycket - och ofta av ungar som kanske kan ta viss skada av det (även om kausaliteten, dvs. att fastställa att "våldsamma spel leder till våldsamt beteende" än så länge är väldigt svår att få till med någon större säkerhet).
Som många andra som tillverkar en massmedieprodukt som upprör stora skaror, så försvarar sig Åsard med att "det åtminstone är bra att ha väckt reaktioner", en replik man säkerligen skulle kunna få höra från teamet bakom
Postal 2 också.
Är det en debatt värd att ha? Absolut - men då ska inte startskottet skjutas av en intresseförening som redan från början bestämt sig för hur debatten ska låta. Saklighet och en viss försiktighet vad det gäller att dra slutsatser är inte bara smart, det är också hövligt, inte minst när man behandlar ett ämne som ligger många så varmt om hjärtat. För även om ingen i dokumentären t.ex. hävdade att alla dataspel ger lägre aktivitet i frontalloben, så var det inte heller någon som påpekade att man ska akta sig för att dra slutsatser om alla spel utifrån
Tetris. Det var helt enkelt förutbestämt vilka slutsatser som skulle dras, om än ofta underförstått och bara genom icke uttalade kopplingar.
Det enda jag verkligen retar mig på att jag glömde fråga Johan Åsard (jag är en usel intervjuare, som sagt) var om han under sitt arbete med dokumentären någonsin kunde ha ändrat sin grundtes, om det kunde ha kommit fram information som kunde ha fått honom att inse att denna moralpanik är enormt dåligt underbyggd och till och med ofta emotsagd av fakta. Jag tror tyvärr att svaret hade blivit nej.
Ett cricketträ i nyllet på högern
Tony Hendra, som åtminstone jag minns allra bäst som den cricketträbärande managern
Ian Faith i
Spinal Tap har skrivit
ett stycke som bär på sådan frätande sarkasm att man borde kunna rengöra dieselmotorkomponenter med den. Krönikan är ett svar på en vädjan från vissa republikaner i USA om att Demokraterna ska sluta vara så himskans elaka jämt. Jo, jag vet hur absurd en sådan vädjan låter, och Tony Hendra drar det så långt det någonsin kan gå. Månadens bästa läsning.
2004/03/09
Efter tips från
Simon i kommentarerna visar det sig att skräpspelet
Postal 2, efter hårdlansering i onsdagens "dokumentär"
Dödligt spel (som ursprungligen hette
Konsten att döda - scrolla ned på sidan
här, så ser ni), nu har nått förstaplatsen på
Webbhallen.se:s topplista. Ett snabbt samtal till dem visar att spelet förra veckan låg på 50:e plats. Jag har försökt nå
Johan Åsard, mannen bakom programmet, för en kommentar, men inte lyckats än.
Nätverkssamhället sammanfattar en del bloggkommentarer som i sin tur leder till mycket bra länkar som alla bevisar hur felaktigt och sensationalistiskt vinklad
Dödligt Spel var.
Är det nån som kan förklara
det här sökresultatet från Gooliat.se? Först en träff från
Bikupan som nämner den första tävlingen, sedan tre länkar som på något vis citerar den bloggen, men leder till tre lokaltidningswebbsajter, i ett fall till ett litet grafiskt sidelement.
Underligt.
Då drar jag igång tävlingen en dag sent, och eftersom det var han som sinkade mig, så blir priset denna gång den eminenta samlingsdubbel-cd:n
Forbidden Software Timemachine av
Momus.
Uppgiften denna gång är att uppfinna ett eget slangord eller -uttryck. Till exempel myntade jag en gång "spela aktertrumpet" om att släppa väder. Er uppgift är alltså att på ett humoristiskt eller smart sätt döpa om en företeelse av något slag och skicka in detta nya uttryck till
bidrag@supertrevligt.com före onsdag/torsdag nästa vecka.
Lycka till!
2004/03/08
En reklamfilm jag vill se
"Angrepp? Okej, då sitter jag kvar här i en kvart."
Needlenose.com har ett
bra manus till en reklamfilm som man borde köra i USA vareviga dag fram till presidentvalet.
2004/03/07
Jag är inte särskilt intresserad av lagsport, även om jag kan se på saker som amerikansk fotboll med viss behållning. Jag är i alla fall inte benägen att hålla på något lag - hela den inställningen är mig väldigt främmande, och att vara supporter av ett visst lag i vått och torrt tangerar ofta religion på ett sätt som jag tycker är obehagligt.
Visst, jag ser på Formel 1, och där kör man i lag om två, och även om jag föredrar vissa av dem över andra (läs: alla lag över Ferrari), så är jag inte nåt enskilt lag särskilt trogen.
Jag bryr mig alltså väldigt lite om vem som vinner i hockey eller fotboll, förutom i ett fall. När jag läser om Allsvenskan och Elitserien i tidningarna och Djurgården förlorar, då blir jag lite glad. För mig är det helt befängt att ha ett överklasslag som deltar i folksporter. Låt dem hålla sig till golf, segling och ridsport, för det blir bara fjompigt att försöka förena lagsportens råbarkade attityd med någon sorts lyx-touch.
Lägg sedan till att laget i Järnkaminerna har det mesigaste smeknamnet och dessutom den allra töntigaste beteckningen på sin supporterklubb - Blue Saints låter som en intresseförening för pensionerade pastorer - så lägger sig löjets skimmer som en hinna över allt de gör.
Nu väntar jag bara på alla kommentarer från DIF-supportrar som ska bekräfta mina fördomar.
Uppdatering: tydligen är det Blue Saints som bytt namn till Järnkaminerna. Jag kunde ha svurit på att jag i tidningen sett laget kallas för det sistnämnda, snarare än supportrarna, men okej. Tydligen brukar "alla landsortsfolk" missuppfatta saken. Det enda folk som jag kan komma på att vi har på Sveriges landsbygd är samerna, och de klär sig intressant nog ofta i rött-gult-blått.
Eftersom
veckans fredagsfyra var rätt trist (och dessutom svår att svara på), så följer jag
Månhus Betas exempel och svarar på
en gammal sådan istället:
Tema: skandalblaskor.
1. Skriv en skandalblaskerubrik som handlar om dig.
TV-KÄNDIS SKÄNDADE JOHANNES BROST. Nej, jag är inte kändis, men jag har varit med i tv, och det brukar räcka för att få titeln "tv-kändis", och att skända JB är nåt jag gjort i många, många år.
2. Vilken skandal skulle du mest troligt orsaka?
Förutom den ovan, så har jag svårt att komma på någon. Eftersom jag inte längre umgås bland kändisar, samt inte gör saker som jag inte står för, så blir det knepigt. Men jag kan tänka mig att jag skulle säga nåt elakt till nån som förtjänar det, vilket säkert skulle kunna blåsas upp till nåt av den som vill det.
3. Vilken medlem av kungahuset (svenskt eller utländskt) skulle du synas umgås [sic]
med regelbundet?
Jag kan inte tänka mig att jag skulle klara av att umgås med nån adlig människa, om jag ska vara ärlig. Jag har svårt nog med folk som fötts rika, och kan inte tänka mig att jag skulle palla med nån som fötts till en titel, om de inte vänt sig mot den på något sätt.
4. Vid vilket generande tillfälle skulle en paparazzo fotografera dig?
Antagligen i nån aktivitet som ses som pervers av största delen av befolkningen, men som egentligen är helt okej mellan två vuxna människor som har kommit överens om det.
Jag har inte hunnit skriva mycket på senare tid, eftersom jag har besök från Berlin och London, och som en god värd måste jag underhålla mina gäster. Mer om det hela senare, men jag kan säga att det är ganska kul att få lära känna
en gammal hjälte lite bättre.
Jag väntade mig ingen anstormning av bidrag i min tävling om att göra en egen varningsskylt, och är mer än nöjd med de tio som kom in från fyra källor. Alla bidrag, och info om vem som vann, finns att beskåda
här. I morgon, en ny tävling, men kanske inte just med grafikkunskaper som deltagarkrav. Vi får se. Jag har tre-fyra olika förslag som ligger och surrar i bakhuvudet.
2004/03/05
Ja, utöver att de flesta sportare endorfinknarkar och lever på de korta kickar som segerns sötma innebär, så finns det en annan aspekt av Den heliga idrotten, en som
Daniel på
Subjketiv.se uppmärksammar.
Dödligt spel, löjligt fel
TV4 körde i onsdags - efter flera dagars krattande via sina nyhetssändningar - moralpanikprogrammet "Dödligt spel". Naturligtvis kallade de det för en dokumentär, men det höll ungefär samma saklighetsklass som såna program brukar göra, nånstans precis ovanför
Kalle Anka & Co och under
Hänt Extra. När den gamla skrönan "dataspelsbranschen drar in mer pengar än Hollywood" dök upp tidigt, så visste man att källforskningen utgjorts av att en redaktionsmedlem frågat en annan om de hört det här förut och tagit svaret "ja" som bekräftelse på sanningshalten.
De intervjuade en japansk forskare som hade kommit fram till att människor inte använder frontalloben när de spelar dataspel. Det hade han kommit fram till genom att mäta hjärnaktiviteten hos någon som spelade
Tetris.
Har man spelat fler dataspel än tre vet man att olika spel kräver olika sorters tankeförmågor - har man inte spelat dataspel alls, borde man nånstans ändå kunna räkna ut det. Att sortera fallande block i rader är en, i princip, hjärndöd aktivitet (jag menar inte att spelet är dumt, eller ens att man blir dum av det - men att det oftast går bäst när man inte tänker för mycket). Att dra en slutsats utifrån Tetris och applicera den på alla dataspel är ungefär lika korkat som att bedöma alla maträtter utifrån en mosbricka med bostongurka.
Det påpekades att man i Japan spelar mer dataspel än någon annan stans i världen, utan att man reflekterade - ens i förbifarten - över att våldsbrott är oerhört ovanliga i just Japan.
Sedan mumlades det lite om belöningssystemet som gör att man får ett accelererat behov av att spela dataspel, och även där utan att nämna att det finns många andra saker som kan ha samma effekt, som till exempel att sporta (vem gör en dokumentär om de farliga endorfinerna?). Eller varför inte att spela shack, som trots allt borde förbjudas, då man ju ska
döda Kungen - tänk om någon tar intryck och skjuter
CXVIG.
Till slut gjorde man det allra, allra dummaste, om man nu generöst antar att målet var att begränsa antalet våldsamma spel som spelas av ungdomar, snarare än att skapa sensation och väcka ännu en omgång moralpanik. Man tryckte hårt på det redan i princip bortglömda, universellt sågade och ganska så dåligt säljande skitspelet
Postal 2. Det är ett spel som gått in för att vara så chockerande och stötande som det någonsin är möjligt, och precis som man inte ger efter när barn börjar gnälla om att de vill ha godis, så ska man inte ge såna spel den uppmärksamhet de så innerligt vill ha. Publicitet som den här är den enda marknadsföringsmöjlighet de har, när nu spelet sågats av i princip alla.
I en uppföljare på nyheterna fick de till och med Justitiekanslern att börja yva sig om att stämma tillverkarna för hets mot folkgrupp. Om det sker - och jag är tyvärr cynisk nog att tro att det gör det - så innebär det bara en massa gratisreklam för de neandertalare som yxat till skiten, och därmed en mycket större spridning av skräp som nästan ingen brytt sig om före stämningen.
Visst, man kan klaga på att dataspelsbutikerna och nätkaféerna inte följer de åldergränser som speltillverkarna faktiskt märkt spelen med, men det var också nästan det enda i hela entimmesprogrammet som var meningsfullt.
TV4 borde egentligen skämmas djupt, men fick säkert tillräckligt bra tittarsiffror för att kunna leva med den säkerligen ganska lätta rodnad deras extremt vinklade och lite lagom enfaldiga program orsakade på deras kollektiva kinder.
Har moralpanikmaffian någonsin haft rätt om någonting? Inte vad jag kan minnas, i alla fall. Man tycker att det borde ha sjunkit in till slut.
2004/03/04
Nu bör sidan se bättre ut på andra webbläsare än IE/PC. Ser bra ut på min Mac för första gången sedan omstökningen. Kommentera gärna om ni ser underligheter.
2004/03/03
Hur skulle
George W. Bush se ut som tjej? Jag kan ju erkänna att det inte direkt är en fråga som hållit mig sömnlös om nätterna.
Svaret finns i alla fall
här.
När varmkorven blir för tråkig går man
hit för att få inspiration. Här får man tydliga instruktioner - japanskan till trots - om hur man skapar elefanter, tulpaner, hajar och andra ännu underligare saker.
För ännu bättre effekt, använd falukorv.
2004/03/02
Glöm inte
tävlingen - sista inlämningsdag i morgon.
Därför är homogifte farligt
Eftersom
homosexuella får bättre orgasmer än vi heteromänniskor. Jo, ni läste rätt. Ett kristet högerspöke vid namn
Paul Cameron hävdar:
...for married men and women, gay sex would be irresistible. "Marital sex tends toward the boring end," he points out. "Generally, it doesn't deliver the kind of sheer sexual pleasure that homosexual sex does"
Jag tänker inte gå in på dels hur feltänkt det är eller hur mycket det ser ut som en parodi på homofober. Jag noterar bara att jag har svårt att tänka mig att någon som inte själv har enormt starka förtryckta homosexuella böjelser (och som dessutom har druckit en rejäl klunk idiotsaft) skulle ens komma på det resonemanget.
Tuttpaniken i USA har man redan skrattat gott åt, men
TheSmokingGun.com ger oss ytterligare några tillfällen. De har samlat mejl som
Michael Powell, chef för den amerikanska kommunikationsstyrelsen FCC (och son till Volvo-samlaren
Colin Powell), fått i ämnet.
Det intressanta är att störtfloden inte kom direkt efter själva skeendet, eller ens morgonen efter, utan först sedan amerikanska media yvats över hur hemskt detta var (samtidigt som de körde klippet om och om och om igen - visserligen censurerat, men ändå).
Jag gillar framför allt den
här, som talar om Sodom och "Gamora" - det sistnämnda är väl ett av monstren från
Godzilla-filmerna? (Nej, det var
Gamera, men ändå)
Den
här är också fin, som påstår att USA:s media är - bland annat - "pro death for babies and seniors".
Jag visste inte det, men barndomsidolerna
Drutten och
Gena var visst ryska, och Drutten hette egentligen
Cheburashka.
Nu har den lille brune med öronen gjort
comeback i Ryssland och Japan.
Momus har mer detaljer om vilka uttryck det tar sig på Cheburaski-fester:
Cheburashki's slogan is "We Have The Ears" and they get together every Saturday night in a small club for a dance party featuring Moscow's best intellectual DJs and free oranges.
...
It is not only cheburashki who go to cheburan-parties. You can be a crocodile, or a rat, or a ginger-bread man, or just a cheburashka's friend. You don't have to dress up - it's all inside the mind.
...
The invitations to cheburan-parties are printed on active carbon pills. As you may know, it is a universal absorption agent used in medicine, different filters etc. Its importance for cheburashki comes from its ability to effectively cure chemical and alcohol intoxications extracting toxins from the alimentary canal. Active carbon tablets are also known as "Cheburashka's Breakfast".
Hela texten
här (scrolla ned tills ni ser Cheburaska, förlåt: Drutten)
2004/03/01
Nu är det dags igen för speakern i trailern för Simple Life att våldta det svenska språket med sin inkompetens. Jag hörde just honom säga "Har Paris Hilton liksom blåst det?"
Visst kan man på svenska "blåsa nån", men man kan fanimej inte översätta blown it rakt av. Jag hoppas att det inte är den idoiten [sic] som ersatt "TV4-mannen" Per Sandborgh.
Fotnot: "Idoit" kommer naturligtvis från Hasse Alfredsons Den enfaldige mördaren, och ska helst sägas på harmynt skånska.
Via
Organiserat Kaos ser jag att det nu är
tio år sedan Bill Hicks, en av världshistoriens kanske fem bästa komiker, gick bort. Jag hade den stora ynnesten att se honom live en gång, under komikerfestivalen
Just For Laughs i Montreal, och jag inser till min fasa att det är drygt tretton år sedan nu. Då hade Hicks precis slagit igenom - dels via festivalen året innan, och en bejublad och kritikerrosad show på Edinburghs komikerfestival. Han var naturligtvis mycket bra, men inte lika eldig som jag senare förstått att han kunde vara. Hicks var bäst i motvind, och med en publik som accepterade honom omedelbart blev han lite tam.
Under en
debatt om skrikiga komiker hos
Skeptikern rotade jag fram två länkar som jag vill dela med mig av i det här sammanhanget. För den som inte vet det, så snodde den
fortfarande mer kände
Denis Leary i princip allt från Hicks, och det kan man läsa om
här och
här.
Hur bra den bästa efterföljaren
Lewis Black än är (och han är lysande), så saknar jag ändå Bill Hicks - framför allt i dessa dagar, då hans arga, ärliga och bitande sarkastiska humor kunde behövas.
Gamle punkhjälten
Ian MacKaye (på bilden tillsammans med en ung
Henry Rollins)
intervjuas på anti-skivbolagssajten
Downhill Battle, och säger några saker jag länge tänkt:
If people lose their incentive to make music because they're not making money, they're not musicians. They're business people. Musicians don't have a choice in the matter, you gotta make music. There's no choice! It's not a fucking job description, there's no choice! You make music because it's what you do...
...so when people who are songwriters say, "That's my property and if you give it away for free then I lose my incentive," then, well, good riddance.
Därmed inte sagt att musiker inte ska kunna leva på det de gör, och framför allt inte att någon annan ska kunna tjäna pengar på deras verk.
Men jag tror att de flesta som bryr sig om konst är medvetna om att den bästa konsten nästan undantagslöst inte görs för att tjäna pengar.
Min mor kom just hem från tre månader i Thailand, och hade dels med sig en suverän
Jaguar Racing-jacka (nu när de har svensken
Björn Wirdheim som tredjeförare är det dags att heja på dem, trots att
Ford underfinansierar dem). Lita på att jag har på mig den när vi kör lopp ikväll, och jag försvarar
min förstaplats i serien.
Dessutom hade hon med sig en del dvd:er, och som väntat var de till stor del av mindre lyckad kvalitet.
Master and Commander är särskilt illa, filmad från sidan av en biosalong så att hela bilden blir sned, men det är värt det för en enormt rolig sak med konvolutet. På baksidan, över en bild av
Russell Crowes intensive
Lucky Jack Aubrey framför sina mannar står en kort text som ser ut att vara ett kritikercitat, dock utan något namn.
Vad det står? "ABSOLUTELY HILARIOUS!"
[fast länk] John Eje Thelin @ 10:30